Nationen på gott och ont

Kolumn DN 2009-05-26

-----------
Om en svårersättlig samhällsgemenskap
------------

På senare tid har lagts ner åtskillig möda från regering och riksdag på att göra Sverige till en nation. Eller åtminstone påminna landets invånare om att Sverige är en nation, i den händelse de glömt den saken, eller inte längre är intresserade, eller inte längre förstår vad det betyder och hur viktigt det är.
Det mest påtagliga resultatet av mödan är den nya nationaldagshelgen, som ju infördes för några år sedan utan att de flesta egentligen visste hur det hade gått till eller varför. I varje fall var det få som hade krävt en sådan helg, och förmodligen ännu färre som hade krävt att långhelgen vid pingst skulle offras för att få den.
Det hela kan tyckas en smula paradoxalt eftersom Sverige är en av Europas äldsta nationer och länge har klarat sig bra utan en officiell nationaldag. Det hela kan också tyckas en smula otidsenligt eftersom det här med nationen och den nationella identiteten på något sätt var tänkt att minska i betydelse i takt med europeiseringen och globaliseringen. Och i takt med att alltfler medborgare i Sverige har sitt ursprung i andra nationer och därmed inte självklart delar de historiska myter och traditioner som en gång användes för att gjuta samman den svenska nationen.

Så alltså icke enligt Sveriges regering och riksdag, som med den nya nationella helgdagen istället ville lyfta fram den nationella identitetens ökade betydelse ”i en tid av ökad internationalisering”, och därmed betydelsen ”av det svenska språket, den svenska historien, det svenska kulturarvet och det svenska samhällssystemet”.
Det är inte svårt att se vad regering och riksdag har uppfattat som problemet i sammanhanget. Problemet är att inte tillräckligt många svenskar delar grundvalarna för den svenska nationella identiteten och att det kitt som förenar medborgarna i Sverige därmed har försvagats och att behovet av en officiell nationaldag därmed har ökat.
I syfte att stärka det nationella kittet vill regeringen dessutom förstärka den gemensamma värdegrunden i Sverige. Det är visserligen oklart hur en gemensam värdegrund ska stadfästas och på vad sätt en gemensam värdegrund ska skilja sig från de gemensamma värden som redan uttrycks i nationens lagar och regler, men jag förstår tanken och syftet. Ett samhälle förutsätter samhörighet. En nationell demokrati förutsätter nationell samhörighet. Bakom regeringens omsorger om den nationella identiteten anas en oro för att den nationella samhörigheten är i fara.

Jag delar den oron. Jag delar också uppfattningen att den nationella samhörigheten har fått en ökad betydelse i en tid av ökad internationalisering. I synnerhet i en tid när internationaliseringen befinner sig i kris och nationalstaterna har visat sig vara de enda någotsånär handlingskraftiga aktörerna på banan, eller i varje fall de enda aktörerna som medborgarna förväntar sig något av. Detta kan tyckas både otidsenligt och otillräckligt i en tid när medborgarna i en nation blivit alltmer beroende av medborgarna i en annan, men fortsatt verkar nationalstaten utgöra ett slags yttre gräns för den medborgerliga samhörighet som ytterst är förutsättningen för den politiska demokratin. Idealiskt borde den politiska demokratin ha överskridit nationalstatens gränser i takt med att makten över samhället har gjort det – men det politiskt ideala är inte alltid det mänskligt möjliga.
Därmed inte sagt att ens den nationella samhörigheten kan tas för given, och därmed inte heller den nationella demokratin. I synnerhet inte i en tid när gamla nationalstater genombryts av nya klyftor och sprickor, och då inte bara i form av etnisk och kulturell segregation utan också i form av ekonomisk och social separation. Det har blivit allt lättare för nationens medborgare, nya som gamla, att flytta ifrån varandra, att slippa möta varandra, att förbli okunniga om varandra, att odla fördomar om varandra, att känna misstro mot varandra, att föredra den enkla gemenskapen framför den svåra.

Allt detta är onekligen ett problem för den nationella samhörigheten och demokratin, men som jag ser det knappast ett problem som en officiellt instiftad nationaldag eller en uppifrån påbjuden värdegrund kan göra så mycket åt.
Problemet är nämligen högst konkret; hur få medborgare som inte vill eller behöver lära känna varandra, än mindre känna någon samhörighet med varandra, att ändå göra det.
Den möjliga lösningen är därmed också högst konkret för att inte säga handfast: ge medborgarna en tvingande anledning att lära känna varandra vare sig de vill det eller inte, en tvingande anledning att mötas och nötas över etniska, kulturella och sociala gränser, en tvingande anledning att upptäcka sitt beroende av varandra och därmed sin medborgerliga samhörighet med varandra.
En sådan tvingande anledning skulle kunna vara införandet av en obligatorisk och allmän samhällsplikt.
Den allmänna samhällspliktens främsta uppgift ska vara att stärka banden mellan medborgarna och samhället, och mellan medborgarna och medborgarna.
Till detaljerna ber jag att få återkomma i en kommande kolumn.