Artikelserie DN-kultur, 4.1.20014
1. RÄDSLANS IMPERIUM
JAG LANDAR PÅ Newarks flygplats med nytt pass för 250 kronor med EU-specificerat foto (från sidan, ena örat synligt) och nytt journalistvisum för 900 kronor med USA-specificerat foto (framifrån, båda öronen synliga) men det hjälper inte. Efter sedvanlig frågestund (om var jag ska göra vad med vem) fogas jag till den lilla men stadiga ström av anländande som slussas åt sidan för fortsatt kontroll av immigrationsmyndigheten.
Genom en diskret öppning i den höga ankomsthallens monotona fondvägg, bakom den ändlösa raden av passkontrollanter, förs jag in i en väntrumsmöblerad sal framför en mur av upphöjda pulpeter från vilka till förstrött bläddrande tjänstemän blickar ut över ett tjugotal ännu icke-godkända besökare. En äldre dam som är på väg att missa sitt anslutningsflyg är en smula upprörd men de flesta sitter tillkämpat lugna och väntar, ungefär som hos tandläkaren.
– Tar det lång tid? frågar jag en kvinnlig tjänsteman.
– Det beror på, svarar hon uttryckslöst.
Jag har läst skräckhistorierna om dem som det tagit mycket lång tid för, exempelvis chefen för IT-verksamheten vid den brittiska advokatfirman Willoughby & Partners, som i maj förra året slussades åt sidan vid flygplatsen i Los Angeles och inte slussades vidare förrän sexton timmar senare – i handbojor till Londonplanet. Den konfiskerade datorn slussades samma väg flera veckor senare, efter påstötning från advokatbyrån, med alla data raderade, utan förklaring eller ursäkt. ”Chefen för IT-verksamheten i vår firma är förvisso muslim”, reagerade en upprörd herr Willoughby i Willoughby & Partners i en insändare i brittiska The Times. ”Han är också en brittisk gentleman i ordets alla bemärkelser. Hans eventuella fanatism är strikt förbehållen kricket.”
Fallet finns redovisat i David Coles bok Enemy Aliens: Double Standards and Constitutional Freedoms in the War on Terrorism, som utförligt kartlägger USA:s rättsliga särbehandling av icke-amerikanska medborgare efter den 11 september. USA:s regering gavs då inte bara ökade befogenheter att utan förklaring eller ursäkt förvara, förhöra och avvisa utländska besökare vid gränsen. Den gavs också ökade befogenheter att i hemlighet och utan sedvanlig rättslig procedur arrestera, förhöra, förvara och förvisa utländska medborgare i USA. De exakta siffrorna på antalet arresterade, liksom deras namn, liksom behandlingen av dem, har bara sakta och efter påtryckningar kommit till omvärldens kännedom. Vi vet numera att tusentals icke-medborgare i USA har fängslats i månader utan att få sin sak prövad. Vi vet också att tusentals icke-medborgare har avvisats, förvisats eller deporterats utan att få veta på vad sätt de ansetts utgöra ett hot mot det amerikanska samhället. Gentemot icke-medborgare har USA:s regering givits rätten att självsvåldigt och ensidigt och utan appell avgöra vem som är ett hot och vem som inte är det.
MEDBORGARSKAPET HAR länge varit en viktig skiljelinje i USA, inte i första hand mellan en gammal och ny nationalitet utan mellan en gammal och ny lojalitet. Det är lojaliteten som ger medborgarskapet, inte nationaliteten. Lojaliteten mot en idé, inte samhörigheten med ett folk eller ett förflutet. Nya medborgare svär en trohetsed, the pledge of allegiance, mot den amerikanska flaggan ”och republiken som den står för”. Vad slags republik flaggan ska anses stå för och därmed den exakta ordalydelsen av trohetseden är fortfarande föremål för strid – ska jämlikhet ingå? ska Gud nämnas? – men det råder ingen tvekan om att det är en idé man svär sig lojal mot. Medborgare som ansetts vara illojala mot idén har följaktligen från tid till annan anklagats för oamerikansk verksamhet, inte antiamerikansk verksamhet som kan bedrivas av vemsomhelst, utan oamerikansk verksamhet som bara kan bedrivas av amerikanska medborgare som idémässigt avsvurit sig sitt medborgarskap och som därmed i praktiken gjort sig till icke-medborgare. Det är i linje med den traditionen som Bush-administrationen skisserat på ett lagförslag (Domestic Security Enhancement Act) som skulle ge det amerikanska justitiedepartementet befogenhet att ensidigt häva medborgarskapet för amerikaner som befinns vara medlemmar eller anhängare av ”terroristorganisationer”. Medborgarskapet definierar ett ställningstagande. Icke-medborgarskapet likaså.
