Kolumn DN 2010-07-23
Var finns utgången?
-----------
Om en alltför sällan ställd fråga.
------------
Av någon anledning läser jag en svensk dagstidning från den 17 augusti 1955. En amerikansk senator rapporteras där föreslå att man ska sätta in atombomber mot orkaner. I dagstidningar från den här tiden föreslås ofta liknande radikala tag mot både det ena och det andra (kemisk utrotning av alla skadedjur, medicinsk utrotning av alla sjukdomar) eftersom det vid den här tiden råder en gränslös optimism om teknikens möjligheter att lösa alla mänskliga problem. Atombomben anses förvisso inte helt tillförlitlig i det avseendet men betraktas ändå som en lösning av något slag. I varje fall föreslås att också Sverige borde skaffa sig en eller två.
Vi bör naturligtvis skatta oss lyckliga över att ingen sedan Hiroshima och Nagasaki har satt in atomvapen, eller kärnvapen som det numera heter, mot någotsomhelst mänskligt problem, än mindre i någotsomhelst krig, eftersom det tills vidare inte finns något sätt att göra de katastrofala följderna av en sådan insats ogjorda. För insatser av kärnvapen finns ingen utgångsstrategi, ingen idé om hur följderna ska hanteras och insatsen avslutas, bara en ingångsstrategi, om man nu kan kalla det för strategi att sätta igång något vars följder man inte kan hantera, än mindre göra ogjorda.
Egentligen finns heller ingen utgångsstrategi för insatsen av kärnkraft, i varje fall inte tills vi lyckas förvandla det högaktiva avfallet till något som inte måste isoleras från biosfären i över hundratusen år, vilket är en tidslängd som förlägger utgången av insatsen bortom all mänsklig överblick och kontroll.
Jag erinrar mig den amerikanske senatorns förslag när jag med stigande vanmakt följer rapporterna om den skenande oljeläckan utanför USA:s kust och plötsligt ser atombombslösningen dyka upp på nytt: ”Borra ett hål, släpp ner en kärnladdning och tillslut källan” (Nuclear Option on Gulf Oil Spill?, New York Times, 2.6.2010). Naturligtvis har den som förslår något sådant ingen aning om hur det kommer att sluta, än mindre vad föreslå om det hela slutar i en ännu värre katastrof. En bomb till?
Nej, för bomben finns ingen utgångsstrategi.
Å andra sidan skiljer den sig därmed inte principiellt från själva oljeborrningsoperationen. Inte heller för den fanns en fungerande utgångsstrategi har det visat sig. Inför ett katastrofscenario som borde ha varit möjligt att förutse stod plötsligt all världens oljeborrningsexperter maktlösa. Den som borrar efter olja på 1500 meters djup vet kanske allt om hur man går in, men bevisligen alltför lite om hur man i värsta fall går ut igen.
Vid närmare eftertanke präglas vår värld i hög grad av projekt som verkar sakna strategier för hur man vid ett misslyckande ska avsluta dem och gå ur, eller åtminstone hur man ska hantera följderna.
Kriget i Afghanistan till exempel. Om följderna av detta krig (till vilket Sverige också bidrar) vet vi tills vidare mycket lite, liksom hur kriget framgångsrikt kan avslutas och när. Vad som ska menas med framgång, för att inte tala om seger, förblir också oklart. Det finns de som säger att kriget på sikt riskerar att förvärra situationen, eller åtminstone försvaga de positioner som skulle förstärkas, men för ett sådant scenario finns såvitt jag vet ingen strategi.
Ett mera näraliggande exempel är euron. Jag vill genast tillstå att jag länge varit en varm tillskyndare av euron, eller närmare bestämt av projektet att med en gemensam europeisk valuta tvinga fram en mera hållfast politisk union mellan EU:s medlemsnationer. Jag använder medvetet ordet tvinga eftersom ett visst tvång var den ofrånkomliga men oftast outtalade kärnan i europrojektet. En gemensam europeisk valuta kräver en någotsånär gemensam europeisk finanspolitik, dvs en långtgående samordning av euroländernas offentliga finanser. Det milda tvång som därvid etablerades, den sk stabilitetspakten (med straffgränser för budgetunderskotten), visade sig dock bygga på önsketänkande och självbedrägeri vilket vi idag ser de stenhårt tvingande konsekvenserna av.
Jag måste också tillstå att jag knappast bekymrade mig om vad som skulle kunna hända om stabilitetspakten ignorerades, om de proklamerade straffgränserna visade sig skrivna i sand, om något av eurons länder började fiffla med bokföringen, om det visade sig politiskt omöjligt att genomdriva den samordnade finanspolitik som euron krävde, om det därför en vacker dag kanske skulle bli nödvändigt för någon eller några att gå ur europrojektet eller åtminstone backa från det en smula.
Filosofen Karl Popper myntade en gång uttrycket ”stegvis social ingenjörskonst”, piecemeal social engineering, med vilket han menade det slags projekt som människan stegvis kan överblicka, hantera följderna av, och till nöds backa från. Detta till skillnad från något han kallade utopisk social ingenjörskonst och som han starkt varnade för.
Vad slags ingenjörskonst som euron till sist visar sig vara produkten av ligger förhoppningsvis fortfarande i de europeiska nationernas händer. Vad de gemensamt har byggt upp bör de rimligen också gemensamt kunna reparera och restaurera.
Var finns utgången? är annars en bra fråga som helst bör ställas innan man går in.