Kolumn DN 2011-01-05
Efter Wikileaks
-------
Om vad nätrevolutionen gör med oss.
------
DET ÄR en mänsklig säregenhet om man så vill, men vi formas till stor del av hur vi kommunicerar med varandra, på vilket språk och genom vilka medier. Andra djur kommunicerar också men deras sätt att vara och leva förändras inte nämnvärt av det. En generation schimpanser lever ungefär på samma sätt som nästa oavsett vad och hur de kommunicerar. Mellan en generation människor och en annan kan det däremot skilja en värld eller två, i synnerhet i tider när människors sätt att kommunicera med varandra förändras snabbt och radikalt, vilket är vad som sker just nu.
Senast något motsvarande inträffade var för över femhundra år sedan då tryckpressen förvandlade det skrivna ordet från ett medium för invigda till ett medium för masskommunikation. Därmed förändrades inte bara sättet vi kommunicerade på utan också vad vi kommunicerade. Litteraturen, reformationen, revolutionen, vetenskapen, journalistiken, nationalstaten och den moderna demokratin är alla barn av tryckpressen.
Det tryckta ordets språk är skriftspråket. Skriftspråket är ett annat språk än talspråket. Skriftspråket har utvecklats genom möjligheten till närläsning och omläsning och därmed till tolkning och kritik, vilket stimulerat utvecklingen av mer komplexa meningsbyggnader än talspråket och därmed mer komplexa berättelser. Med tryckpressen och tryckfriheten blev skriftspråket ett språk för alla vilket möjliggjorde mer komplexa sociala överenskommelser mellan många människor. Den nationella demokratins institutioner var bokstavligen inte tänkbara före tryckpressens epok.
Är de tänkbara efter?
DET ÄR förvisso sant att det trycks ord på papper som aldrig förr och att folk sägs skriva och läsa mer än någonsin, men den kommunikationsteknik som idag formar språket och tanken är inte längre tryckpressen utan nätet.
Med nätet menar jag den teknik som gör det möjligt för varje människa att momentant kommunicera i stort sett vadsomhelst till varje annan människa på jorden. Med nätet menar jag också den teknik som gör att alltmer av det vi skriver och läser är korta texter för ögonblicklig konsumtion och omedelbar förgänglighet. Med nätet exploderar inte bara snabbheten och räckvidden i kommunikationen utan också snabbheten i språket. När Facebooks grundare Mark Zuckerberg nyligen proklamerade e-postens snara död var hans argument att e-posten hade blivit för informationstung jämfört med den ständigt flytande ström av momentan kommunikation mellan allt och alla som nätet (och nätsystem som Facebook) gör möjlig.
Nätet innebär såvitt jag kan förstå en minst lika omvälvande revolution som en gång tryckpressen, med minst lika omvälvande och oöverskådliga konsekvenser för människan och hennes samhälle.
ALLDELES NYSS verkade den mest omvälvande konsekvensen av nätet vara alla de nya verksamheter och livsmönster som skapats och formats av den tekniska möjligheten att momentant och fritt kommunicera obegränsade mängder information, liksom av den tekniska möjligheten att göra praktiskt taget all information i världen momentant tillgänglig för alla. Båda möjligheterna har utnyttjats i de ”sociala medier” som idag binder samman fler hundra miljoner människor i en virtuell värld fylld av oändliga mängder information om snart sagt alla och envar.
Båda möjligheterna har också utnyttjats av WikiLeaks.
Med WikiLeaks anar jag en omvälvning i omvälvningen. I varje fall har vi nu fått dramatiskt demonstrerat att ingen information som tekniskt går att göra momentant tillgänglig för alla, dvs all information i digital form, går säker från att göras det. Mot mänskliga läckor hjälper inga digitala brandväggar och mot den tekniska möjligheten att med ett knapptryck sprida fyrahundratusen sidor eller fyramiljoner megabytes om vadsomhelst till vemsomhelst finns inget tekniskt motmedel annat än ludditens; slå sönder maskinen.
När Daniel Ellsberg 1969 ville ge spridning åt den hemliga pentagonrapport som avslöjade USA:s dubbla ansikte i Vietnam var han först tvungen att hemligen kopiera 7000 sidor maskinskrivna papper, vilket tog honom nästan ett år, och sedan få New York Times att undersöka och publicera materialet, vilket tog nästan två år till (juni 1971). Idag skulle samma material ta någon sekund att ladda ner från en server och lägga ut på nätet.
En konsekvens av WikiLeaks-erfarenheten (att allt som är digitalt kan spridas momentant över hela världen) kan därför mycket väl bli ett samhälle av mindre offentlighet, ökad slutenhet och fler gränser. Företag och myndigheter som idag bygger sin verksamhet på lagring och spridning av stora mängder digital information måste nu rimligtvis se om sitt hus, kanske rentav damma av pappersarkiven.
I det senaste numret av den amerikanska tidskriften The New Republic förutspår Noam Scheiber att WikiLeaks kommer att leda till uppbrytandet av stora företag och organisationer i mindre enheter, varvid ingen enhet har tillgång till den andres data.
Ungefär som cellerna i en hemlig spionorganisation, ingen får veta vad den andre vet.
Den öppna offentligheten ersätts av slutna rum för invigda.
Kanske kommer epoken efter tryckpressen att i det avseendet påminna om epoken före.