Kolumn DN 2007-02-27

Carl Bildts kapitalförstöring

JAG HAR genom åren haft stor respekt för Carl Bildt. Hans rastlösa, otåliga, briljanta, ibland på gränsen till arroganta, politiska intellekt och analysförmåga har huvudsakligen varit en tillgång för såväl honom som Sverige. Hans internationella politiska engagemang och insatser likaså. Få svenska politiker har som han lyckats förena en politisk position på toppnivå med personlig trovärdighet och intellektuell öppenhet. När politikern Carl Bildt talade, hörde i varje fall jag till dem som fann det mödan värt att lyssna.
Kort sagt lyckades Carl Bildt under sina år som partiledare, statsminister och EU-sändebud på Balkan, att bygga upp ett imponerande politiskt kapital, inte bara i Sverige utan också i delar av världen. Politiskt kapital är en svårräknad storhet eftersom det huvudsakligen måste räknas i immateriella valutor som prestige, anseende och förtroende. Som allt annat kapital kan det likafullt både förökas och förstöras.

I NÅGOT skede i sitt efterpolitiska liv valde Carl Bildt, såvitt jag förstår mycket medvetet, att inte längre föröka sitt politiska kapital utan att förstöra det, dvs att till så hög kurs som möjligt växla in det i en mera materiell och lätträknad valuta, dvs reda pengar.
Högsta kursen på politiskt kapital erbjuds av dem som är i störst behov av det, i första hand företag med politiskt belastade verksamheter eller med verksamheter där politisk prestige och politiska kontakter kan ge avgörande konkurrensfördelar. Exempelvis ett energiföretag som exploaterar olja i ett politiskt omtvistat område i en ogenomskinlig diktatur. Eller ett investmentbolag som huvudsakligen investerar i energitillgångar i ett land där energitillgångarna är politiskt styrda och där förmågan att öppna de rätta politiska dörrarna och odla de rätta politiska kontakterna kan vara avgörande.
Det var till två sådana företag, Lundin Oil och Vostok Nafta (som till största delen också ägs av familjen Lundin), som Carl Bildt valde att erbjuda sitt politiska kapital – och därmed att förbruka det. Hade Carl Bildt varit mån om att bevara sitt politiska kapital, hade han kunnat välja att engagera sig i företag som inte hade samma behov av att ta hans politiska kapital i anspråk. Men som därmed sannolikt inte heller hade varit beredda att betala lika mycket för hans namn och tjänster. 
De politiker som exempelvis i USA väljer att efter avslutad ”public service” slå mynt av sitt politiska kapital är alla medvetna om skillnaden. Vill de bevara möjligheten av en fortsatt politisk karriär måste de vara försiktiga med vad slags verksamheter de väljer att förknippa sitt namn med.

CARL BILDT valde som han gjorde, att till högsta möjliga kurs växla in ett kapital mot ett annat, därför att han aldrig hade tänkt sig att komma tillbaka till politiken. När en socialdemokratisk politiker, Björn Rosengren, i princip valde samma sak så var det helt uppenbart att han också brände sina broar till politiken. 
I sista hand är det en fråga om politisk kultur. I en politisk kultur där korruption och dubbla intressen är vardagsmat och få politiker har något politiskt kapital att värna, exempelvis Italien, kan en politiker förmodligen komma tillbaka med vilken barlast som helst.
Men Sverige är inte Italien. Inte ännu.