Kolumn DN 2010-01-07
Vad kan Obama?
-------
Om förväntningarna på en amerikansk president
-------
ETT ÅR är en kort tid i politiken men i amerikansk politik är det ungefär så lång tid som en nyvald president har på sig för att genomdriva eventuella löften om stora förändringar. Mindre förändringar kan genomdrivas lite närsomhelst men stora förändringar måste kunna genomdrivas när presidentens makt är som störst vilket den är månaderna efter makttillträdet. Det är då som priset för att ta strid med presidenten är som högst och de mäktiga särintressena i amerikansk politik är som svagast.
Störst är möjligheten till förändring när den nye presidenten har vunnit en övertygande valseger och fått ett starkt eget mandat och kan stödja sig på egna majoriteter i kongressens båda kamrar. Och än större när den nye presidenten är en lysande retoriker som till fullo kan utnyttja möjligheten att appellera direkt till väljarna för sin sak.
Barack Obama gick till val på löften om stora förändringar – förändring, change, var kärnan i hans kampanj – och han valdes med de till synes bästa förutsättningar att genomdriva dem. Naturligtvis varnades för överdrivna förväntningar och förmodligen insåg de flesta att retorik är en sak och politik en annan, men det är det svårt att tänka sig en president med ett starkare mandat för förändring än det mandat Barack Obama hade när han tog Vita Huset i besittning för snart ett år sedan.
Till styrkan vid tillträdet bör även räknas den historiska förändring i amerikansk politik som redan Obamas kandidatur innebar, för att inte tala om hans seger, vilket tycktes göra tanken på fortsatta stora förändringar mera naturlig. Yes we can var det politiska mantra som mer än något annat elektrifierade Obamas valkampanj och mobiliserade hans anhängare, och även om de flesta nog förstod att det främst var symboliskt menat och att Obama inte skulle kunna allt, är det likväl många som efter snart ett år anser sig ha skäl att ställa frågan: Vad kan Obama?
DET GÄNGSE svaret i sådana sammanhang är att Obama kunnat mindre än förväntat. Att han alltför snabbt lagt sig i den amerikanska politikens huvudfåra någonstans till höger om mitten. Att han alltför tidigt vikit sig för mäktiga särintressen (bankerna, sjukvårdsindustrin, det militärindustriella komplexet, etc).
Vad gäller besvikelsen på Obamas förmåga i inrikespolitiken har jag svårt att förstå den. Amerikansk inrikespolitik är notoriskt svårföränderlig och förändringsmotståndet har varit brutalt och Obama har likväl förändrat en hel del. På viktiga områden är det dessutom för tidigt att säga vad han kunnat eller inte kunnat. Verkan av insatserna mot den ekonomiska krisen återstår att se, liksom verkan av den stundande sjukvårdsreformen. Det blir kanske inte den reform som de nu besvikna hade drömt om men det blir en reform som med hjälp av stora statliga (federala) subventioner kommer att ge miljoner oförsäkrade amerikaner råd att köpa sig en sjukförsäkring, vilket är den största förändringen av sjukvårdssystemet i USA sedan 1960-talet.
LÄTTARE DÅ att förstå besvikelsen hos dem som hade förväntat sig stora förändringar i USA:s utrikes- och säkerhetspolitik. Upptrappningen av ännu ett amerikanskt krig i Asien var nog knappast vad de hade räknat med.
Till viss del är dock också detta en ogrundad besvikelse. Obama lovade ju redan i sin valkampanj att kriget i Irak skulle förflyttas till Afghanistan och att han till skillnad från sin föregångare skulle föra krig mot de verkliga terroristerna. Att han nu försöker förverkliga vad han lovat kan möjligen kritiseras för att vara dumdristigt men inte för att vara ett svek.
Icke desto mindre finns inom utrikes- och säkerhetspolitiken en växande klyfta mellan Obamas retorik och praktik. Med den militära upptrappningen av kriget i Afghanistan fullföljer Obama i praktiken Bushdoktrinens teser om rätten och nödvändigheten för USA att bedriva preventivt krig mot ”ett vittomfattande nätverk av våld och hat” (Obama den 2.1.10) och behovet för USA att bedriva detta krig varhelst i världen detta nätverk tillåts etablera sig (nu också Jemen). Vad som i praktiken skiljer Obamas krig från Bushs krig börjar därmed bli svårt att se.
Detta kan onekligen synas förvånande med tanke på skillnaderna i retoriken. Vad Obama i sin retorik förebådade var ingenting mindre än en ny början för Amerika i världen, a new beginning. Han betonade de militära medlens begränsningar, framhöll vikten av ödmjukhet och återhållsamhet i maktutövningen, underströk behovet av en internationell rättsordning. Vad alltsammans skulle betyda i praktiken förblev oklart men att Obama signalerade stora förändringar i USA:s utrikes- och säkerhetspolitik föreföll uppenbart.
Men så har det inte blivit. Förvisso är den retoriska skillnaden jämfört med tidigare fortsatt stor och på symboliskt viktiga områden (Guantànamo) har Obama lyckats förändra också praktiken, men i huvudsak har praktiken alltmer börjat skilja sig från retoriken.
En del säger att detta bara är vad man kunde förvänta sig eftersom USA:s agerande i världen bestäms av mäktigare krafter än presidenten och att Obama snabbt har lärt sig vad han kan och inte kan.
I så fall skäl nog att ställa frågan: Vad kan Obama?