Reflektion vid temaafton om Förlåtelse – Forum, Stockholm 1 mars 2007.

Förlåt, men visst vet vi väl vad vi gör?

Förlåt mig, det var inte meningen!
Hur många gånger har jag inte sagt det.
Förlåt mig, för jag visste inte – eller tänkte inte på – att det jag gjorde skulle drabba dig på det här sättet. 
Eller helt enkelt: förlåt mig, för jag visste inte vad jag gjorde.
Det är inte upplyftande att behöva medge något sådant; att man inte förstått vad man gjort. Ett slags självförödmjukelse egentligen. 
Och därmed kanske gottgörelse nog för den som drabbats av det vi gjort utan att det var meningen.
I varje fall kan det under såna förutsättningar kanske räcka med att be om förlåtelse –för att också få förlåtelse.
***

Men tänk om jag hade sagt: ”Förlåt mig – fast det var meningen…” 
Förlåt mig – fast jag visste vad jag gjorde och var medveten om konsekvenserna det skulle få för dig.
” Förlåt mig för att jag saboterade ditt äktenskap genom att sprida ut falska rykten om dig och grannens fru!”
Varför skulle någon förlåta något sådant?
Skulle vi då inte kräva något mer av den som gjort oss illa än att bara be om förlåtelse.
Skulle vi då inte först kräva någon form av gottgörelse eller upprättelse?
I dagligt tal säger vi förlåt eller ber om förlåtelse när vi vill gottgöra en oförrätt mot en annan människa eller reparera en relation som vi anser oss ha skadat eller helt enkelt bara säga vad som ibland måste sägas för att mildra friktionen i det dagliga livet. Att böja på huvudet en smula inför någon annan som en gest av ansvar för vår del i konflikten. 
Kort sagt, en förlåtelse som utgår från att vi vet vad vi gör.
Att be om förlåtelse för att om möjligt låta det som vi gjort udda åter väga jämnt. Förlåtelse som en vikt på rättvisans vågskål. 
För det är ju så vi föreställer oss rättvisan – som en vågskål där en handling kan vägas mot en annan. 
Och vid närmare eftertanke är väl uttrycket ”Förlåt, det var inte meningen”, också det ett slags vikt på rättvisans vågskål; ett erkännande av vårt ansvar också för oavsiktliga konsekvenser av sånt vi gör.
***

Men är förlåtelse verkligen det rätta ordet för det vi talar om? 
Vad finns egentligen kvar att förlåta när rättvisa har skipats och den förorättade anser sig gottgjord och återupprättad? 
Vad är poängen med att förlåta det som i praktiken redan är förlåtet?
Så är inte det rätta ordet för det vi normalt menar när vi söker någons förlåtelse, ett annat – nämligen försoning. Försoning som en relation mellan förövare och offer, som en process i tiden, som ett utbyte av ord, gester och handlingar, genom vilka en oförrätt kan vägas upp, sonas, gottgöras – och rättvisa skipas.
Vi har försonats när minnet av oförrätt har ersatts med minnet av återupprättelse. 
När udda åter har blivit jämnt.
Förlåtelse mellan människor är därmed i bästa fall bara ett annat ord för försoning och rättvisa – eftersom vi i relationer mellan människor måste utgå ifrån att vi är ansvariga för det vi gör.
Vilket kanske skulle kunna sammanfattas: Förlåt oss inte, ty vi vet faktiskt vad vi gör!
Eller möjligen: Gärna ett ord av förlåtelse, men först försoning och rättvisa.
Eller om saken det gäller är tillräckligt liten: Be om förlåtelse, det är gottgörelse nog.
***

Men det innebär att förlåtelse egentligen bara kan ses som någonting skilt från försoning och rättvisa när det som ska förlåtas inte kan sonas, när rättvisa inte kan skipas, dvs. när det som ska förlåtas är oförlåtligt. 
Eller också – vilket kanske är samma sak; när förlåtelsen har som utgångspunkt att vi faktiskt inte vet vad vi gör, dvs. att vi faktiskt inte är ansvariga för våra handlingar.
Dvs. när förlåtelse kommer före – eller ersätter – rättvisa.
Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör, säger Jesus på korset (Lukas 23:34).
I den gamla Bibelöversättningen: Fader, förlåt dem, ty det veta icke vad de göra. 
Gud förlåter – eftersom människan inte vet vad hon gör.

