Krönika i Godmorgon världen, P1, 1 oktober 2017.

HOTET MOT YTTRANDEFRIHETEN

Anta att någon använder sin yttrandefrihet för att säga:  jag vill avskaffa din yttrandefrihet. Som säger att om jag får bestämma ska du inte att ha samma friheter och rättigheter som jag i det här samhället, ja kanske inte ens rätten att leva här.

Anta kort och gott att någon systematiskt och medvetet använder yttrandefriheten för att genom hets och hot skrämma och tysta utpekade grupper och meningsmotståndare. Som inte är det minsta intresserad av att ”ta debatten”, som det brukar heta, utan som föraktar debatten och demokratin och som vill använda yttrandefriheten för att göra slut på bådadera – och därmed också på yttrandefriheten.

Man behöver inte bläddra länge på nätet för att konstatera att yttrandefriheten är det banér under vilket yttrandefrihetens fiender numera älskar att marschera. Som när medlemmar i Kampgrupp 102 inom nazistiska Nordiska motståndsrörelsen natten till den 13 september begav sig till Farsta Slottsvik på Värmdö (fråga mig inte varför just dit) för att i kamp för yttrandefriheten dela ut flygblad till försvar för rätten att kräva förbud mot ”folkfientlig media”.

Så är det här ett problem?

Att yttrandefrihetens fiender vill använda yttrandefriheten för att avskaffa den.

Nej, säger en del. Inte så länge det bara rör sig om yttranden.

Yttranden är bara yttranden och ska bemötas med andra yttranden, inte med åtal och straff.

Och i huvudsak håller jag naturligtvis med.

 Men yttranden är inte bara yttranden. Yttranden är också handlingar.

Ord kan både såra och döda.

När Julius Streicher, utgivaren av den antisemitiska hattidskriften Der Stürmer dömdes till döden i Nürnberg 1946 för brott mot mänskligheten så var det för sina yttranden enbart, eller med domstolens ord, för att ”vecka efter vecka, månad efter månad, ha uppviglat det tyska folket till aktiv förföljelse”.

Mot bakgrund av den yttrandeerfarenheten, om man så får säga, är hets mot folkgrupp idag ett brott. Sambandet mellan yttranden i avsikt att hetsa och hota och handlingar i avsikt att förfölja och  fördriva har bara visat sig alltför påtagligt.

Inte bara i Nazityskland utan också i Rwanda och Bosnien och nu också i Myanmar eller Burma.

Yttranden av det här slaget kan ju inte heller bemötas med andra yttranden.

Till yttrandet ”jag vill ta ifrån dig dina rättigheter och förfölja dig och fördriva dig ur samhället” finns inget fungerande motyttrande.

Vad skulle det vara?

Yttrandefrihetens kanske mest grundläggande, men helt oskrivna, förutsättning är därför ett demokratiskt sinnelag hos dem som yttrar sig. Det är ett sinnelag som innebär att när vi offentligt yttrar oss, om än aldrig så kritiskt och misshagligt och rentav hädiskt eller förolämpande, så gör vi det i syfte att påverka och förändra och väcka gensvar, inte för att hota och skrämma till tystnad. Än mindre för att hetsa till våld och förföljelse.

På samma sätt som yttrandefriheten är en förutsättning för demokratin så är demokratin en förutsättning för yttrandefriheten.

Så hur drar vi gränsen mot yttranden som hotar yttrandefriheten?

Ytterst och formellt genom lagen naturligtvis. Alla yttranden är faktiskt inte tillåtna.

Men kanske än viktigare, genom de informella gränser som vi själva drar för vad vi väljer att säga eller inte säga offentligt, vilka ord och uttryck vi använder om exempelvis muslimer eller ensamkommande flyktingbarn eller romska tiggare eller homosexuella eller politiska motståndare.

Inte därför att det är gränser mellan lagligt och olagligt utan därför att det är gränser mellan vad vi från tid till annan uppfattar som tillständigt och otillständigt.

Det är gränser som finns där utan att vi alltid tänker på dem, och som kan förskjutas utan att vi alltid märker det.

Det är möjligt att vi  behöver se över den formella lagen för att bättre skydda yttrandefriheten, men jag tror att vi ännu mer behöver se över de informella gränserna för vad vi yttrar och inte yttrar offentligt, så att vi inte, utan att tänka på det, börjar tära på det demokratiska sinnelag som är yttrandefrihetens livsluft.