Rapport från det tredje världskriget
JAG HAR BOTT på många hotell i Israel men aldrig tidigare på hotell King David i Jerusalem och skulle nog heller aldrig ha kommit på tanken att göra det. När jag häromveckan ändå gjorde det var tanken inte min, och inte heller budgeten, och inte riktigt heller den konferensvärld till vilken jag inbjudits. I den konferensvärld till vilken jag inbjudits och som huvudsakligen befolkades av tyska och israeliska politiker, diplomater, affärsmän och journalister och som huvudsakligen skulle avhandla relationerna mellan Tyskland och Israel, pågick nämligen det tredje världskriget, vilket är ett krig som tills vidare inte pågår i min värld.
I det tredje världskriget utkämpar Israel och hela västvärlden (vare sig den vet om det eller inte) en kamp på liv och död mot vår tids Hitler, den islamistiska fundamentalismen, som med terrorn som vapen, och kanske snart också med kärnvapen som vapen (Iran), har föresatt sig att utplåna staten Israel, besegra USA och störta den västerländska civilisationen i gruset.
I detta krig är följaktligen de flesta medel tillåtna, i synnerhet mot de ockuperade palestinierna som haft det dåliga omdömet att i demokratiska val rösta på det islamistiska Hamas och som Israel därför nu har ännu större rätt än tidigare att fysiskt isolera, militärt kontrollera och kollektivt bestraffa. Inte heller får Israel vara förhindrat att om så krävs rikta en dödande missil mot dess demokratiskt valda företrädare, och naturligtvis inte heller att inkorporera stora judiska bosättningsblock på Västbanken med Israel och därmed slutgiltigt undanröja förutsättningarna för en tvåstatslösning på konflikten.
I konferensvärlden på hotell King David talas heller inte längre om en lösning på konflikten. Vad som talas om är en olöslig konflikt. Vad som talas om är ett ändlöst och gränslöst krig mot en ändlös och gränslös islamistisk fiende som vill förgöra oss alla. Idag Israel, i morgon Tyskland.
JAG LYSSNAR PÅ vad som sägs med stigande förundran. Inte så mycket för att det som sägs är nytt, det är det inte, utan för att det som sägs utan minsta stänk av självironi framställer Israel och västvärlden som det tredje världskrigets jungfruliga offer. Fiender drabbar Israel utan att Israel drabbar någon. Hamas vinner val därför att palestinierna plötsligt har blivit religiösa fundamentalister som vill utplåna Israel, inte därför att Israel är i full färd med att utplåna förutsättningarna för en palestinsk stat. Den islamistiska fundamentalismen växer sig starkare därför att muslimer hatar västvärlden, inte därför att västvärlden efter den 11 september har försett den islamistiska fundamentalismens propagandister med ett antal nya argument för att göra det.
Föreställningen om att vara ett evigt offer för eviga fiender har djupa och delvis förklarliga rötter i det judiska Israel, men det är också en föreställning som sedan länge har exploaterats för att genomdriva en israelisk politik byggd på ockupation och ändlöst krig. Detta var i alla år Ariel Sharons politik och är numera hans efterträdares politik, och är en politik som för överskådlig framtid kommer att befästa krigstillståndet i den här delen av världen, vilket är något som jag inte längre förundrar mig över.
Vad som likväl förundrar mig är att så många runt konferensbordet tycks dela uppfattningen att Israels krig också har blivit hela västvärldens krig, eftersom den islamistiska fundamentalismen numera har blivit allas vår gemensamma fiende i ett ändlöst tredje världskrig som redan har börjat.
Jag förundrar mig, eftersom något sådant krig inte existerar i min värld. Vad som existerar i min värld är tills vidare ett huvudsakligen politiskt och socialt fenomen (religiös fundamentalism) och ett huvudsakligen polisiärt och legalt problem (terrorism). Ingendera kan bekämpas med krig, bådadera tenderar att underblåsas av krig.
Av Israels föreställningar om ändlöst krig har västvärlden därvid ingenting att lära.
JAG GÅR UT på altanen bakom konferenssalen och njuter av den vidunderliga utsikten över Jaffaporten och den solbelysta muren runt Jerusalems gamla stad. Längre bort i soldiset lyser en annan mur som likt en orm slingrar sig över de vårgröna kullarna på den ockuperade Västbanken i öster och söder och längs vilken Israel nu tror sig kunna befästa och permanenta det ändlösa krigets territoriella frontlinjer.
Men några sådana frontlinjer finns inte heller i detta krig. Ingen mur i världen kan ”befria” de judiska israelerna från palestinierna. Varken från de 4 miljoner palestinier som lever i Gaza och på Västbanken eller från de 1,3 miljoner som lever innanför 1967 års gränser och utgör en femtedel av Israels befolkning och av den israeliska staten betraktas och behandlas som ett demografiskt problem.
Med tvåstatslösningen de facto bortannekterad kommer palestinierna på den ena sidan av muren att tvingas leva i etniskt avgränsade enklaver eller bantustans under israelisk kontroll och palestinierna på den andra sidan som andra klassens medborgare i en stat som i grunden inte vill ha dem. Detta kan i sinom tid komma att skifta konfliktens karaktär från en etnisk-nationell strid om territorier och gränser (den striden har palestinierna redan förlorat) till en politisk strid om levnadsvillkor och mänskliga rättigheter över hela det territorium som Israel direkt eller indirekt behärskar.
En sådan konflikt kan inte hanteras med murar och missiler.
Inte heller med ett tredje världskrig.
I varje fall inte i den värld jag vill leva. .