Expressen Kultur, 15 februari 2022

Ett annat USA

Det borde ibland påpekas hur osannolikt det var att den amerikanska unionen överlevde sina första åttio år. Det amerikanska inbördeskriget 1861, ett av de blodigaste i historien, borde om inte annat ha gjort slut på den. Att Amerikas Förenta Stater ens skulle överleva det första fredliga maktskiftet mellan politiska motståndare (från John Adams till Thomas Jefferson 1801), var ingen självklarhet. 

Tvåhundratjugo år senare är det fredliga maktskiftet mellan politiska motståndare återigen ingen självklarhet.

Kanske mindre självklarhet nu än då.

Med Amerikas Förenta Stater menar jag den federala union som grundades 1789 och som fortfarande hålls samman av den konstitution som författades 1787 och som inte kan ändras annat än genom tillägg. Det har blivit tjugosju tillägg genom åren. De tio första tilläggen, rättighetsförklaringen, ratificerades i ett svep 1791. Det sista och tjugosjunde tillägget ratificerades 1992, och fler lär det inte bli. Att ändra konstitutionen genom tillägg kräver en politisk samstämmighet som USA idag bara kan drömma om. 

Som geologiska avlagringar ligger de där ovanpå varandra, de oföränderliga grundartiklarna och tilläggen; artikel ett som gör slavar till två tredjedels människor, trettonde tillägget (1865) som förbjuder slaveriet, tjugofjärde tillägget (1964) som ger lika rösträtt åt alla. Däremellan lager på lager av utslag i Högsta domstolen, nio på livstid valda ledamöter som har makten att avgöra vad grundlagsfäderna kan ha menat med vad de skrev, och därmed vilka lagar som den federala makten i Washington DC har rätt att stifta för hela USA, och vilka lagar som delstaterna har rätt att stifta var för sig. 

Genom ett utslag i Högsta domstolen (Brown vs Board of Education of Topeka) avgjordes 1954 att ingen delstat i USA fick segregera skolor efter ras. 

Genom ett utslag i Högsta domstolen (Roe vs Wade) avgjordes 1973 att ingen delstat i USA fick förbjuda aborter. 

Genom ett utslag i Högsta domstolen kan en tidigare tolkning av konstitutionen köras över av en senare. Så kommer Roe vs Wade sannolikt att köras över av en tolkning som gör abortlagstiftning till en delstatlig angelägenhet, med följd att uppemot tio delstater förväntas införa mer eller mindre strikta abortförbud.

Vilket sätter fingret på skörheten i de formella länkar som håller samman Amerikas Förenta Stater. All makt som konstitutionen inte uttryckligen lägger hos presidenten och kongressen att utöva över hela USA ligger hos delstaterna att utöva var för sig. Några delstater har dödsstraff, andra inte. Några delstater har inkomstskatt, andra inte. Några delstater tillåter tonåringar att köpa halvautomatiska gevär, andra inte. Några delstater vill göra det enklare att rösta, andra vill göra det svårare. Det kan tyckas märkligt att makten över röstningen i ett presidentval ska ligga i händerna på delstaterna, och kanske ännu märkligare att delstaterna tillåts ha vitt skilda procedurer för hur rösterna ska avges och räknas, men också det är en följd av konstitutionen. 

Fram till nu (om än till priset av ett inbördeskrig) har det ändå fungerat, även om misstankar om valfusk i den ena eller andra delstaten har varit återkommande. Efter en bitter strid om röstresultatet i Florida i presidentvalet 2000 fick Högsta domstolen avgöra saken, vilket den gjorde genom att ge George W. Bush 537 fler röster än Al Gore, vilket blev avgörande för presidentvalet. Al Gore accepterade domstolens utslag utan knot och erkände sig besegrad. Den kanske viktigaste länken för att hålla samman Amerikas Förenta Stater, det konstitutionellt reglerade maktskiftet från en president till en annan, hade därmed visat sig hålla än en gång. 

Det lär den knappast göra nästa gång röstresultatet i ett presidentval ifrågasätts och misstänkliggörs, vilket vi kallt bör räkna med blir 2024. 

Kanske brister länken redan i höstens mellanårsval till kongressen och senaten, eftersom tilltron till det amerikanska valsystemet fortlöpande undergrävs av en amerikansk president som vägrar att erkänna sig besegrad och som den 6 januari 2021 uppmanade sina anhängare att marschera mot kongressen och där ”kämpa utav bara helvete”, fight like hell, för att stoppa ett pågående fredligt maktskifte. 

I delstat efter delstat hade dessförinnan röster räknats om, röstningsmaskiner plockat isär, röstsedlar analyserats (för spår av kinesiskt papper), valförrättare utsatts för hot och rättsprocedurer dragits igång för att ogiltigförklara röstresultatet. Donald Trumps påtryckningar på en republikansk delstatspolitiker att förfalska röstresultatet i Georgia är numera väldokumenterade. Liksom hans planer på att beordra försvarsdepartementet att beslagta delstaters rösträkningsmaskiner. Liksom hans planer på att låta sin vice-president, Mike Pence, köra över valresultatet och ge segern till förloraren. 

