Mannen som inte trodde på Sverige
I den berömda öppningsscenen i "Gudfadern" kommer Bonasera till Don Corleone (Marlon Brando) för att be om hjälp med en liten sak. "Jag tror på Amerika", är Bonaseras och filmens inledande och missledande ord.
Bonasera tror nämligen inte alls på Amerika. Inte längre. Amerika har svikit honom.
"Jag gick till polisen, som en god amerikan", säger Bonasera till Don Corleone. "Varför gick du till polisen?" svarar Don Corleone. "Varför gick du inte först till mig?"
Den lilla sak Bonasera vill ha hjälp med är ett mord. Det lilla pris han måste betala är att byta Amerika mot Familjen. Friheten mot Hedern. Polisen mot Gudfadern. Det öppna samhällets rättvisa mot den slutna kretsens lojalitet.
I DEN AMERIKANSKA miljön är Don Corleones "familj" en kriminell subkultur, en parasitär krets av människor sammansvetsade av obrottslig lojalitet inåt och brottslig illojalitet utåt. Det hindrar inte att det fortfarande finns miljöer där sådana kretsar är de enda organisationer för fysiskt skydd och social överlevnad som erbjuds, de enda "stater" som bevisligen fungerar, den enda rättvisa som det lönar sig att vara lojal emot. Utanför dessa kretsar är man rättsligt fredlös, socialt värdelös och i regel snart fysiskt död.
Familjen, stammen och klanen (av vilka maffian är en brottsspecialiserad särart) är alla samhällsformer som baseras på stark inre social kontroll. Kontrollen förstärks med blodsband och blodsbanden förstärks med kontroll. De ömsesidiga förpliktelserna är ovillkorliga och entydiga. Klansamhällets förmåga att föda och skydda sina medlemmar är avhängig medlemmarnas lojalitet mot klanen. Brister lojalitetsbanden förlorar klanen i styrka och konkurrenskraft. Den som inte är med är emot.
Klanen är det slags samhälle som uppstår när människor inte förmår hantera kampen om knappa resurser och ändlig makt på annat sätt än genom hårt bevakade lojaliteters oavbrutna krig med varandra. Klanen är ett samhälle som under svåra yttre betingelser erbjuder sina medlemmar fysiskt skydd och socialt värde till priset av entydiga och ovillkorliga förpliktelser. Den som sviker sina förpliktelser mot klanen mister både skyddet och värdet. En klan sviker man följaktligen inte så lätt. I varje fall inte så länge man tvivlar på att det finns ett liv utanför klanen.
FADERN SOM MÖRDADE sin dotter för "familjens" skull kanske inte ens hade nått den punkt där tvivel är möjligt. För honom och några av männen i hans familjekrets tycks impulsen att till varje pris upprätthålla ett medfört klansamhälles lojaliteter ha varit långt starkare än förpliktelsen mot det svenska samhällets normer och värderingar - för att inte tala om förpliktelsen mot ett enskilt människoliv. Fadime mördades utifrån den fixa föreställningen att hennes liv som fri och självständig människa utgjorde ett hot mot det klansamhälle hon "svikit". Fadime mördades utifrån föreställningen att en (manlig) klanmedlem måste leverera kontroll och lojalitet för att säkra skydd och värde (heder).
Inte minst kontroll över "sina" kvinnors sexualitet. Kvinnans sexualitet betraktas i många klankulturer som den svaga länken i lojalitetskedjan. Kvinnans sexualitet är vad som inbjuder till yttre angrepp och frestar till inre svek. Kvinnans sexualitet är ett förrädiskt område som ständigt måste avpatrulleras.
I det perspektivet spelade det ingen roll hur Fadime valde att leva sitt liv - eller med vem. Det centrala förräderiet var att hon valde själv.
MOT KLANEN STÅR dock inte, som antytts i debatten om mordet, ett samhälle där individen frigjort sig från förpliktelser. Inte heller ett samhälle som frigjort sig från behovet av heder. Det moderna samhället är bara byggt på så mycket mer opersonliga förpliktelser, ibland så opersonliga att de kan vara svåra att få syn på. Ibland så osynliga att man kan få för sig att de inte finns.
I det moderna samhället kan därmed också behovet av heder förefalla avskaffat (eller omodernt). Heder har nämligen med förpliktelser att göra. Förpliktelser mot det samhälle man lever i. Heder kan man inte ge sig själv. Heder kan bara ges av andra. Heder är andras aktning och tacksamhet. Ett samhälle som inte längre tror sig behöva förpliktelser har inte längre någon förståelse för hedern. Och därmed inte heller någon förståelse för vad som i sista hand håller ett samhälle samman.
Det som skiljer vårt samhälle från klansamhället är nämligen inte att vi avskaffat eller ens reducerat förpliktelserna mot varandra, bara att vi lyckats organisera dem i större skala, fördelat dem på fler människor och infogat dem i en vidare rättslig och politisk ordning. Vi har undan för undan växlat starka förpliktelser mot några få (familjen, klanen) i allt vagare förpliktelser mot alla (staten).
Fördelen med en sådan utväxling är att vårt behov av kollektivt skydd och socialt värde allt bättre kunnat förenas med vår strävan efter individuell frihet. Nackdelen är att allas allt vagare förpliktelser mot alla kan komma att uppfattas som ingens förpliktelser mot någon. I synnerhet av människor vars behov av skydd och värde är större än deras strävan efter frihet och som därför vid en viss punkt kan frestas att byta det moderna samhällets vaga förpliktelser mot familjens eller klanens eller den etniska gemenskapens stenhårda.
Bonasera byter Amerika mot Gudfadern därför att han inte längre tror på Amerika. Fadimes far byter inte Klanen mot Sverige eftersom han inte tror på Sverige. På Sveriges förpliktelser mot honom. På sina förpliktelser mot Sverige.
Möjligen hade det hjälpt om han tydligare kunnat se att också Sverige är ett samhälle byggt på förpliktelser. Att också Sverige är ett samhälle där det måste finnas heder.
Vi kan ju börja med att medge det för oss själva.