Tal vid opinionsmöte utanför Rysslands ambassad, den 20.9.23

Vi får inte vänja oss

Någon vecka före Rysslands anfall på Ukraina skrev jag en kröniketext för radion att ha till hands om det otänkbara skulle hända och krig bryta ut natten före sändning. Den krönika jag hade förberett hette Om kriget kommer. Den krönika jag hade till hands hette När kriget kom och kom aldrig till användning.

Kriget kom elva dagar senare, den 24 februari 2022, och jag minns chocken som igår.

Och skulle jag för ett ögonblick glömma den, och glömma vad vi alla då inpå bara kroppen kände stod på spel, behöver jag bara ta fram krönikan som aldrig sändes.

”Jag hade in i det sista svårt att tro det, att det på nytt skulle kunna bli ett krig i Europa. Ett riktigt krig, med trupper, stridsvagnar, bombplan och vem vet hur många döda”, började den.

Idag vet vi bara alltför väl vad slags krig Putin har startat. Städer och byar har ödelagts, dammar har sprängts, miljoner har drivits på flykt, hundratusentals människor har dödats.

Vi vet också, eller borde veta, att det här också är vårt krig.

Skulle Putin få minsta utdelning på anfallet mot Ukraina och därmed lyckas bevisa att krigsförbrytelser och kärnvapenutpressning lönar sig, skulle han också göra slut på den internationella säkerhetsordning som i praktiken varit en garant också för vår frihet och självständighet.

Det har inte varit en perfekt ordning, ska gudarna veta, och principerna den vilar på har inte sällan brutits emot, och dess yttersta garantimakt, USA, har inte alltid garanterat den. Men det är en ordning som åtminstone på pappret, i internationella konventioner och fördrag, har haft som grundläggande princip att makt inte är rätt. Inte heller stormakt. Inte heller kärnvapenmakt.

Också när principerna brutits emot är det ingen som gått till uttalad attack mot dem. Vi har alltsomoftast hycklat principerna, det är sant, men man kan bara hyckla något man säger sig tro på, inte något man öppet föraktar och vill slå sönder.

Detta är ett krig för att slå sönder den grundläggande principen och knäsätta en ny: Makt är rätt. Stormakt är rättare. Kärnvapenmakt är rättast.

Situationen idag påminner om när striden stod mellan en allt annat än perfekt västvärld och Hitlers totalitära folkmordsvälde.

”I det här kriget kämpar vi mot en total lögn i namn av en halvsanning”, skrev då författaren Arthur Koestler.

Och så vill nog jag också se det här kriget. Mot en västvärld vars halvsanningar den ryska propagandan gör allt för att lyfta fram, förvrida och förvränga, står en putinsk värld byggd på en total lögn.

”En total lögn har med totalitära medel gått i krig inte bara med Ukraina utan med allt vad det Europa vi fortfarande lever i står för och bygger på, och det är detta Europa, med alla sina halvsanningar och brister vi måste samla kraft och mod och offervilja för att försvara”, skrev jag någon vecka efter krigsutbrottet.

I det avseendet var det europeiska gensvaret lovande. Stödet för Ukrainas sak var omedelbart och långtgående; vapenhjälp, flyktinghjälp, embargon, bojkotter, ekonomiska uppoffringar och omställningar. Finlands och Sveriges blixtbeslut att ansöka om Nato-medlemskap var ett historiskt steg och en dramatisk markering av att Ukrainas sak också är vår.

Och så bör vi se till att det förblir. Det här är ett krig vi inte får glömma, förtränga, vänja oss vid. Vi får inte tro att det finns ett annat slut på det här kriget än att Ukraina lyckas försvara sig. Samma dag som Ryssland lämnar Ukraina är kriget slut.

Något annat slut och någon annan fred finns inte.

I varje fall ingen fred som Europas länder kan känna sig säkra med.

Chocken från den 24 februari 2022 måste därför hållas vid liv, eftersom det som chockade oss då fortfarande pågår för fullt. Fortfarande bedriver en kärnvapenbestyckad gangsterstat ett barbariskt anfallskrig mot ett fritt och självständigt land i Europa i det uttalade syftet att göra slut på det. Och som inget hellre vill än att vi ska sluta chockeras, och tröttna på att ge vårt stöd, och glömma vad som står på spel också för oss.