Efter Murdoch

Kolumn DN 2011-07-27

-------
Om en havererad affärsidé.
-------

NÄR RUPERT Murdoch inför ett brittisk parlamentsutskott försökte undfly de monstruösa följderna av sin egen skapelse verkade han tidvis lika förvånad som Erich Honecker efter murens fall. Och lika lite som Erich Honecker hade han något att förvåna sig över. I varje fall måste också Murdoch ha varit fullt på det klara med vad slags monster han hade skapat och med vilka medel, och vad det var för mur som till sist hade fallit och att spelet för hans del var över.
Rupert Murdochs skapelse var ett medieimperium byggt på den korrumperande affärsidén att makt över medier kunde användas för att skaffa sig makt över politiken och lagarna, i synnerhet de lagar som reglerade medieägande och mediemarknader och som under Murdochs mediala terrorvälde (främja mina intressen annars smutskastar jag dina) luckrades upp en efter en för att främja hans imperiebygge. Brittiska toppolitiker, från Margaret Thatcher och Tony Blair till Gordon Brown och David Cameron, hade alla nära och täta förbindelser med Murdoch och hans hantlangare för byte av mediala tjänster mot politiska gentjänster. Alla hade de en Murdochstrategi.
Italiens motsvarighet till Rupert Murdoch, Silvio Berlusconi, gick ett steg längre och fusionerade makten över medierna med makten över politiken. Han behövde inte som Murdoch ta bakdörren till premiärministerns bostad utan tog själv huvudentrén i besittning. På så sätt kunde han utan mellanhänder kommendera fram de lagar som hans ekonomiska intressen krävde och utan mellanhänder kommendera fram det mediala understöd som hans politiska maktställning byggde på.
De korrumperande följderna av denna affärsidé – brutala medier, strykrädda politiker, principlösa journalister och korrupta poliser – har nu i ett slag blottats för alla att se eftersom den mur av politiskt-medialt ryggborstande som så länge skyddat den har rasat samman och de inblandades medietränade ursäkter och bortförklaringar inte övertygar någon.

IDÉN ATT använda sig av makt över medier för att främja kommersiella och politiska intressen är naturligtvis inte ny. Det har funnits mediemoguler förr, en Pulitzer eller Hearst i USA, en Northcliffe eller Beaverbrook i England, en Springer i Tyskland, en Hersant i Frankrike, alla med sina egna intressen att främja. Alla dock verksamma före de globala kommunikationernas och de genreöverskridande mediernas och de nationsöverskridande mediekonglomeratens tidevarv och därmed före den tid då en Murdoch var möjlig.
Det nya med Murdochs imperium var dess ambitioner och möjligheter att på global nivå kombinera kontroll av tidningar med kontroll av tevestationer, satelliter, kabelnät, filmbolag, bokförlag, och dess skrupelfria användande av makt över medier att få kontroll över marknader. Detta krävde i sin tur borttagande av nationella spärrar mot utlandsägande och korsägande och ägarkoncentration, vilket i sin tur krävde nära och täta kontakter med premiärministrar och statschefer världen över för utbyte av tjänster och gentjänster. När Kina i utbyte mot den kinesiska satellittevemarknaden krävde att Murdoch skulle ta bort BBC World från sin Star-satellit så gjorde han det. När Murdoch i utbyte mot sina tabloiders välvilja krävde grönt ljus för att skaffa sig nästintill monopol på den brittiska marknaden för betalteve skulle han med stor säkerhet ha fått det – om inte muren runt honom hade fallit.

SÄRSKILT KÄNNETECKNANDE för Murdochs imperium var det mediala mörkret i dess hjärta. De blodtörstiga skandaltidningarna The Sun och News of the World var inte bara den ursprungliga ekonomiska basen för hans imperiebygge utan också hans viktigaste påtryckningsmedel för att tillgodose imperiets växande behov av politiska gentjänster. Där andra tidningar nöjde sig med en ledarklapp på axeln och en välvillig nyhetsbevakning ställde Murdoch hela tidningar till sina politiska välgörares förfogande, inklusive förstasidorna. När The Sun i slutskedet av parlamentsvalet 1997 kastade in sin förstasida och sin mångmiljonupplaga bakom Tony Blair var det inte för att Murdoch gillade hans politik utan för att Murdoch var övertygad om att Blair skulle vinna och ville försäkra sig om hans gentjänster.
Redan 1992 noterade journalisten William Shawcross i sin huvudsakligen välvilliga Murdochbiografi: ”Företaget [News Corp] – och Murdochs egna ambitioner – har finansierats genom att pressa anständighetens gränser allt längre och längre […] I takt med att News Corps och motsvarande företags makt växer i världen, blir frågan om denna makts effekter allt mera angelägen.”
Snart tjugo år senare ser vi effekterna alltför väl. Korsägandet och mediekoncentrationen har ökat dramatiskt. Sammanblandningen av mediemakt och kommersiell makt har blivit legio. Publicistiskt oberoende och journalistisk trovärdighet har blivit bristvaror.
Allt är inte Murdochs fel, medielandskapet hade radikalt förändrats också utan honom, men han är den främste symbolen för en affärsidé vars korrumperande inverkan på såväl journalistiken som politiken borde ha varit uppenbar för länge sedan.
Nu har muren fallit och vi kan alla se monstret som gömde sig där bakom och kanske inget ont som därmed inte har något gott med sig.