Traditionen är lång och ekona djupa. Från 1798 års lag om fientliga främlingar (The Enemy Alien Act) till 2001 års patriotlag (The Patriot Act) har USA:s president tilldelats långtgående befogenheter att i tider av krig och kriser behandla icke-medborgare som potentiella hot och därmed kunna fängsla, internera eller deportera dem utan sedvanlig rättegång och dom, ja i princip på blotta misstanken om framtida antiamerikansk verksamhet. Ett slags preventiv rättvisa helt enkelt, ungefär som i Spielbergfilmen Minority Report där Tom Cruise haffar förövarna innan brottet förövats. Eller som USA:s justitieminister, John Ashcroft, formulerade saken i ett tal den 25 oktober 2001:
”Må terroristerna mitt ibland oss ta varning: om ni överskrider ert visum – om så bara med en dag – kommer vi att arrestera er. Om ni bryter mot minsta lokala lag kommer vi att sätta er i fängelse och hålla er i förvar så länge som möjligt.”
USA:s regering har rätt att slå till mot terrorister innan de bevisats vara terrorister, var innebörden av vad John Ashcroft sa. Vad han inte sa men uppenbart menade var att dem man i första hand hade rätt att slå till mot var icke-medborgare. Bara icke-medborgare kan arresteras för överskridna visum. Bara icke-medborgare kan fängslas och förhöras i månader för lokala småbrott utan tillgång till advokat. Bara mot icke-medborgare kan USA:s regering bedriva förebyggande rättvisa utan att riskera inhemska reaktioner av politisk betydelse.
De två fall av förebyggande rättvisa mot amerikanska medborgare som likväl kommit till offentlighetens kännedom, Yaser Hamdi och José Padilla, den ene gripen i Afghanistan den andre i Chicago, har följaktligen och förutsägbart väckt reaktioner som mycket väl kan få politisk betydelse. Båda männen sitter sedan snart två år preventivt inspärrade på militärbaser inne i USA, ensidigt stämplade som ”fiendekämpar”, enemy combatants, och därmed ensidigt berövade rätten till advokat och rätten att få lagligheten i sitt frihetsberövande prövat i domstol (habeas corpus).
Som ”fiendekämpar” har USA:s regering naturligtvis också stämplat de över sexhundra icke-medborgare som sedan hösten 2001 sitter inspärrade på Guantánamobasen i total rättslöshet (den ”rättsliga” utgångspunkten är att de kan hållas preventivt inspärrade utan rättegång och dom tills ”kriget mot terrorismen” är över), men mot detta flagranta brott mot grundläggande internationella rättsprinciper har förhållandevis få amerikaner hittills protesterat.
Vad de flesta amerikaner därmed ännu inte förstått är att gränsen mellan medborgare och icke-medborgare i ”kampen mot terrorismen” efter den 11 september är dragen i vatten. De grundläggande fri- och rättigheter som USA:s regering under ospecificerade hänvisningar till hemliga hot om terrorism kan beröva icke-medborgare, kan den lagligen också beröva medborgare – och har bevisligen så gjort.
Skillnaden är att den konstitutionella lagligheten i lagar som gör amerikanska medborgare rättslösa kan prövas i amerikansk domstol, i sista hand i Högsta Domstolen, som mycket riktigt har beslutat pröva om de lagar som tillämpats mot amerikanske medborgaren Yaser Hamdi är förenliga med konstitutionen (Yaser Hamdi v. Donald Rumsfeld). Sent omsider (i december 2003) har följaktligen president George W. Bush i sin stora nåd låtit meddela att amerikanske medborgaren Yaser Hamdi efter två års inspärrning på en amerikansk militärbas ska få träffa en advokat.
