Kolumn DN 2009-10-07
Israels mjuka makt
-------
Om antisemitismen som politiskt vapen
-------
För en tid sedan organiserade den svenske poeten Mohamed Omar ett seminarium i Uppsala med titeln: Måste vi tro på gaskamrarna? Inbjuden talare var en svensk ”forskare” från Skövde vars specialitet är att bevisa att gaskamrarna i Auschwitz aldrig har existerat (och jag antar inte heller gaskamrarna i Treblinka, Chelmno, Sobibor eller Belzec) och att Förintelsen följaktligen är ett konspiratoriskt påhitt av ”världsjudendomen”.
Att Mohamed Omar och hans krets av självproklamerade islamister (vilket är något annat än muslimer, nota bene) förnekar Förintelsen har naturligtvis ingenting med gaskamrarnas existens att göra. Förintelseförnekelse är inte uttryck för ovisshet om gaskamrarnas existens (det råder ingen ovisshet), utan ett uttryck för judehat (ett ord som tydligare än antisemitism säger vad det handlar om). Mohamed Omars nya vänner är alla bekännande judehatare och hans nymornade insats i Förintelseforskningens tjänst kantas av idel utfall mot judarna och judendomen och skiljer sig därvid inte från sedvanlig nynazistisk propaganda. Att klassiskt antisemitiska idéer och föreställningar har fått ökat fotfäste i den muslimska världen är uppenbart och den som påstår att det finns elakartade antisemitiska inslag i kritiken av staten Israel och dess politik har fog för sitt påstående.
Antisemitismen är ingen godartad fördom som efter behag kan plockas fram och utnyttjas för allsköns politiska syften. För den som har den minsta aning om antisemitismens historia är det svårt att bortse från de fobier den kan väcka och de lögner den kan ge vingar åt och det våld den kan utlösa. Förnekandet av Förintelsen är inte ett påstående avsett att informera och upplysa, det är en lögn avsedd att fördunkla och förgifta.
Antisemitismen efter Auschwitz har ofrånkomligen Auschwitz på sitt samvete.
Därmed också sagt att tillvitelser om antisemitism är en allvarlig sak (i sista hand Auschwitz) och att sådana därför inte bör utslungas lättvindigt eller rentav missbrukas – exempelvis i syfte att giftstämpla en huvudsakligen legitim kritik av staten Israel och dess politik.
Det senare är tyvärr vad staten Israel tycks ha satt i system. Ju mer av kritiken mot Israel som kan påstås vara uttryck för antisemitism (ibland omskrivet som israelhat), desto större uppslutning bland Israels och världens judar för den ockupations- och krigspolitik vars yttersta syfte sägs vara att försvara dem mot antisemitismens yttersta konsekvenser.
Det senaste och hittills kanske grövsta exemplet på Israels (miss)bruk av tillvitelser om israelhat är den officiella reaktionen på rapporten från FN:s kommission för undersökning av krigsförbrytelser under kriget i Gaza, ledd av den sydafrikanske domaren Richard Goldstone. Richard Goldstone är en av världens mest respekterade människorättsjurister, tidigare domare i Sydafrikas författningsdomstol och tidigare chefsåklagare i FN:s krigsförbrytartribunaler för Jugoslavien och Rwanda. Kort sagt, inte vilken kritiker av Israel som helst, därtill av judisk börd och med starka personliga band till Israel.
Likväl valde Israels regering att redan på förhand stämpla Goldstone-kommissionen som antiisraelisk och vägra allt samröre med den, inklusive inresa till Israel och till Gaza via Israel. Därmed valde den också att bemöta rapportens väntade anklagelser om misstänkta krigsförbrytelser med motanklagelser om på förhand antiisraeliska avsikter och slutsatser. Knappt hade rapportens 575 sidor nått offentligheten förrän Richard Goldstone förvandlades från en internationellt aktad och respekterad människorättsjurist till en israelhatande och terroristkramande brottsling.
Goldstonerapporten är förvisso förödande i sin kritik av Israels krigföring i Gaza och dokumenterar en rad misstänkta brott mot internationella krigslagar och konventioner, i första hand grovt övervåld mot civilbefolkningen. Även Hamas raketbeskjutningar mot israeliska städer och byar stämplas dock som misstänkta krigsförbrytelser, och det finns ingenting i den utförligt dokumenterade rapporten som ger minsta fog för de vilda utfall och anklagelser som Israel valt att bemöta den med. Än mindre utfallen och anklagelserna mot Richard Goldstone personligen.
Än en gång tycks dock Israels specifika form av mjuk makt, soft power, ha fungerat; makten att med tillvitelser om otillbörliga motiv oskadliggöra en tillbörlig kritik av Israels politik. Och i detta fall, makten att förvandla frågan om Israels brott i Gaza till frågan om Richard Goldstones brott mot Israel. Över praktiskt taget en natt lyckades Israels med en massiv insats av mjuk makt att få Goldstonerapporten politiskt desarmerad, Richard Goldstone personligen defamerad och frågan om Israels krigsförbrytelser i Gaza tills vidare avförd från FN:s dagordning.
Än en gång leker därmed Israel med elden. Än en gång har skiljelinjen mellan antisemitism och israelkritik suddats ut för kortsiktiga politiska syften.
Än en gång har minnet av Auschwitz missbrukats och förringats.
Om Richard Goldstone kan kallas en fiende till staten Israel och judarna, vad finns då kvar att kalla förintelseförnekarna i Uppsala?
Vad finns då kvar att ropa när vargen kommer?