Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio den 24 oktober 2021.

POLITISK GALENSKAP

För snart fyrtio år sedan skrev den amerikanska historikern Barbara Tuchman en bok med titeln The March of Folly – fritt översatt ”galenskapens framfart”. Det slags galenskap Tuchman syftade på var den politiska galenskapen att mot bättre vetande, med berått mod om man så vill, förstöra för sig själv.

För att kvalificera som politisk galenskap, skriver Tuchman, måste den förda politiken ha framstått som självmotverkande och självförgörande redan när det begav sig. Andra måste ha sett det, och sagt det, och varnat för det. Det måste också ha funnits politiska alternativ. Och sist men inte minst, enligt Tuchman, det måste ha funnits ett perverst fasthållande vid den förda politiken också när den bevisligen inte fungerade och uppenbart motverkade sina syften.

Tuchmans skildring av den politiska galenskapens framfart genom historien slutar av kronologiska skäl i USA:s krig i Vietnam, men hon är fullt medveten om att den tid hon skriver i, tidigt 1980-tal, är rikt havande med nya galenskaper.

Rakt in på listan några årtionden senare hade naturligtvis kommit de amerikanska krigen i Irak och Afghanistan – som efter tjugo år har trasat sönder de samhällen som skulle räddas, och raserat tillvaron för de miljoner människor som skulle befrias, och banat vägen för den radikalism och extremism som skulle bekämpas, och dramatiskt försvagat den världsordning som skulle stärkas.

Till listan vill jag också foga den politik som just nu förs i ett land nära oss, och som dag för dag tycks bekräfta Tuchmans definition av galenskap; en politik genomdriven mot bättre vetande, mot alla varningar, och i trots mot de alltfler tecknen på att politiken är självmotverkande och självförgörande.

I varje fall har mycket lite av det goda som förespeglades de brittiska väljarna att Brexit skulle föra med sig hittills visat sig. Medan mycket av det onda som kritikerna varnade för skulle hända nu visar sig dag för dag. Att det plötsligt saknades lastbilschaufförer som kunde leverera bensin till bensinstationerna kan i varje fall inte ha kommit som en överraskning för de politiker som med öppna ögon hade gjort det minst sagt svårare att rekrytera lastbilschaufförer och annan arbetskraft från det EU man just hade lämnat. Galet eller inte, men särskilt väl förberedda för de helt förutsägbara konsekvenserna av sin egen politik tycks de inte ha varit.

Än mindre förberedda, som det verkar, på den mest förutsägbara och potentiellt mest destruktiva konsekvensen av Brexit, nämligen nödvändigheten av en hård gräns mellan EU och Storbritannien. Och därmed nödvändigheten av en hård gräns antingen rakt genom Irland, mellan republiken Irland som tillhör EU och Nordirland som inte längre gör det, eller något slags ny gräns i havet mellan Nordirland och resten av Storbritannien.

Någon annan logisk möjlighet fanns inte, det borde ju alla kunnat se.

Men till politisk galenskap hör att inte vilja eller kunna se det som alla borde kunna se. Så nu försöker den brittiska regeringen med snart sagt alla medel fly konsekvenserna av sin egen politik, och hotar med att bryta de bindande internationella avtal man själv skrivit under – alltmedan de självdestruktiva konsekvenserna av Brexit, med risk för en ny Irlandskonflikt, ett handelskrig med EU och en uppsplittring av Storbritannien, blir allt tydligare.

Mera bokstavligt galen är ändå kanske den politik som nu samlar i stort sett hela det republikanska partiet i USA, inklusive dess ledning i kongressen, där den alltmer förenande idén är att Donald Trump blev bestulen på segern i presidentvalet förra hösten, och att den våldsamma attacken mot kongressbyggnaden den 6 januari i år var en patriotisk protest. I varje fall är det här vad republikanska politiker i delstat efter delstat tänker gå till val på nästa höst.

Mer galet än så kan det väl knappast bli. Och knappast heller mer självdestruktivt.

Vill det sig riktigt illa kan det leda hela vägen till slutet för det USA vi känner idag.

Åt den största galenskapen, människans egenhändiga förstörelse av sin egen livsmiljö, går det kanske fortfarande att göra något.

Om en vecka i Glasgow exempelvis.