God morgon världen, 19 september 2016

Om det globala skatteparadiset

Det behöver inte vara häftigt att betala skatt men för att en välfärdsstat ska fungera är det helt nödvändigt. I synnerhet för en välfärdsstat som vår, med stora skattefinansierade åtaganden gentemot sina medborgare.

Utan skatt ingen skattefinansierad välfärd, så enkelt är det.

Fast uppenbarligen inte tillräckligt enkelt för att alla utan vidare ska acceptera att om skatten inte räcker för att finansiera åtagandena så måste åtagandena minskas eller skatten höjas. Genom åren har varje fall satsats en hel del politisk energi på att göra troligt att man både kan sänka skatterna och öka åtagandena, genom effektivisering, privatisering, vinstdrift, konkurrensutsättning och allt vad det heter, och för en tid såg det kanske troligt ut.

Fast knappast nu längre, när välfärdens verksamheter alltmer går på skruvar och sambandet mellan skatt och åtagande blivit tydligare.

Vad ingen dock ens har försökt göra troligt är att det går att upprätthålla en välfärdsstat av vår typ med ett skattesystem där de som har mest pengar betalar minst och de som har minst betalar mest. Ja, där de som har mest kan välja hur mycket eller lite skatt de vill betala, och i vilket land de vill betala den.

Vilket är just det slags skattesystem vi är på väg att få, eftersom bolag och privatpersoner utan hinder kan flytta sitt kapital från ett land till ett annat, och eftersom det finns länder, eller vad man ska kalla det, ibland bara små öar i havet, som specialiserat sig på att tillhandahålla paradisiska skattevillkor för dem som inte vill betala skatt i länderna där de lever och verkar.

Allt det här blev chockerande uppenbart för några månader sedan när sekretesslöjan revs undan från den samlade kapital- och skatteflyktsverksamheten i enda advokatfirma, Mossack Fonseca, i ett enda av världens många skatteparadis, Panama.

Och plötsligt stod de där, alldeles nakna i det globala rampljuset, presidenter, premiärministrar, storföretag, småföretag, kända privatpersoner, okända privatpersoner, tusentals namn med tillhörande dokument, knutna på de mest intrikata och vilseledande omvägar till sammanlagt 214 000 sk offshore-bolag, av vilka de flesta tycks ha haft som enda uppgift att gömma undan ägarnas kapital, i bästa fall från beskattning, i värsta fall från lagen och rättvisan.

Och vi talar inte miljoner, eller ens miljarder, utan biljoner, dvs tusentals miljarder, bara i denna enda advokatfirma.

Dollar alltså, inte kronor.

Hur många biljoner det rör sig om totalt i världen vet ingen, vi väntar fortfarande på Bahamaspappren och Seychellernapappren och Cypernpappren och alla de andra pappren från alla de andra advokatbyråerna i alla de andra skatteparadisen, men för att veta att vi är på väg att få ett skattesystem som blir alltmer ineffektivt i sin förmåga att beskatta och alltmer oförmöget att fördela skattebördan någotsånär rättvist, och därmed alltmer oförmöget att upprätthålla en generell välfärdsstat av vår typ, behöver vi inte veta så mycket mer.

Panamapappren är bara toppen på ett mycket stort isberg.

Till det kan läggas att vi idag har fått globalt verksamma företag som är så mäktiga att de kan ställa villkor på ett enskilt lands skattesystem, vilket var vad Apple gjorde på Irland där man i utbyte mot företagsetableringar erbjöds att betala några futtiga procent bara i skatt på sina samlade globala vinster.

Och man anar att Apple bara är toppen på ett annat isberg.

När EU till sist beslutade att Irland i efterhand måste kräva Apple på den skatt som man borde ha tagit ut för att inte bryta mot EU:s regler om olaga statsstöd, hundrafemtio miljarder kronor ungefär, så kallade Apples VD, Tim Cook, det hela för "totalt politiskt skitsnack", total political crap.

Ordvalet ger kanske en fingervisning om hur globala företagsjättar av Apples typ ser på skatter och skattesystem, som brickor i ett spel man själv bestämmer reglerna för.

Vilket i sin tur kanske ger en fingervisning om varför skatteparadisen fortfarande finns kvar, trots alla politiska proklamationer om att göra slut på dem.

Politiskt skitsnack, skulle kanske Tim Cook säga också om det, och med tanke på det globala isberg som skymtar under Panamapappren återstår fortfarande att bevisa att han har fel.