Kolumn DN 19 juli 2002

En värdefull familjekonflikt

Problemet med politiken, inte minst i årets valrörelse, är att alla partier säger sig vilja ungefär samma sak, om än med något skilda medel. Det är inte bra för politiken.
Sakkonflikter om medel (hur ska vi uppnå ungefär samma sak) i all ära, men värdekonflikter om mål (vilken är den sak vi vill uppnå) är vad som gör politiken meningsfull.
Eller borde åtminstone göra det. I dag får man skrapa hårt på blankpolerade reklamkampanjer och strömlinjeformade valplattformar för att hitta minsta lilla värdepåstående som någon kan tänkas vara emot och därmed ge upphov till minsta lilla värdekonflikt. För att inte tala om de reflexmässiga renhållningsmekanismer som omedelbart utlöses så fort en genuin värdekonflikt hotar att rycka valrörelsen ur mediakonsulternas och valstrategernas händer.
Låt oss därför tacka och prisa såväl Maud Olofsson som Alf Svensson för att ha blottlagt den ytterst värdefulla (och värdeladdade) konflikt om familjepolitiken som förstörde Almedalsveckan för de borgerliga valstrategerna, men som nu lovar att göra åtminstone delar av höstens valdebatt till en fråga om vad i stället för en fråga om hur.
På familjekonfliktens ena sida står den majoritet av partier som anser att staten ekonomiskt ska gynna dem som vill låta någon annan ta hand om deras småbarn (så att de kan förvärvsarbeta) på bekostnad av dem som under några år vill ta hand om dem själva (i stället för att förvärvsarbeta). På konfliktens andra sida står den minoritet av partier som anser att staten inte ska styra hur föräldrar väljer att ta hand om sina småbarn.
Denna redan klassiska konflikt mellan skilda värden (och världar) kom åter till ytan när centern som i alla år ansett att staten inte bör styra familjers val av barnomsorg, plötsligt tyckte tvärtom och Maud Olofsson sade sig vilja göra centern till ett modernt parti. Modernt i det här sammanhanget är att alltmer av sådant som tidigare gjorts av andra skäl och för annat än pengar (främst av kvinnor) omvandlas till betalda och beskattade varor och tjänster på en marknad. Det moderna syftet med den starkt subventionerade tjänsten dagis är inte att ge bättre omsorg åt fler barn utan att ge fler mödrar möjlighet att förvärvsarbeta mer.

Det parti som i den här frågan kommit att symbolisera motståndet mot moderniteten, kristdemokraterna, vill att alternativet att själv ta hand om sina barn ska vara lika skattegynnat som alternativet att någon annan gör det. Kristdemokraterna har härvid inte nödvändigtvis mera fel än de "moderna" partierna. Bara en helt annan syn på värdet av familjen och därmed en annan värdering av familjens roll i samhället. Mellan vänsterns dröm om familjens död (Gudrun Schyman) och kristdemokraternas hopp om familjens stärkande skiljer inga fakta i målet. Det är själva målet som skiljer.
Kristdemokraternas mål har i debatten framställts som en återgång till ett samhälle där kvinnan står vid spisen och föder barn. Det har också framställts som dåligt för barnen eftersom det är i familjen (eller i spillrorna av den) som barn främst far illa.
Det ligger en del i kritiken. Ska någon stanna hemma med barnen är det fortfarande kvinnan som i regel får "offra" sig. Kvinnor som väljer förvärvsliv och oberoende väljer allt oftare att vänta med barn eller leva utan. Det är också påtagligt att den nutida familjen (som ofta befinner sig i spillror) allt sämre klarar av att fostra sina barn. Skolans kris består delvis i att den förväntas ta vid där familjen misslyckats, vilket inte är så lätt.

För modernisterna återstår dock mycket att bevisa, i synnerhet vad gäller barnen. Att familjen fungerar dåligt betyder inte nödvändigtvis att något annat fungerar bättre. I varje fall inte för barnen. När kritiken mot familjen som patriarkaliskt fängelse blossade upp på 60- och 70-talen lanserades tanken att kollektivet, ja också staten, vore en bättre familj än familjen. Åter andra menade att barnet snarast möjligt borde ges en chans att välja sina föräldrar.
Om detta i dag låter vettlöst beror på att det genast visade sig vara det. Barn väljer inte sina föräldrar och har i regel inte något annat att välja på. Detta kan ibland te sig orättvist, men familjen är och förblir vår biologiska och sociala startpunkt i livet.

Det betyder inte att det problem som en gång fanns är löst. Familjen har fortsatt att försvagas utan att den roll som familjen på gott och ont spelar i varje barns liv kunnat övertas av någon annan. Människans mest grundläggande organisationsproblem, hur föda och fostra nya generationer, är för tillfället dåligt löst. Vi sätter allt färre barn till livet och de barn vi sätter till sätter allt djupare spår i barn- och ungdomspsykiatrins statistik.
Jag tror inte att det finns någon väg förbi familjen. Jag tror inte heller att det finns någon väg förbi den ekvation som säger att i samma utsträckning som kvinnan träder ut ur barnets liv måste mannen träda in. Ansvaret för barnets fostran måste delas, inte delegeras.
I det perspektivet är det avgörande vilka värderingar som dominerar familjepolitiken. I dag dominerar värderingen att barn efter föräldrapenningens utgång fostras bäst utanför familjen eller i varje fall att det är bäst för både familjen och barnet att så sker. Mot detta står den tills vidare "omoderna" värderingen att barn i ytterligare några år fostras bäst i familjen, eller i varje fall att ingenting kan ersätta familjens roll i barnets fostran.
Så ser den rejäla familjekonflikt ut som med välgörande taktlöshet har rivits upp i offentligheten denna sommar och som jag hoppas ska förse höstens valrörelse med något av den värdeladdade passion som svensk politik så illa behöver.