Kolumn DN 2004-06-01

Vårt behov av barbarer

BARBAR BETYDER en sämre sorts människa eller någon som är sämre än en människa. Barbaren beter sig sämre, förstår mindre och har ingen kultur. Det finns ingen människa som frivilligt kallar sig barbar eller reser barbariets fana. Barbaren är alltid någon annan. Barbaren är ond och barbariet är omänskligt och den enda glädje vi har av bådadera är att de framhäver vår egen godhet och vårt eget samhälles förträfflighet. 
Det är en glädje som inte ska föraktas, i synnerhet inte i samhällen som har börjat tvivla på sin egen förträfflighet och behöver få sina tvivel skingrade. Ingenting kan bättre gjuta liv i en sviktande samhällsgemenskap än en rejäl hord barbarer utanför murarna. Eller på andra sidan järnridån. Eller på andra sidan passkontrollen (förklädda till "sociala turister"). Eller i andra änden av det osynliga slagfält på vilket vi nu sägs utkämpa "kriget mot terrorismen". 
En förutsättning för att barbarer ska vara oss till glädje är naturligtvis att det finns en synlig och tydlig gräns mellan oss och dom. Barbarer som ser ut som vi och till det yttre beter sig som vi och i värsta fall bor i samma land som vi är svårare att kontrastera sig mot. Ett skäl till att den senast uppdykande barbarhorden, terroristerna, inte är till lika stor glädje för vår känsla av förträfflighet som de tidigare, är att vi inte riktigt vet vilka de är och var de finns och var gränsen går mellan oss och dom. Blotta misstanken att de kan finnas mitt ibland oss är inte särskilt upplyftande, än mindre tanken att barbarerna skulle kunna vara vi.

ATT BARBARERNA skulle kunna vara vi, är ett faktum som vi ogärna vill bli påminda om. Det var inga horder utifrån som byggde Auschwitz och Gulag. Det var "helt vanliga män" (titeln på Christopher Brownings bok om polisbataljon 101) som rutinmässigt mejade ner judiska män, kvinnor och barn bakom den tyska östfronten (och däremellan skrev helt vanliga brev hem till sina helt vanliga familjer). Det var människor som oroväckande mycket liknade oss själva som våldtog och mördade sina grannar på Balkan (vi möter några av dem i Slavenka Drakulics bok om krigsförbrytarrättegångarna i Haag). Och det var naturligtvis helt vanliga amerikanska pojkar och flickor som förnedrade, hånade och torterade sina fångar i Abu Ghraib-fängelset i Bagdad, liksom det var till synes fullt civiliserade politiska och militära ledare som inte bara lät det ske utan som med stor sannolikhet såg till att det skedde.
När den amerikanske senatorn John McCain efter att ha sett den videofilmade halshuggningen av en amerikansk affärsman i Irak, utbrast att vi nu hade sett skillnaden mellan oss och "de där barbarerna" tyckte jag mig ana en underton av desperation. Desperationen hos den som börjar upptäcka att gränsen mellan oss och barbarerna är dragen i sand.
När George W Bush kommenterade tortyren i Abu Ghraib med att förövarna inte representerade "det Amerika jag känner till" och att övergreppen "inte återspeglade det amerikanska folkets natur" och att "så här gör vi inte i Amerika", var det inte bara ett uttryck för en bristande kunskap om vad amerikaner kan vara och vad de kan göra, utan också för en bristande förmåga att se sig själv med andras ögon. 
Exempelvis se att dödsstraffet i andras ögon kan te sig som barbari. Eller att en världsordning byggd på Amerikas rätt att ta lagen i egna händer kan uppfattas som mera barbarisk än en världsordning byggd på internationell lag och rätt. Eller att det kanske inte var så konstigt att fångvaktarna i Abu Ghraib inte kände till Genèvekonventionen när USA:s regering helt öppet struntar i den på Guantánamo.
Alltsedan George W Bush definierade sitt krig mot terrorismen som ett krig mellan civilisation och barbari, har hans behov av en väl synlig hord barbarer utanför murarna ökat i takt med att det blivit allt mera oklart vilka barbarerna är och hur de ska bekämpas och allt mera tydligt att kriget förs på fel slagfält med fel metoder. 
Den som startar ett krig mot barbariet behöver en synlig och tydlig fiende som lever upp till förväntningarna och motiverar krigsinsatserna. Visar det sig att barbarerna inte är särskilt synliga eller tydliga och därmed inte särskilt lätta att avgränsa och bekämpa i ett krig, kan frestelsen bli stor att måla dem på väggen. Eller att med ett ospecificerat terrorlarm eller två placera dem på murkrönet.

EN ANNAN STAT med ett växande barbarbehov är Israel, som i takt med sin allt omänskligare ockupationspolitik har ett starkt intresse av att få palestinierna att framstå som ännu omänskligare. 
Vi har att göra med "en grym fiende som saknar varje känsla för mänsklighet", kommenterade Ariel Sharon dödandet av sex israeliska soldater på Gazaremsan. 
Jag behöver inte nämna vad de flesta människor i världen anser om en stat som spärrar in ett helt folk bakom murar och taggtråd, stjäl deras jord, rycker upp deras träd, raserar deras hem och skjuter missiler mot folkmassor. Och därtill säger sig göra detta i namn av demokratin eller civilisationen eller Gud.
En möjlig förklaring till den annars svårförklarliga alliansen mellan Israel under Ariel Sharon och USA under George W Bush är att båda nationerna definierar sina pågående krig och ockupationer i termer av civilisation och barbari, och att båda nationerna anser sig ha rätt att själva avgöra vilket som är vad. 
En godhetens allians mot ondskans axelmakter. 
Vad som gör godhetens allians till ett problem, just nu ett kanske större problem än ondskans axelmakter, är att dess egenmäktigt dragna frontlinjer mellan gott och ont, civilisation och barbari, inte bara är meningslösa och självmotverkande, utan att det bakom dem skapas ett utrymme för vår tids inte så synliga och tydliga barbarer att i godhetens namn inta vår egen civilisation.