Steget från rättsövergrepp mot icke-medborgare till rättsövergrepp mot aldrig så illojala medborgare kan visa sig ha varit ett steg för mycket, både juridiskt och politiskt, när rädslan efter den 11 september sakta mattas av och den politiska oppositionen äntligen vaknar till liv.
RÄTTSOSÄKERHETEN för icke-medborgarna som varje dag fastnar i imperiets gränsposteringar lär dock varken presidenten eller Högsta Domstolen heller fortsättningsvis bekymra sig om. Jag ber att få ringa till Matthew från Goucher College som väntar i ankomsthallen och meddela att jag är försenad på obestämd tid, men blir bryskt beordrad att hålla mobilen avstängd. Jag antar under stor självövervinnelse en min av tillkämpat lugn. Mot besluten från pulpeterna finns ingen appell och tillkämpat lugn är en klok strategi. Dessutom den enda.
En man i nött gråbrun kavaj, skrynklig vit skjorta och stickad väst lystrar till namnet Tariq Mahmoud och går hastigt fram till en av pulpeterna, sträcker sig på tå mot tjänstemannen däruppe, rotar på uppmaning fram en bunt papper ur sin portfölj, förhörs i uppsträckt tillstånd i tio minuter, får tillbaka sina papper som han stoppar ner i portföljen, och efter en stund också sitt pass som han håller hårt i handen när han utan att se sig om går mot den just öppnade porten till Amerikas Förenta Stater.
Jag klättrar några varv på väntsalsväggarna och studerar dekorationerna. På långväggen bakom pulpeterna efterlysningar från FBI på misstänkta medlemmar i al Qaida. De ser alla likadana ut och ser med all sannolikhet inte så ut längre. På motsatta väggen, bakom stolarna med väntande icke-medborgare, en affisch från immigrationsmyndigheten till minne av den 11 september: ”We will never forget”, står det över en bild av World Trade Center i lågor bakom ett transparent stjärnbaner.
Jag sätter mig ner igen och tar fram min reslektyr, ”I väntan på barbarerna” av JM Coetzee, och försöker värja mig mot symboliken. Boken utspelar sig i en sönderfallande utpost i ett sönderfallande imperium, och vad man än kan säga om Newarks flygplats och imperiet som öppnar sig bortom dess passkontroller så är sönderfall knappast det rätta ordet.
Men det är onekligen barbarerna man väntar på.
Efter en dryg timme är det min tur. Mannen bakom pulpeten tar blicken från dataskärmen och informerar mig om att jag senast angjorde imperiet vid flygplatsen i San Francisco. Det visste jag. Han informerar mig också om att jag även den gången blev särskilt kontrollerad. Det visste jag inte.
Mitt brott är (som vanligt) att ha pratat för mycket. På frågan om vad jag skulle göra på Goucher College hade jag bland mycket annat svarat att jag skulle föreläsa för studenter. Jag borde också ha tillagt att jag skulle göra det gratis. Det tillade jag nu, efter en dryg timme i den aldrig sinande strömmen av potentiella hot mot världens mäktigaste stat, och därmed öppnades porten också för mig.
I bagagehallen står min resväska ensam kvar vid rullband nummer sju.
SANFORD J UNGAR är en gammal vän från korrespondentåren i Washington DC i mitten på åttiotalet. Då var han dekan vid institutionen för media och kommunikation vid American University. Sedermera blev han chef för den amerikanska regeringens station för utlandssändningar, Voice of America. Nu är han sedan några år president för privata Goucher College i norra utkanten av grannstaden Baltimore och min värd under mina fyra veckor som gästforskare i denna oas för postgymnasial skolning i de fria konsterna, eller ”the liberal arts” som det heter i den amerikanska collegevärlden.
”Liberal” är också den politiska etikett som flesta amerikaner skulle sätta på Sanford, eller Sandy som alla kallar honom, det vill säga en med amerikanska mått vänstersinnad person som står demokraterna närmare än republikanerna och som följaktligen inte förväntas ha det minsta till övers för George W Bush och hans politik.
Ändå hade just denne Sandy överraskat, ja faktiskt upprört, ett middagssällskap av gästande européer genom att under en diskussion om den växande klyftan mellan USA och Europa, hävda att européerna inte riktigt hade förstått djupet och vidden av det amerikanska traumat efter den 11 september och därmed inte heller djupet och vidden av det amerikanska stödet för Bushadministrationens krig mot terrorismen.
