Kolumn i DN 1 mars 2002

Det osynliga kriget mot oss alla

Det är möjligt att demokratier inte går i krig med varandra, i varje fall inte så lätt, men det är helt säkert att demokratier inte så lätt går i krig om den egna opinionen är emot. Demokratier som förlorar striden om opinionen förlorar i regel också kriget. Det var så USA förlorade kriget i Vietnam.

Psykologisk krigföring är följaktligen en central del av alla moderna krig. Fienden försöker få hemmaopinionen att vekna, hemmaregeringen försöker få den att vakna. Psykologisk krigföring som vi ser kallar vi propaganda. Psykologisk krigföring som vi inte ser kallar vi information. Somligt av det som i dag ser ut som information är resultatet av välriktade psykologiska krigsinsatser, inte bara mot viktiga hemmaopinioner utan mot allt viktigare opinioner utomlands.

Vad som gör dagens psykologiska krigföring så svår att se är att den har så mycket information att gömma sig bakom eller förklä sig till. Mediesamhället är den perfekta terrängen för krigspsykologiska bakhåll. Samma medier som förväntas ge oss korrekt information om världen kan också ge oss information som ser korrekt ut men som likväl är resultatet av en krigspsykologisk insats. Journalister som rapporterar vad de hört kan ha hört just det som var tänkt att rapporteras. I det växande mediala flödet av nyheter, reklam och underhållning blir gränsen mellan självständig journalistisk rapportering och subtilt styrda budskap svår att se. Inte minst i en tid när hantverksmässig journalistik rationaliseras bort till förmån för industrialiserad nyhetsproduktion. Ju viktigare medierna blir för vår bild av världen desto viktigare blir medierna som arena eller slagfält för det psykologiska krigets aktörer.

I TVÅ NU PÅGÅENDE krig har inslaget av psykologisk krigföring blivit synligare ju längre krigen pågått. I det amerikanska kriget mot terrorismen var den inledande psykologiska uppgiften att vinna världsopinionen (hemmaopinionen var inget problem) för en militär offensiv utan ett tydligt militärt mål och utan ett skönjbart militärt slut. Redan det snabba accepterandet av termen "krig" för situationen efter den 11 september var en viktig strategisk seger för president Bush, en seger som till stor del vanns genom att snart sagt alla nyhetsmedier gjorde "kriget mot terrorismen" till sin journalistiska vinjett. Ett krig som från början inte självklart var ett krig vann sitt första slag innan en enda bomb ännu hade fällts över Afghanistan.

Bakom medievinjetterna har så småningom bilden klarnat av USA:s mest informationsstyrda krig någonsin. Mer än i något tidigare amerikanskt krig har journalister förvägrats tillträde till amerikanska baser och krigsoperationer. Mer än i något tidigare amerikanskt krig har den amerikanska försvars- och militärledningen kontrollerat vem som lämnat information om vad.

I detta krig har Pentagon dessutom haft långtgående planer på att plantera ut egna och ibland falska nyheter i opinionsvacklande länders medier. En nyinrättad försvarsmyndighet, Office of Strategic Influence (Byrån för strategisk påverkan), var tänkt att bedriva allt från " ´svarta´ kampanjer baserade på desinformation och infiltration till ´vit´ information baserad på sanningsenliga nyhetsmeddelanden" ("Pentagon Readies Efforts to Sway Sentiment Abroad", New York Times, 19/2). Att byrån efter avslöjandet hastigt lades ner av försvarsministern betyder inte nödvändigtvis att planerna skrinlagts, bara att sekretessen kring dem skärpts.

I DET PÅGÅENDE kriget mellan Israel och Yassir Arafats snabbt krympande palestinska självstyre har insatsen av psykologiska stridsmedel sannolikt varit ännu större och effekterna än mer avgörande för själva krigsförloppet.

Den israeliska fredsopinionens snabba kollaps hösten 2000 och det rungande valet av fredsmotståndaren Ariel Sharon till premiärminister i februari 2001 kan inte bara förklaras av sammanbrottet i Camp David-förhandlingarna i juli 2000 och det palestinska uppror som inleddes efter Sharons inmarsch på Tempelberget två månader senare.

En i mina ögon lika viktig förklaring är den smygande misstroendekampanj mot Yassir Arafat som inleddes av dåvarande regeringen Barak redan före Camp David, i ett läge då Barak hade spelat bort sitt regeringsunderlag i parlamentet och hade ett växande inrikespolitiskt behov av att kunna lasta skulden för ett kommande fredsmisslyckande på motståndaren.

Samma psykologiska syfte tjänade den väl propagerade och av medierna lättsvalda versionen av Camp David-sammanbrottet som ett resultat av Arafats obegripliga nej till ett nu- eller-aldrig-kanonerbjudande från Barak.

Demonisering av fienden är ett klassiskt vapen i psykologisk krigföring. Den medvetna förvandlingen av Yassir Arafat från fredspartner till fredssabotör hade till outtalat syfte att rädda Baraks ansikte på bekostnad av Arafats. Dess långt mer påtagliga effekt blev i stället att den redan sköra israeliska fredsopinionen bakom Barak rasade samman. Om inte den "generöse" Barak längre trodde på palestiniernas fredsvilja, vem kunde då längre tro på den?

HÄRMED VAR DEN psykologiska terrängen banad för Ariel Sharon att (med förutsägbar hjälp från palestinska extremister) fullfölja demoniseringen av Arafat, demoleringen av det palestinska självstyret och genomdrivandet av den militära övermakt som är och förblir Sharons enda vision av fred.

Ett antal psykologiska krig, mer eller mindre väl dolda, utkämpas just nu framför ögonen på oss. De är avsedda att utkämpas framför ögonen på oss. Det är våra ögon de vill fånga och våra opinioner de vill forma.

Det kan om inte annat vara bra att veta för dem som vill se världen med egna ögon och forma sina opinioner efter eget huvud.