Kolumn DN 2005-06-16

Europa och globaliseringen

PÅ ETT SEMINARIUM sommaren 2001 sedan mötte jag Tina vilket inte var så spännande som det låter eftersom Tina inte hade särskilt mycket att säga. Dessutom var Tina inte en kvinna utan en förkortning som skrevs TINA och betydde: There Is No Alternative. ”Det finns inget alternativ till globaliseringen, liberaliseringen och den teknologiska revolutionen”, var allt vad TINA ville ha sagt, vilket möjligen hade varit intressant om det hade varit sant. Men det var nu inte sant, vilket om inte förr stod klart några månader senare, den 11 september 2001. 
Vad som då stod klart, eller borde ha stått klart, är att den globalisering som det nyss inte fanns några alternativ till hänger på en skör tråd av globala normer och förväntningar. Det är framförallt ingen ”naturlig” ordning, ingen tsunami eller jordbävning som vi bara har att anpassa oss till, inte heller den ”naturliga” följden av fria marknadskrafters spel, inte eller resultatet av mänsklighetens ”naturliga” framåtskridande, utan den specifikt mänskliga (”onaturliga”) produkten av högst tidsbundna politiska, tekniska och kulturella förutsättningar och föreställningar. 
Det var en ordning som på allvar blev möjlig att föreställa sig när ny teknologi (blixtsnabb global kommunikation av gränslösa datamängder) och nya politiska förutsättningar (kommunismens fall, marknadsekonomins triumf och manchesterliberalismens återkomst) gjorde det möjligt att betrakta världen som en gränslös marknad där vemsomhelst friktionsfritt kunde flytta sitt kapital varsomhelst för att producera vadsomhelst så lönsamt som möjligt. Och där vemsomhelst kunde köpa vadsomhelst från varsomhelst så billigt som möjligt.
Vad som nyss hade varit otänkbart blev till synes självklart.
Effekterna av denna ekonomiska globalisering har på kort tid blivit så djupgående och kommit att beröra så mycket mer än ekonomi och förefallit så omöjliga att påverka, att TINA för en tid verkat sannolik. Strategier för nationell tillväxt och konkurrenskraft tycks fortfarande utgå från att globaliseringen är ett framrusande tåg som vi kan hoppa på eller blir överkörda av. Och vi diskuterar just nu Europas framtid efter konstitutionshaveriet som om de globala förutsättningarna för denna framtid är och förblir desamma oavsett vad slags union Europas nationer förmår upprätthålla. 
Jag tror att vi därmed underskattar det europeiska exemplets globala återverkningar.

SAMMANBROTTET I DEN europeiska unionsprocessen (något mindre är det tyvärr inte tal om) har om inte annat visat inför världen hur lätt det är att mobilisera nationella opinioner mot övernationella institutioner. Hur inte ens den mest långtgående av ekonomiska gemenskaper har lyckats frammana den politiska samhörighet som krävs för att hantera de nationsöverskridande konflikter som en gränslös ekonomi ofrånkomligen föder. 
Om inte ens EU:s små nationer förmår överskrida nationens politiska horisont, varför skulle då betydligt större nationer som USA eller Kina vilja göra det? Om inte EU:s nationer förmår hantera den ekonomiska europeiseringens konflikter, hur ska då världens nationer hantera den ekonomiska globaliseringens?
Den ekonomiska globaliseringen i dess nuvarande form vilar på ett bräckligt, omtvistat och långt ifrån färdigförhandlat regelverk (WTO) som kantas av globala proteströrelser, hotande handelskrig och nya ekonomiska klyftor. Den vilar också, om än mera indirekt, på det system av globala konventioner och institutioner som med USA:s stöd och beskydd växte fram efter andra världskriget men som efter den 11 september kommit i mer eller mindre öppen konflikt med vad USA betraktar som sina nationella intressen.
Utan legitima och effektiva globala institutioner riskerar den ekonomiska globaliseringen att brytas ner av ohanterliga politiska och sociala konflikter.

MAN BEHÖVER INTE acceptera den brittiske historikern Niall Fergusons parallell mellan tiden före första världskriget och vår egen (”Sinking Globalization”, Foreign Affairs, March/April 2005), och därmed hans farhågor för att globaliseringens tid kan vara utmätt, för att inse att globala kommunikationer och global handel inte räcker för att hantera globala konflikter. Att samma teknologiska och ekonomiska förutsättningar kan ge upphov till en helt annan global utveckling än den nuvarande. 
Ett inte helt otänkbart scenario (i varje fall inte för Ferguson) är att världen politiskt glider isär. Att nationella opinioner besegrar globala institutioner. Att USA blir alltmer självcentrerat, Kina alltmer nationalistiskt och EU alltmer splittrat och vanmäktigt. 
Det betyder inte att vi kan avveckla vårt globala beroende av varandra – och därmed inte heller vårt globala behov av att organisera det. Det betyder bara att vi kan organisera det bättre eller sämre. Som sämst utifrån principen att den starkes makt är den svages rätt.
I det avseendet har EU-projektet varit en global förebild. Såsom EU så ock världen, har många hoppats. Det finns förvisso mycket att säga om hur EU-projektet har konstruerats och hanterats och om vem och vad som bär ansvaret för att det nu har körts i diket, men om den globala slutsatsen blir att nationella opinioner i längden inte kan vinnas för övernationella institutioner, är det mycket som har gått förlorat.
Inte bara för Europa.