Tacktal vid utdelande av priset till Viktor Rydbergs minne
Jönköping den 13 november 2010

Det skrivna ordet

Viktor Rydberg skriver under Gutenbergrevolutionens höjdpunkt.
Eller åtminstone i en tid då en Viktor Rydberg eller en Charles Dickens, eller en Emile Zola, eller en ung August Strindberg, eller en ung Verner von Heidenstam, lever i övertygelsen om att det skrivna ordet kan förändra världen, eller åtminstone rätta till en orättvisa eller två.
Romaner eller journalistik eller dikter, alla uttrycksformer är möjliga. Alla litterära gränser till för att utforskas och överskridas. Man skriver för att övertyga, påverka, förändra. 
Att skriva är att vilja sätta spår i världen. Inte bara för stunden och inte bara i sanden.  
Den här tiden skrivs det slags verk ”i idealisk riktning”, som Nobel i sitt testamente ville belöna, verk genomsyrade av tron på det sköna, det rätta, det sanna.
Eller om man ska uttrycka det med ord från Viktor Rydbergs egen litterära värld: Ett kompromisslöst Prometeusuppror mot maktens skoningslösa Zeus.
En vägran att acceptera att makt är rätt, att det som är också måste vara.
Eller som Viktor Rydberg skriver i förordet till Den siste Athenaren (1859):

”Ty medan jag skrivit har jag känt mig som stridsman under de idéers fana, för vilka jag lever och andas, och mitt arbete är ett spjut, som jag slungat mot de fientliga lederna, i krigarens lovliga uppsåt att såra och döda”,

Vem skulle kunna skriva så idag? 
Vilka strider skulle det skrivna ordet kunna kämpa och vinna?
Och var finns dom arenor där striderna skulle kunna utkämpas på?
Dom alltfler debattsajterna på nätet där man inte kan skilja på åsikter och propaganda?? 
Dom miljoner bloggarna som så många skriver men så få läser och där man sällan har en aning om vem som för pennan och varför.
Kultursidorna – där allt ska skrivas kortare och snabbare och för allt mindre ersättningar?
Dagstidningarna – där gränsen mellan betald reklam och publicistisk text blir all tunnare.
Var förs idag kampen mellan idé och verklighet, mellan det som är och det som skulle kunna vara, mellan det förutbestämda och det påverkbara, mellan öde och möjlighet.
Den kamp som på gott och ont skiljer människan från andra djur. 
Den kamp som skiljer ett mänskligt samhälle från ett annat.

Konsten att vara människa skrev jag i en bok för några år sedan, är att förverkliga en möjlig frihet i ett ofrånkomligt beroende. 
Det ofrånkomliga beroendet av andra människor, inte bara här och nu utan också av de människor som kommer.
Den möjliga friheten är möjligheten att förställa sig något annat än det som är, ett annat liv, ett annat samhälle, en annan ordning, en annan värld. 
Vi lever i en tid då det ofrånkomliga beroendet är större än någonsin men där vi inte riktigt vet hur vi ska organisera det, där vi alltför länge kanske inbillat oss att friheten kommer av sig själv, att var och en kan vara sin egen lyckas individuella smed. 
Där individens frihet på något sätt lösgjort sig från samhällets ofrånkomliga förpliktelser och förbindelser över flera generationer. Där vi belastar våra barn med våra skulder. 
Där våra barn riskerar att ärva en sämre jord än den vi ärvde.

I Den nya Grottesången lägger Viktor Rydberg sina ord i munnen på Ahasverus, den vandrande juden, han som sett och hört allt genom historien, och nu ser en tid där Grottes kvarnar, kvarnarna som enligt legenden i Eddan kunde mala fram liv och död, framgång och undergång, är på väg att mala sönder människosläktet:

Har du icke sett de unges förvåning, om en gubbe sätter ett träd, vars frukter han har ingen utsikt att själv få njuta? 
Nej, min vän, mer och mer lösa sig länkarna mellan det förflutna, närvarande och kommande. 
Mer och mer lever man ögonblickets liv. 
Men tror du, att en kedja, vars länkar lossna från varandra, skall länge hålla? 

En svidande vidräkning har det sagts med industrialismen, men lika mycket skulle jag nog säga med ett fundamentalistiskt marknadsevangelium, med tron på den fria konkurrensen som den allt drivande kraften i den nya Grottekvarnen: 

hur den eggar, hetsar, sporrar, 
sticker, stinger, gnager, borrar, 
hur den sveder och den bränns! 
Så kan Grottekvarnen snart
gå med rent helvetisk fart. 

Ja, nog stinger Viktor Rydbergs ord fortfarande i dessa tider av gränslösa finanskriser och ofattbara skuldberg som obevekligen skjuts över på våra barn.

Jag har vuxit upp i det skrivna ordets epok men jag är inte säker på att jag längre lever i den. Det skrivna ordet har en viss tyngd, en viss permanens, kan inte lösas upp utan vidare, kan inte skvala oss förbi, måste kunna läsas om och om igen, kritiskt, granskande, vara öppet för tolkningar och omtolkningar. 
Det är så vi har vant oss vid att det ska vara. Det är så vårt samhälle formats. 
Vad slag samhälle blir det när det skrivna ordet förlorar sin tyngd, ja egentligen sin betydelse som förmedlare av mening. När inga ord längre förmår väga tyngre än andra. När alla ord har samma låga värde. 
Debattsidoskvalet, åsikterna och orden som staplas på varandra och sedan försvinner ut i cyberrymden där ligger lagrade i tid och evighet, utan sammanhang, utan upphovsman. utan läsare. Varje sekund nya ord, nya uppdateringar.

Så vadan och varthän?
Jag vet inte.
Kanske mot ett samhälle där idéer inte betyder något längre. 
Ett samhälle där Prometheus mediehanteras av Zeus. 
Ett samhälle där fantasin har blivit ett varumärke.
Det skrivna och tryckta ordet har varit länken mellan det förflutna och nuet i vår civilisation, mellan erfarenhet och idé, mellan kunskap och vision, mellan dröm och verklighet. 
Jag har svårt att tänka mig vad som skulle kunna ersätta det.
Jag har svårt att tänka mig ett samhälle där det skrivna ordet inte längre betyder så mycket.
Jag vet, det är också ett samhälle där det skrivs mer än någonsin, där alltmer av det som skrivs finns på uppkopplingsbart avstånd. 
Men var förs den strid som Viktor Rydberg trodde sig utkämpa?
Var förs kampen mellan idéer och verklighet idag? 
I en värld där vi mer än någonsin behöver idéer för att möta verklighetens utmaningar. 
Där vi mer än någonsin behöver vara färdiga i konsten att vara människa.
Jag är tacksam för att Smålands Akademi har ett pris till Viktor Rydbergs minne. 
Och för att jag har fått det.