– De kunde inte förstå vad jag menade, upprepar Sandy, i hopp om att jag ska förstå bättre.
– Vad är det vi inte har förstått? frågar jag.
– Att vi amerikaner för första gången har konfronterats med vår egen sårbarhet, svarar han.
Så diskuterar vi chocken och rädslan vid upptäckten av den amerikanska sårbarheten, och jag försöker säga att européerna nog har förstått och att den europeiska empatin med Amerika knappast kunde ha varit större, men att amerikanerna utvecklat ett osårbarhetskomplex som vi européer aldrig haft lyxen att utveckla eftersom vi aldrig haft lyxen att ens komma på tanken att vi skulle kunna vara osårbara.
Så Sandy har kanske rätt ändå. Vad vi européer inte har förstått är djupet och vidden av den amerikanska fixeringen vid sin egen osårbarhet. Och därmed inte heller den säreget amerikanska psykologin bakom stödet för Bushadministrationens krav på extraordinära befogenheter för att göra Amerika osårbart igen, för att slutgiltigt utradera hoten mot den amerikanska friheten – som ju inte bara är ”Amerikas gåva till mänskligheten utan Guds gåva till mänskligheten” (George W Bush).
Vad vi européer kanske inte har förstått är djupet och vidden av den amerikanska rädslan. Rädslan för att ”Guds gåva till mänskligheten” (George W Bush 2003) ska förgöras av ”ondskans axelmakter” (George W Bush 2001) och ”friheten själv dö ut” (revolutionspamflett 1774).
Med myten om den amerikanska utvaldheten föddes föreställningen om den amerikanska osårbarheten. Det var inte av en tillfällighet som Gud hade placerat sin utvalda nation på två världshavs avstånd från ondskans krig och intriger. ”Aldrig mer”, skrev revolutionsikonen Thomas Jefferson, ”skall en europeisk kanon ljuda på vår sida, och aldrig mer en amerikansk på deras. När de eviga krigen rasa i Europa skall i vår värld lammen sova med lejonen.”
I det perspektivet var den 11 september 2001 sannolikt en större chock för Amerika än den 7 december 1941. Den japanska överraskningsattacken mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii var militärt och mänskligt förödande, men Pearl Harbor var inte World Trade Center i New York och USS Arizona var inte försvarshögkvarteret Pentagon (som ju lika gärna kunde ha varit Vita Huset eller Capitolium) i Washington DC.
För första gången sedan 1812 hade USA utsatts för en krigsliknande attack på sitt eget fastland, medvetet riktad mot två centrala symboler för amerikansk makt och självkänsla, och hade kanske därmed sårats djupare än någonsin i föreställningen om sin gudagivna osårbarhet.
De nästan utan opposition antagna undantagslagarna för inre säkerhet och den nästan utan opposition överlämnade fullmakten till presidenten att bedriva ett gräns- och tidlöst krig mot terrorismen, kan kanske bara förstås mot bakgrund av en mycket amerikansk rädsla som resten av världen inte har så lätt att förstå – än mindre dela.
ETT AV DE mest handfasta uttrycken för den amerikanska rädslan efter den 11 september är det nya Departementet för hemlandets säkerhet, Department of Homeland Security, vars chef Tom Ridge jag anhåller om att få intervjua. Det får jag naturligtvis inte, men jag ska få träffa informationschefen, Tasia Scolinos, som jag tänker be förklara hur det nya departementet ska göra det amerikanska hemlandet säkrare.
Departementet för hemlandets säkerhet är bara drygt ett år gammalt och det råder fortfarande oklarhet om dess befogenheter och uppgifter, i synnerhet som varken den federala polisen, FBI, eller den centrala underrättelsetjänsten, CIA, tillhör dess ansvarsområde. Det gör däremot de federala myndigheter som ansvarar för kontrollen av icke-medborgare vid gränsen. Jag har således redan haft mitt första möte Departementet för hemlandets säkerhet.
