Krönika i Godmorgon världen 30 juni 2013

De misstrodda

En god vän till mig, en meriterad, erfaren och framgångsrik universitetslektor, tillbringade nyligen en vecka eller två med att svara på frågor från den myndighet som tidigare hette Högskoleverket, men som nu av någon anledning bytt namn till Universitetskanslersämbetet. – vilket tyder på en viss fantasibrist eftersom den redan har hetat så en gång, på 60- och 70-talet. Fast det var på den tiden som man fortfarande utgick från att universitetslärarna skötte sitt jobb utan att någon ständigt hängde över axeln på dem. I varje fall skickade myndigheten inte ut långa formulär till landets alla universitetslärare på landets alla universitet och högskolor där de på sida upp och sida ner skulle bevisa att de skötte sitt jobb. 
Det måste de idag – exempelvis bevisa att deras studenter har förstått vad de har lärt, att de skriftligen och muntligen kan berätta vad de har lärt, att de kan genomföra sina uppgifter inom givna tidsramar, att de har tillägnat sig förmågan, jag citerar, ”att göra bedömningar med hänsyn till relevanta vetenskapliga, samhälleliga och etiska aspekter”. 
Redogörelserna för hur dessa av myndigheten utvalda sk examensmål har uppfyllts ska ställas upp under bokstäverna A–E medan de olika delmålen ska redovisas under (A1, A2 osv.).
Till spelets oskrivna regler hör så vitt jag förstår att dessa sk självvärderingar bör innehålla ett visst mått av självkritik för att inte dra på sig misstankar om självförsköning. Ord som tillit och respekt verkar inte ingå i Universitetskanslersämbetets vokabulär, och ännu mindre i dess formulär.
Tillit till universitetslärarnas kompetens och erfarenhet.
Respekt för värdet av deras arbete. 
En lärare som tvingas ägna tid åt att bevisa att han eller hon gör sitt jobb, är en lärare som tvingas ägna mindre tid åt att göra jobbet.
För att inte tala om hur mycket arbete och tid och pengar som idag går åt för att kontrollera att lärare verkligen gör sitt jobb.
Förtroendet för att poliser och läkare gör sina jobb verkar inte vara större. 
I en debattartikel för en tid sedan sedan hävdade ordförandena i polisernas, läkarnas och lärarnas fackförbund att deras medlemmars professionella kunnande och omdöme ifrågasätts och nedvärderas genom kravet på dessa ständiga rapporter om hur de gör sitt jobb, där själva utgångspunkten verkar vara att om ingen kontrollerar hur dom gör sitt jobb så kommer det att göras sämre. 
Läkare tvingas följaktligen sitta framför sina datorer istället för att sitta framför sina patienter, poliser tvingas producera statistik istället för att producera lag och ordning, lärare tvingas göra saker de inte är utbildade för istället för att göra det dom kan, att utbilda.
Målsättningar och uppföljningar är naturligtvis nödvändiga i alla verksamheter. Vad som inte är nödvändigt är att förödmjuka hela yrkesgrupper genom att i praktiken frånkänna dem professionellt ansvar och omdöme, ja kanske också yrkesheder, genom att stycka upp deras jobb i moment som går att mäta och kontrollera. Vad som är ett bra jobb eller inte avgörs därmed av den som styckar upp och mäter, inte av den som gör jobbet. Det händer nog ganska ofta, ja kanske är det snarare regel än undantag, att det jobb som går att mäta och värdera har mycket litet att göra med det jobb som en polis eller lärare eller läkare i en konkret situation själva bedömer är det jobb som måste göras. 
Det är väl det som är det förödmjukande; att få sitt professionella omdöme, ja kanske ett helt yrkeslivs kunskaper och erfarenheter, ifrågasatta av ett räknestycke.
Hur mäter man förresten det som ofta skiljer en bra lärare från en dålig, eller en läkare eller en polis? All den där kunskapen som sitter i blicken, i känslan, i handlaget. Allt det där som inte går att mäta och som vi därför måste kunna lita på.
Ju mindre vi litar på att folk gör sitt jobb desto mer kommer vi att behöva kontrollera dem.
Och desto mer vi tror oss kunna kontrollera desto mindre tillit tror vi oss behöva.
Frågan är bara vem som till sist ska kontrollera kontrollanterna. Och kontrollanternas kontrollanter.
Och vad slags samhälle vi då får.