Kolumn DN 2010-07-07
Vem hotar oss?
-------
GR om säkerhetens mänskliga gränser.
------
HÄROMDAGEN GICK jag igenom säkerhetskontrollen på Arlanda flygplats. Rutinerna är numera väl inövade. Alla behållare med högst 100 ml vätska i en lite plastpåse, datorn ur, kavaj och bälte av, ibland också skorna, mobilen, nycklarna och telefonen i en separat låda på bandet, kavajen ovanpå, ingen nagelsax i bagaget, än mindre en kniv. Segern är att gå igenom metalldetektorn utan minsta pip. Nederlaget är att få bagaget undansorterat för manuell granskning.
Framför mig i kontrollen ett par i yngre medelåldern som jag redan lagt märke till i avgångshallen eftersom de verkat så förälskade i varandra. I varje fall har han oupphörligen tagit bilder av henne med en gammaldags kamera som han nu omsorgsfullt lagt i en låda på bandet. På bandet också en stinn svart portfölj som sakta rullar fram mot bagageskannerns svarta hål.
Jag går igenom utan minsta pip, min kabinväska med kvarglömd nagelsax likaså. Men den svarta portföljen tas åt sidan och en uniformerad säkerhetsvakt träder in på scenen. Säkerhetsvakten är storväxt och kraftig och mannen med portföljen ser liten och svag ut i jämförelse och det hela ser inte helt behagligt ut. Att offentligen sorteras ut som misstänkt är aldrig behagligt men den här iscensättningen tycks från början ha allt emot sig – eller åtminstone alla mina fördomar.
Kan du själv komma på vad det är i ditt bagage som skulle kunna verka misstänkt? frågar säkerhetsvakten med överraskande låg och mild röst. Anar jag inte rentav en medkännande blick?
– Något vasst metallföremål till exempel? försöker han hjälpsamt.
Mannen tittar på portföljen och på kvinnan vid sin sida och på portföljen igen, sedan säger han det, lika mycket till kvinnan, som till säkerhetsvakten:
– Kan det vara pistolen?
Nej, det här är inte en man som skämtar, inte om pistoler i bagaget i varje fall, vilket säkerhetsvakten genast inser. I varje fall tar han mannen på djupaste allvar. Portföljen öppnas lugnt och stilla och innehållet presenterar sig närmast självt eftersom det delvis består av hårt sammanpressade färgglada mjukföremål som tar chansen att få sträcka på sig en smula. Först att tryckas ut ur portföljen är ett pärlemorglänsande spetsigt föremål, tjugo centimeter långt ungefär. Säkerhetsvakten tar det försiktigt i händerna. Mannen visar på ett litet handgrepp och det spetsiga föremålet förlängs med ett svisch till det tredubbla.
Sedan tar han fram pistolen och trycker av.
”Pang” står det på en röd tyglapp som skjuter ut ur pipan.
Man kan tycka att en trollkarl borde ha vett att packa sina trollspön och skämtpistoler i det incheckade bagaget, eller åtminstone vara magiker nog att trolla bort dem för ett ögonblick, men så länge det finns säkerhetsvakter av den kaliber jag såg i aktion på Arlanda borde det inte vara nödvändigt. Säkerhet är inte bara en fråga om vad som kan spåras av metalldetektorer och bagageskannrar utan i hög grad också om vad som kan spåras av ett någotsånär tränat mänskligt öga. En blick, ett ord, ett tonfall, en gest, kan oftast vara nog för skilja en förälskad trollkarl från en potentiell terrorist. Vad en maskin inte hade kunnat avgöra om så portföljen hade körts både fram och tillbaka genom den, det kunde en omdömesgill säkerhetsvakt avgöra i ett kort möte ansikte mot ansikte.
Vi inser nog alla att de hårda säkerhetskontrollerna på våra flygplatser blivit nödvändiga och att utan maskiner hade flygresandet blivit en ännu större prövning än det redan är. Maskinernas uppgift är att sålla agnarna från vetet, att signalera de ögonblick då ett mänskligt öga måste till för att avgöra om ett misstänkt föremål i bagaget är ett hot eller ett skämt, eller ingendera. Maskiner kan inte ge oss säkerhet. Bara människor kan. Ingen maskin fångade upp Umar Farouk Abdulmuttallab när han på juldagen 2009 bordade ett plan från Amsterdam till Detroit med kalsongerna fyllda av sprängämnen. Inte heller reagerade någon maskin på att han reste utan bagage på en kontantbetald enkelbiljett, inte heller på att han var uppsatt på de amerikanska myndigheterna bevakningslista. Över huvudtaget verkar de potentiella terrorister som mer eller mindre slumpmässigt tagits på bar gärning under senare tid ha varit betydligt mindre sofistikerade än de säkerhetssystem som byggts upp för att fånga upp dem. Likväl kommer vi snart att få passera maskiner som också kan se igenom kläderna på folk och därmed upptäcka gömda sprängladdningar i kalsongerna (eller vadhelst annat vi försöker dölja på våra kroppar).
Säkerhet är en hett eftertraktad produkt i dessa tider och vi tycks vara beredda att betala ett allt högre pris för den. Vi vill nog också så långt som möjligt att säkerheten ska levereras automatiskt, med så lite inblandning som möjligt av mänsklig kontakt. I varje fall vill vi inte bli påminda om hur automatiskt avklädda vi numera går omkring.
Haken i sammanhanget är att mänsklig säkerhet i sista hand måste vila på tillit till andra människor. Ju fler säkerhetssystem vi anser oss behöva för att skydda oss mot människor vi inte litar på, eller anser oss ha skäl att frukta, desto osäkrare kommer vår värld att kännas.
Kanske skulle världen må bra av att återförtrollas en smula.