Något andra möte blir det inte, trots avtalad tid och plats. Jag kör instruktionsenligt in på parkeringsplatsen framför det inhägnade komplex av militära byggnader i nordvästra Washington DC som snabbt gjorts om till departementshögkvarter och försöker lika instruktionsenligt hitta byggnad 88, som efter en längre irrfärd visar sig vara en vaktkur i den rakt motsatta ändan av parkeringsplatsen. I byggnad 88 sitter en kvinnlig tjänsteman bakom skottsäkra glas.
– Giltig fotolegitimation, säger hon tonlöst utan att titta upp från naglarna som är mycket röda och välvårdade.
Jag letar efter en öppning i den skottsäkra väggen genom vilken jag kan räcka henne passet men upptäcker att öppningen är en bombsäker sluss. Jag lägger passet i slussen, stänger omsorgsfullt luckan på min sida och väntar. Efter en stund tar kvinnan på andra sidan den skottsäkra väggen och den bombsäkra slussen mycket sakta på sig ett par gröna plasthandskar och öppnar mycket sakta luckan på sin sida och tar mycket eftertänksamhet passet i sina nybeplastade händer och tittar först på passbilden och sedan på visumbilden och börjar sedan med överraskande energi att bläddra i en gigantisk bunt med papper. Efter en stund börjar hon bläddra om igen. Och sedan igen. Efter den tredje bläddringen frågar jag om vi skulle kunna ringa till informationschefen och meddela att jag har kommit, men vi måste tydligen hitta något i bunten först.
När det står klart att det som ska hittas i bunten inte finns där, tröttnar kvinnan i vaktkuren på mig.
– Har Ni en anknytning kan Ni ju försöka ringa själv, säger hon och pekar på en telefon i ett hörn. Det är gratis, tillägger hon.
Jag har ett namn men ingen anknytning och slår nian till växeln, men den växel jag då kommer till är Pentagons. Jag ber Pentagons växel om numret till växeln hos Departementet för hemlandets säkerhet och kopplas så småningom till informationschefens kontor som meddelar att informationschefen är i Dallas.
Just då utlöses ett alarm i vaktlokalen. Jag rycker till och tror först att det är på grund av mig eftersom jag är den ende besökaren, men det visar sig vara en städerska som ryckt upp bakdörren och som utan att ta någon notis om vare sig mig eller oväsendet börjar svabba golvet. En stark doft av klor stiger mot det låga taket. Jag ropar genom det skärande tjutet och den skottsäkra väggen att jag vill ha mitt pass tillbaka eftersom det inte blir något möte men den kvinnliga vakten är nu fullt upptagen med att rapportera falskt alarm. Efter fem minuter tystnar larmet och efter ytterligare fem minuter slussas mitt pass ut igen. När jag vänder mig om mot utgången håller jag på att snava över en just utplacerad halvmeter hög varningskon i gul plast. ”Fara! Vått golv”, står det.
Jag tar bilen tillbaka till Baltimore, sätter mig vid datorerna i collegets utmärkta bibliotek och besöker utan minsta bombsluss departementets hemsida (http://www.dhs.gov/). Där kan jag konstatera att gul hotnivå råder, ”betydande risk för terroristattack”. Värre hade varit orange hotnivå, hög risk. För att inte tala om röd hotnivå, allvarlig risk. Då ska enligt instruktionen offentliga inrättningar och myndigheter stängas, förmodligen också Departementet för hemlandets säkerhet.
På hemsidan kan jag också läsa att nästa gång jag som icke-medborgare vill beträda USA kommer mina fingeravtryck sannolikt att registreras digitalt, liksom mina ansiktsdrag, och alltsammans lagras i en gigantisk databas som i framtiden ska kunna följa spåren av mina och miljontals andra USA-besökares fingeravtryck och ansiktsdrag genom all världens gränsposteringar. Programmet har hel oironiskt getts namnet US VISIT – BESÖK USA – och sägs bara komma att förlänga gränspasseringen ”med några sekunder” samtidigt som det ska ge amerikanska myndigheter ett nytt och effektivt verktyg ”i deras ansträngningar att skydda nationen mot dem som avser att ska den”.