Pence vägrade och Trump förlorade.

I den första chocken efter stormningen av kongressen såg det för en kort stund ut som om Donald Trump därmed inte bara hade förlorat presidentmakten utan också makten över det republikanska partiet, och därmed också makten att politiskt upprätthålla den stora lögnen om det stulna presidentvalet. 

Men så blev det inte. Vad som istället blev var att det republikanska partiet gjorde den stora lögnen till sin, och dess ledare började tävla om audiens hos Trump i Florida för att böja knä och kröka rygg och betyga att valsegern hade stulits från honom, eftersom det snart stod klart att Trumps orubbligt lojala bas på uppskattningsvis tiotals miljoner amerikaner inte hade försvagats efter attacken mot kongressen utan snarare stärkts. Bara var femte republikansk väljare anser idag att Joe Biden är USA:s rättmätige president. De republikanska kandidater som inför höstens kongressval kommer att våga anse något annat lär vara lätt räknade. 

Vad detta kommer att innebära för tilltron till kommande valresultat är inte svårt att förutse. Om en majoritet av republikanernas kandidater går till val på att inte erkänna valet av Joe Biden, varför skulle någon erkänna valet av dem själva? För att inte tala om valet av nästa president?

Om Donald Trump därtill blir republikanernas presidentkandidat 2024, vilket är fullt möjligt, blir nästa konstitutionellt reglerade maktskifte långt ifrån en självklarhet, och det oavsett vem som vinner valet. Tilltron till valproceduren och valresultatet kommer då att torpederats sönder och samman av Trumps lögner, och av republikanska politiker som gått till val på att göra hans lögner till sina, och av den sköna nya medievärldens alla trollfabriker för produktion av falska nyheter och konspirationsteorier. Och kanske allvarligast, av organiserade försök från trumplojala republikaner på delstatlig och lokal nivå att ta kontroll över rösträkningsproceduren och manipulera valresultatet. 

Risken för väpnat våld i efterdyningarna till ett sådant val bör inte underskattas. I den trumplojala världen framställs numera attacken mot kongressen som en patriotisk handling och de åtalade våldsverkarna som politiska martyrer. Trump själv har mer eller mindre lovat att benåda dem om han blir vald på nytt. Vad slags signaler det sänder till allsköns ”patriotiska” aktivister inför kommande strider om rösträkningar och valresultat är inte svårt att föreställa sig. 

I en nyutkommen bok, How Civil Wars Start, Hur inbördeskrig börjar, hävdar den amerikanska statsvetaren Barbara F. Walter att USA kan befinna sig närmare ett inbördeskrig än vi kanske anar. Naturligtvis inte ett inbördeskrig som det förra, med marscherande arméer och blodiga slagfält, men vad Walter vill varna för är att den typ av elakartade inre etniska och kulturella spänningar och konflikter som eskalerat till inbördeskrig i andra länder nu växer sig allt starkare också i USA. Tanken på inbördeskrig är heller inte främmande för amerikanerna själva; 46 procent svarade i en opinionsundersökning i höstas att ett inbördeskrig rentav var sannolikt. Vapen finns det i alla händelser gott om. 

Vad som inte bara är sannolikt utan helt säkert är att de elakartade etniska och kulturella konflikter och spänningar som redan finns kommer att ytterligare underblåsas och exploateras i nästa presidentval, med följd att vem som då än blir vald till USA:s president (och hur det nu än kommer att gå till) löper risk att inte bli erkänd av förlorarna, vilka de än blir. 

Det är naturligtvis inte oviktigt vem som i ett sådant läge får nycklarna till Vita Huset och spakarna till den federala maktapparaten. Det världen och amerikanerna måste börja förbereda sig för är att det kan bli en president som kommer att använda sin makt för att lamslå det konstitutionellt reglerade systemet för maktskifte, maktdelning och demokratisk kontroll. Att en sådan person någonsin skulle kunna bli vald till USA:s president hade de amerikanska grundlagsfäderna inte fantasi nog att föreställa sig, än mindre att en majoritet i kongressen skulle slänga sin konstitutionella kontrollmakt i sjön och falla på knä för en ny kung (grundlagsfädernas största fasa), och de gav därmed presidenten mer makt än vad den amerikanska republiken tvåhundratrettio år senare kan komma att visa sig tåla.

För trettio år sedan (i en bok om den amerikanska idén, Friare kan ingen vara, 1990) försökte jag i en mening fånga det säregna samhälle som i USA hade börjat formas i spänningen mellan en gränslös individuell frihet i det lilla och en konstitutionellt starkt bindande gemenskap det stora. 

”Över den begynnande entreprenörskapitalismens tusentals tjattrande gråsparvar svävade republikens allseende örn”, skrev jag.

Idag skulle jag skriva att örnen är skadskjuten och att runt de tjattrande sparvarna slår vargen sina lovar. 

Och att det är hög tid att försöka föreställa oss ett annat USA än det vi hittills betraktat som en självklarhet.