***

Det finns i kristendomen ett annat ord för detta slags ovillkorliga förlåtelse av människan – oavsett vem hon är och vad hon har gjort. Det kallas nåd.
I judendomen finns såvitt jag vet inte nåden. I judendomen förväntas människan veta vad hon gör och stå till svars för det inför Gud. 
Vad som däremot finns i judendomen är försoningen. Judendomens heligaste dag är försoningsdagen. Den dag på året då människan står till svars inför Gud. 
Men på försoningsdagen kan hon bara försona sig med Gud, inte med människor. För att försona sig med en människa måste hon erbjuda gottgörelse och rättvisa.

***

Nåden, den ovillkorliga förlåtelsen, har inget med rättvisa att göra. Om nåden kan undfås av vemsomhelst, offer som förövare, spelar det ju ingen roll vem som någon gång har gjort vad mot vem. Inför den allt förlåtande Guden är vi alla barn, lika oansvariga och därmed lika oskyldiga. 
Det här är en minst sagt radikal uppfattning om människans existentiella belägenhet – men på ett grundläggande plan kanske också sann. Inför Existensen som sådan – eller Skapelsen om man så vill – är vi alla i grunden oansvariga och oskyldiga eftersom vi alla i sista hand är utlämnade åt krafter vi inte rår över; slumpen, döden eller – varför inte – nåden. 
Föreställningar om nåd, eller om villkorslös gudomlig förlåtelse, eller om gränslös gudomlig kärlek, är hursomhelst föreställningar om människans förhållande till något som överskrider människan – vare sig vi kallar det Gud eller något annat.
Men en villkorslös gudomlig förlåtelse är för de flesta människor svår att föreställa sig eftersom vi har svårt att föreställa oss att det vi gör inte spelar någon roll för Gud. För att inte tala om svårigheten att över huvudtaget föreställa oss en sådan Gud. 
För att inte tala om vårt behov av rättvisa här på jorden.
Idén om den villkorslösa gudomliga nåden har därför alltsomoftast förväxlats med idén om en efterjordisk instans av gudomlig rättvisa. Förlåtelse javisst, men på vissa villkor, uppställda av Guds ställföreträdare på jorden. Förlåtelse genom bikt. Förlåtelse genom botgöring. Förlåtelse genom avlatsbrev. Förlåtelse genom tortyr och bekännelse. 
Paradiset för den som handlat rätt, skärselden för den som handlat fel, helvetet för den som gjort det oförlåtliga.
***

Och det är i den processen – när den svåra idén om en villkorslös gudomlig förlåtelse i praktiken ersätts av den lättare idén om en villkorlig himmelsk rättvisa – som förlåtelsebegreppet riskerar att korrumperas. 
När gudomlig förlåtelse i praktiken blir en ersättning för jordisk försoning och rättvisa. 
När gudomlig förlåtelse i praktiken befriar människan från ansvar på jorden och förespeglar henne upprättelse och rättvisa i himlen. 
För att förhindra en sådan korruption och ett sådant hyckleri anser jag att vi så långt möjligt bör undvika ordet förlåtelse och istället använda ordet försoning. 
Och därmed lyfta fram vad all försoning kräver; ansvar, upprättelse och rättvisa.

***

Det oförlåtliga då, det som inte kan sonas, vad gör vi med det?
Alla dessa brott mot mänskligheten som tycks blotta en ansvarslöshet hos människan som faktiskt har existentiella dimensioner eftersom den sätter människans existens som människa på spel. 
Vad gör vi kort och gott med den människa som tror sig kunna leka Gud?
Kanske kan vi hoppas, och vi kan bara hoppas, att den allt förlåtande Guden då äntligen visar sig och säger:
Böj knä – så ska jag förlåta dig.
Det förutsätter naturligtvis att vi förmår böja knä för något som överskrider människan.
Och att vi vill bli förlåtna.