På hemsidan kan jag också läsa att om jag hade varit amerikansk medborgare hade jag kunnat ge mitt högst personliga och frivilliga bidrag till dessa ansträngningar genom anmäla mig till US HomeGuard. Då hade jag efter ”en enkel fotokontroll över nätet” erbjudits möjligheten att personligen övervaka något av de sammanlagt 47 000 känsligaste terroristmålen i USA; kemiska fabriker, kraftverk, gastankar, vattenreservoarer, oljeledningar och tusentals kilometer kustremsa. Det enda jag då skulle behöva göra var att någotsånär regelbundet logga in på en speciell nätadress och där granska en slumpvis utsänd bild tagen av en bevakningskamera ”någonstans i Amerika” och inom tjugo sekunder avgöra om något misstänkt syntes. De bilder som läggs ut för granskning är bilder i vilka en centraldator spårat förändringar från en tagning till en annan. Miljoner amerikanska medborgare förväntas på detta sätt komma att sitta framför datorerna i sina hem och granska datorutvalda bilder från miljontals obevakade kameror utplacerade på otaliga platser över hela USA och hålla ögonen öppna för att något misstänkt har skett – och därmed dagligen påminnas om att något misstänkt närsomhelst kan ske.
Rädslans imperium, Fear’s Empire, är titeln på den amerikanske författaren Benjamin Barbers bok om det nya USA som vuxit fram efter i chocken efter den 11 september. Det har blivit ett samhälle, skriver han, som tror att det kan skydda sig mot en hotfull värld genom att låsa dörren om sig, och göra en hotfull värld säker genom att militärt kontrollera den, och som därmed ”löper risk att bli både koloni och centrum i ett rädslans växande imperium”. President George W Bush reflekterar i all sin ”cowboyaktiga självrättfärdighet” en vitt spritt och djupt känd amerikansk föreställning att ”rädsla måste besegras med förmågan att injaga rädsla”.
– Idén om ett särskilt departement för hemlandets säkerhet lanserades faktiskt först av demokraterna medan republikanerna var emot, påpekar Jeffrey Rosen, en av USA:s mest respekterade rättsjournalister som regelbundet skriver i bland annat The New Republic och New York Times Magazine, när vi en varm novemberkväll sitter i bara skjortärmarna och äter middag längs livliga Connecticut Avenue i nordvästra Washington.
– Både departementet och de nya lagarna för hemlandets säkerhet åtnjuter hursomhelst ett brett politiskt stöd, förtydligar han. Många av de ensidiga myndighetsbefogenheter som ges i The Patriot Act föreslogs redan av president Clinton efter bombdådet i Oklahoma 1995. Justitieministern John Ashcroft framställs som en religiös fanatiker, men framförallt är han en politisk populist som vet vad som går hem i stugorna.
Jeffrey Rosen skriver på en bok friheten och säkerheten i Amerika. Hans tes är att friheten kan få det svårt.
TIDEN LÄKER alla sår, heter det. Jag inspekterar det stora såret på södra Manhattan, ground zero, och ser tiden göra sitt. Några förvridna balkar har satts samman till ett kors på en upphöjd plats i den kliniskt sanerade gropen. En särskild observationsplats för den strida strömmen av besökare har byggts upp utmed Church Street. Ett myller av gatuförsäljare har mutat in sina revir och säljer bilder och souvenirer och minnesböcker med titlar som ”Terror in America” och ”Attack on America” och portabla monitorer konkurrerar högljutt med ett antal DVD-varianter av terrorhelvetet i ändlös repris. De nästan tretusen offren för attacken har fått sina namn på en provisorisk minnestavla längs observationsstängslet. ”The Heroes of IXXI” står det textat med stora, subtilt transparenta bokstäver över dem alla, i en fyndig latinisering av ”Nine Eleven” som får åtminstone mig att associera till den traditionsenliga inskriptionen på Jesu kors, INRI, Jesus av Nasaret, judarnas konung.
Inom kort öppnas den förstörda pendeltågstationen under World Trade Center för trafik igen, och snart kommer den sanerade gropen att fyllas av nya spjut mot himlen och så småningom kommer även detta sår att kapslas in i den rastlösa amerikanska framåtrörelsens dynamiska glömska.
Rastlös framåtrörelse är ett historiskt amerikanskt botemedel mot rädsla.
Ett annat är tron. Jag tror inte att trons stora och växande roll i Amerika kan förstås utan rädslan. Ju starkare rädsla desto större tro.
Rädslans imperium är också trons imperium.