Godmorgon världen, Sveriges Radio P1, 22.11.2020

En människosyn att minnas

Under en sommar i mitten av 1960-talet arbetade jag på ett hem för det slags barn och ungdomar som på den tiden kallades utvecklingsstörda. 

I en annan tid, ja egentligen samma tid, bara några år tidigare, på ett annat hem, ja knappast ett hem, en anstalt, hade de här barnen och ungdomarna kallats för idioter och sinnesslöa och betraktats som mindervärdigt människomaterial, och använts för hälsovådliga medicinska experiment, och i de flesta fall dött alldeles för tidigt av vad som knappast kan kallas för någonting annat än vanvård. Eller som chefen för anstalten, överläkaren Hugo Fröderberg, noterade i sina minnesanteckningar: ”Det är vanvettigt att förlänga deras liv så de blir fler och fler.” 

”Passiv eutanasi berättigad”, lade han till.

Passiv eutanasi. Passiv dödshjälp. 

Anstalten där Hugo Fröderbergs människosyn och vårdfilosofi härskade fram till 1963 hette Vipeholm och låg i Lund, på promenadavstånd från där jag bor, och för den som vill veta vad som hände de tusentals människor från hela Sverige som vårdades, eller vanvårdades, och – det är svårt att hitta något annat ord – plågades här, rekommenderar jag varmt den radiodokumentär i fem delar om Vipeholmsanstalten som nu ligger på SR Play. 

Det är också, och inte minst, en berättelse om de yttersta konsekvenserna av en människosyn som för inte alltför länge sedan var förhärskande i Sverige, och som utgick från att människovärde var något som kunde mätas och graderas.  

På det hem där jag arbetade sommaren 1966 vårdades barn och ungdomar med många av de kroppsliga och mentala funktionsnedsättningar som på Vipeholm kunde ha gjort dem till kandidater för passiv dödshjälp, men verksamheten på Årstahemmet, som det hette, byggde på en annan människosyn, för att uttrycka det milt. 

Det var en människosyn som här kallades antroposofisk, men den kunde i sina stora drag också ha varit kristen eller judisk, och liknade i mångt och mycket den människosyn jag själv hade formats av, och som utgick från föreställningen att människovärdet var okränkbart och att varje människa – varje människa – bar på en gudomlig eller andlig gnista som det gällde att ta till vara och göra något av. 

I den dagliga verksamheten betydde det att barn och ungdomar med de svåraste funktionshinder sågs, bemöttes och behandlades som människor. De inte bara vaktades och vårdades utan fostrades och stimulerades. 

Det kallades inte heller vård utan pedagogik – läkepedagogik.

Människor som på Vipeholm hade betraktats som ohjälpliga fall lämpade för passiv förvaring, fick här utveckla kunskaper och färdigheter, de fick spela, sjunga, måla och röra sig till musik, och under några korta månader såg jag vad det gjorde med dem.

Det var en oförglömlig erfarenhet på tröskeln till vuxenlivet, och den har satt sina spår. 

Vad som däremot inte verkar ha satt några spår någonstans, i varje fall inte i det offentliga Sverige, är minnet av verksamheten på Vipeholm. Och därmed heller inte minnet av den människosyn som en gång inte bara gjorde Vipeholm möjligt utan också mycket annat av det som vi idag skulle kunna kalla folkhemmets skuggsida, exempelvis utsorteringen och tvångssteriliseringen av människor med för lågt människovärde. 

Där Vipeholmsanstalten en gång låg ligger idag en gymnasieskola, Vipan, men går man in på Vipans hemsida för att få veta vad den stora gula skolbyggnaden en gång användes till får man bara veta att här låg tidigare Vipeholms sjukhus som under åren 1935-82 var en av Lunds kommuns största arbetsplatser. 

Det är allt.

På Norra kyrkogården i Lund en minnessten över det okända antal patienter från Vipeholm som anonymt begravdes här mellan 1935 och 1945, med texten ”var resan stormig, huru skön är hamnen”. 

Jag tänker inte ha några synpunkter på om Sverige borde ha ett förintelsemuseum, och än mindre i vilken stad det borde ligga, men jag vill föreslå att Sverige snarast får ett museum, gärna med tillhörande forskningsavdelning, över människosynens och människovärdets svenska historia. 

Jag vill också föreslå en lämplig plats. 

Vipeholm, Lund.