Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio, den 21 november 2021.

Klimatpaniken

Vad som än sades och gjordes vid det stora klimatmötet i Glasgow så verkar snart sagt alla experter vara överens om att det var otillräckligt. Rejält otillräckligt till och med. I varje fall om syftet med mötet var att fatta beslut som skulle förhindra eller åtminstone bromsa den pågående höjningen av jordens medeltemperatur och därmed förhindra eller åtminstone bromsa de dramatiska förändringar i klimatet och människans livsvillkor som vi redan fått en försmak av och som vi förmodligen bara sett början på.

Mot den bakgrunden kan jag förstå Greta Thunbergs hårda omdöme om Glasgowmötet. ”De lyckades till och med urvattna bla bla bla”, sa hon i en intervju i skotska BBC.   

Jag kan också förstå de känslor av panik och frustration som kan uppstå ur den politiska oförmågan att förhindra vad alltfler ser som en global katastrof i vardande. 

Eller som Greta Thunberg för några år sedan formulerade saken i ett tal till den globala världseliten församlad i Davos: ”Jag vill inte att ni ska vara hoppfulla. Jag vill att ni ska vara panikslagna.”

Jag kan också här förstå vad Greta Thunberg ville ha sagt, politik som vanligt, eller business as usual, gäller inte längre. Fristen är för kort och för mycket står på spel för att öda tid på tomt prat och resultatlösa överläggningar. 

Och så kan det nog se ut. Men panik är inte ett bra tillstånd att göra saker i.

I synnerhet inte när det som måste göras, att snabbt och radikalt minska utsläppen av koldioxid i jordatmosfären, kräver något så politiskt svårmanövrerat som en globalt samordnad insats av världens alla länder. 

Därtill en insats som går rakt in i hjärtat i vår nuvarande civilisation, eller motorn om man så vill, produktionen och konsumtionen av energi, och som handlar om att trassla oss ur system och beroenden som vi alla är djupt invävda i och inte så lätt kan ta oss ur. Fossila bränslen svarar fortfarande för 80 procent av världens energiförbrukning, och att snabbt och radikalt minska den andelen i en värld där efterfrågan på energi ständigt ökar, kan bara ske genom att världens länder gemensamt förbinder sig att göra det som krävs.

Och kanske går det inte ens då, i varje fall inte tillräckligt snabbt, eftersom det som krävs för att uppnå de klimatmål som ställts ibland är så genomgripande att politiska och ekonomiska konflikter inte går att undvika – vare sig inom länder eller mellan dem. Det innebär ett återkommande behov av förhandlingar och kompromisser om vad som ska göras och hur det ska göras, vilket ofrånkomligen tar sin tid och riskerar att producera en hel del tom retorik, eller blablabla för att citera Greta Thunberg.     

Vilket i sin tur, och kanske förståeligt, kan väcka känslor av frustration eller rentav panik, hos unga människor som ser tiden rinna iväg och katastroftecknen hopa sig och som börjar undra om det inte finns något snabbare och mera radikalt sätt att gå tillväga för att förhindra en klimatkatastrof i vår livstid. 

Exempelvis spränga en oljeledning i luften, vilket är vad den internationellt uppmärksammade debattören och miljöaktivisten Andreas Malm föreslår i sin senaste bok med just titeln How to Blow up a Pipeline.  

”Försöken att beveka COP-mötena har nått vägs ände. Nu vidtar ett nytt skede av kamp, ty inget annat återstår”, skrev Malm i en artikel i Aftonbladet efter mötet i Glasgow.

I sin bok argumenterar Malm för att direkta sabotageaktioner mot fossilkapitalismens anläggningar för att med våld stoppa koldioxidutsläppen, skulle kunna bli den tändande gnistan till en världsomfattande klimatrevolution som på något sätt skulle kunna tvinga fram det som COP-mötena inte har klarat av. 

Men om den historiska erfarenheten av våld och sabotage för aldrig så goda syften är någon vägledning lär resultatet bli det motsatta. Konflikter kommer att skärpas, auktoritära krafter kommer att stärkas och länders förmåga att politiskt och ekonomiskt hantera klimatkrisen kommer att försvagas. 

Med det sagt är lite blablabla kanske priset vi måste betala för att världen ska få något gjort överhuvudtaget. Det kan tyckas vara den sämsta av metoder för att få något gjort – men i så fall bara om man undantar alla andra.