Kolumn DN 2011-02-15
Efter Tahrirtorget
-------
Om en ny tideräkning i Mellanöstern.
------
SEDAN EN tid är det uppenbart att ingen i Mellanöstern riktigt bryr sig om vad en amerikansk president säger. I varje fall tycks risken att strunta i vad en amerikansk president säger bli allt mindre. Regimer som i allt väsentligt haft USA att tacka för sin maktställning har av olika skäl tvingats syna USA:s kort och till sin förfäran upptäckt att korten är svaga.
Den senaste att tvingas syna korten var regimen Mubarak i Egypten som länge trodde sig ha USA i ryggen, vilket den alltför länge gavs anledning tro. Vice president Joe Biden slog genast fast att Mubarak inte var en diktator, utrikesminister Hillary Clinton försäkrade att den egyptiska regimen var stabil, president Obamas särskilda sändebud till Egypten, Frank Wisner Jr, en man med starka affärsband till Mubarakregimen, rådde presidenten att satsa på Mubarak.
I valet mellan en följsam förtryckarregim och någonting mera oberäkneligt försökte USA in i det längsta att satsa på följsamheten. Om inte Mubarak själv så någon annan i regimen med motsvarande band till USA, exempelvis den CIA-skolade vice presidenten Omar Suleiman. Några miljoner människor på ett torg i centrala Kairo i direktsändning över världen synade också det kortet, med följd att USA än en gång tvingades begrunda sin avtagande förmåga att påkalla följsamhet i Mellanöstern.
FÖLJSAMHET FÖRE självständighet har annars varit den kallt kalkylerade grundvalen för USA:s intressen i Mellanöstern alltsedan 1953 då den amerikanska underrättelsetjänsten CIA störtade den demokratiskt valde premiärministern Mohammad Mossadeq som hade varit oföljsam nog att nationalisera Irans oljetillgångar. Tjugosex år senare, i februari 1979, betalade USA priset för sin kalkyl med ett islamistiskt maktövertagande och en historisk följsamhetsförlust.
Sedan dess har USA:s positioner i Mellanöstern sakta men säkert försvagats. Stödet till Irak i det långa och blodiga kriget mot Iran stärkte bara mullorna i Iran och födde ett politiskt monster i Irak. Störtandet av monstret födde inte en våg av demokrati som planerat, utan en våg av sekteristiskt våld och sönderfall. Kriget i Afghanistan och den israelisk-palestinska fredsprocessen har blivit utdragna uppvisningar i amerikansk maktlöshet; ingen bryr sig om vad amerikanerna säger eftersom de saknar förmåga att genomdriva vad de säger.
I det perspektivet kan USA:s panikartade tvetalan och tvehågsenhet inför upproret i Egypten komma att ses som det ögonblick då världen upptäckte att kejsaren var naken, eller i varje fall utan förmåga att uppamma den respekt och följsamhet som hör en kejsare till. Den symboliska betydelsen av det folkliga och fredliga störtandet av USA:s viktigaste allierade i arabvärlden kan i alla händelser inte underskattas. En ny tideräkning har påbörjats i Mellanöstern.
Före och efter Tahrirtorget.
Efter Tahrirtorget är det vare sig en klok eller möjlig strategi för USA att stödja sig på följsamma förtryckarregimer.
Efter Tahrirtorget är det oberäknelighet och osäkerhet som gäller för USA i Mellanöstern, inte följsamhet.
I ÄN HÖGRE grad gäller detta för Israel som före Tahrirtorget tycktes leva i föreställningen att arabvärlden för överskådlig framtid skulle domineras av följsamma förtryckarregimer med full kontroll över sina oberäkneliga befolkningar. I varje fall verkade ingen i den israeliska regeringen bekymra sig om den dag då så inte längre skulle vara fallet.
Tills vidare heller inga tecken på en omprövning av den israeliska regeringens föreställning att Israels säkerhet främst garanteras av Israels förmåga att vinna krig (också det krig mot Iran som ibland öppet förespråkats). Inte heller av föreställningen att Israels säkerhet kräver fortsatt underkuvande av fyra miljoner palestinier. Eller som Israels premiärminister Benjamin Netanyahu uttryckte saken i det israeliska parlamentet veckan innan kampen om Tahrirtorget var avgjord: ”Grundvalen för vår stabilitet, för vår framtid, för bevarandet och utvidgandet av freden, är stärkandet av staten Israels makt.”
Om den föreställningen var verklighetsfrämmande före Tahrirtorget så är den än mer så nu. Oavsett vad slags styre som till sist utkristalliserar sig ur revolten i Egypten, försiktig renovering eller radikalt nybygge, så har Israels säkerhet blivit än mer beroende av maktförhållandena som Israel har allt mindre makt att påverka. I synnerhet inte en makt som stött sig på att USA för alltid skulle dominera Mellanöstern, att Israel för alltid skulle vara militärt överlägset sina grannar, att grannfolken för alltid skulle hållas i schack av följsamma förtryckarregimer, att palestinierna för alltid skulle vara ockuperade och statslösa.
Det är kort sagt hög tid för Israel att söka nya grundvalar för sin säkerhet. I den israeliska dagstidningen Haaretz (11/2) föreslår kolumnisten Yoel Marcus att Israel nu bör hjälpa USA att stabilisera Mellanöstern genom att ingå fredsavtal med syrierna och palestinierna, ”eftersom stabiliseringen av regionen, med början i Egypten, först och främst ligger i vårt eget intresse”.
Frågan efter Tahrirtorget är om den nya tideräkningen kommer att gälla också i Israel.