Programbladet till Antigone av Sofokles, Dramaten våren 2003

Samhälle och samvete

VINTER 2002 MÖRDADES en ung kvinna i Sverige av sin far. Fadern lät oss förstå att han bara hade gjort vad han måste göra. Han hade gjort vad som var rätt och riktigt att göra mot en dotter som hade svikit sin lojalitet mot familjen eller klanen. I samhällen byggda på obrottslig lojalitet mellan familje- eller klanmedlemmar betraktas lojalitetsbrott som ett överlevnadshot. Fadern som mördade sin dotter hade sina rötter i ett sådant samhälle. Vad han, och med honom delar av hans familj, av allt att döma ansåg sig göra var att reparera en hotande lojalitetsskada.
Vi kan naturligtvis inte förstå en sådan lojalitet, än mindre acceptera den, och sättet att ”reparera” den på fyller oss numera med fasa, även om såväl lojaliteten som sättet att pröva dess styrka på har funnits och fortfarande finns i åtskilliga samhällen uppbyggda på starkt patriarkala klan- och familjeband.
Vad vi möjligen kan förstå (åtminstone med huvudet) är att vi ibland måste sätta lojaliteten mot andra före lojaliteten mot våra närmaste. Vi kan till och med förstå (om så bara med huvudet) att vi är skyldiga att anmäla även våra barn för polisen om vi vet att de har begått ett allvarligt brott.
Lättast att förstå (eftersom vi nu talar rent principiellt) är att ett samhälle där alla i varje läge väljer lojaliteten mot sina närmaste före lojaliteten mot en vidare rättsgemenskap, inte kan vara rättvist. Vår lojalitet med våra närmaste har inget rättvist över sig. Än mindre kärleken.

SAMTIDIGT SKA DET mycket till innan vi sätter något över kärleken. Den lag vi (åtminstone med huvudet) kan tänka oss att sätta över lojaliteten mot våra närmaste, för att inte tala om kärleken, kan inte vara vilken lag som helst. En lag som säger att en far under vissa omständigheter måste döda sin dotter, eller en lag som säger att en syster under vissa omständigheter inte får begrava sin döde bror, är inte en lag som vi så lätt underkastar oss ens med huvudet.
I sista hand måste den lag som vi är redo att underkasta oss även när den kräver av oss att vi bryter med våra mest känslobundna lojaliteter, för att inte tala om kärleken, vara möjlig att försvara inte bara med huvudet utan också, åtminstone till en del, med känslan. Vi måste kunna säga oss, och känna en smula för vad vi därmed säger, att när vår lojalitet mot rättvisan hamnar i en olöslig konflikt med våra känslomässigt orättvisa lojaliteter, är det rätt och riktigt att låta rättvisan gå före. Inte bara som princip, det räcker inte, utan också som övertygelse. Huvudet måste, åtminstone delvis, ha hjärtat med sig. Lagen måste, åtminstone delvis, bygga på känslor.
Vad då för slags känslor? undrar någon.
Låt oss säga känslor för vad som är rätt och riktigt.
Låt oss till och med säga samvete.
Hur den sortens känslor (ofta motstridiga och föränderliga) kan uppstå och utvecklas hos olika människor, i olika samhällen, under olika omständigheter, är svårare att reda ut än att konstatera att de finns. Att på sådana känslor bygga en lag som respekteras av människor med skilda känslolojaliteter och bindningar är inte enkelt och blir allt svårare ju fler sådana människor som lagen måste respekteras av. Förhållandet mellan känsla och lag, samvete och samhälle, är inte konfliktfritt och kan aldrig heller bli det. Den känsla som inte respekterar någon lag leder till ett samhälle där ingen rättvisa är möjlig. Den lag som inte respekterar någon känsla leder till ett samhälle som måste upprätthållas med tyranniska medel.

FADERN SOM MÖRDADE sin dotter var både tyrann och slav. Han var slav under en lojalitet som (såvitt man kan förstå, om nu något kan förstås) krävde att han prövades som mördare av sitt eget kött och blod, vilket är så mycket tyrann en far kan bli. Att döda sitt eget barn är det svåraste offret och den starkaste lojalitetsprövningen. Det är så Gud prövar Abraham, och det är så (utan några jämförelser i övrigt) som klanlojalitetens oskrivna lagar ytterst prövar en klanmedlems lojalitetshotande känslor (för att inte tala om den lojalitetshotande kärleken).
Det är också ytterst så som Kreon till sist tvingar sig att pröva lojaliteten mot den kungamakt han själv just intagit och som han symboliskt manifesterar genom påbudet att döda den som begraver Polyneikes.
Att det ytterst handlar om ett lojalitetsprov är uppenbart. Genom att påbjuda vanhedringen av sin egen systerson vill han visa att lojaliteten mot fosterlandet och staten går före lojaliteten mot släkt och vänner. ”Den som tycker släkt och vänner är förmer än fosterlandet håller jag för ärelös”, proklamerar Kreon. Det centrala är att påbudet följs, inte att det uttrycker något slags rådande rättskänsla, eftersom det centrala i påbudet är prövningen. Den som vägrar lyda ska behandlas som en förrädare, medan ”den som uppträder lojalt i liv och död mot Thebe” kan räkna med Kreons välvilja.
Mot Kreons påbud uppreser sig Antigones rättskänsla, eller i varje fall hennes starkare lojaliteter mot en annan lag än Kreons. Hon hänvisar till ”gudarnas oskrivna och säkra lagars påbud”, som inte gäller ”bara nu eller igår utan alltid”, men man förstår att vad hon i grunden hänvisar till är sin egen tvingande känsla att göra det som är rätt och riktigt. I alla händelser går hon hellre i döden än lyder Kreon.
Därmed utsätts Kreons påbud för den hårdaste av alla prövningar. ”Om inte min familj vill visa mig respekt, hur blir det då med andra?”, utbrister han. Antigone, hans eget kött och blod, systerdotter och blivande svärdotter, ”får åkalla Zeus, släktens gud, precis så mycket som hon vill”, men dö måste hon. ”Det finns inget större ont än olydnad!”

LOJALITETSKONFLIKTEN i Antigone är tidlös. Hur kan människors lojalitet mot något större och mera abstrakt (såsom samhället, lagen eller rättvisan) upprätthållas på bekostnad av eller rentav i strid med lojaliteten mot något mindre, mera näraliggande och känslomässigt starkare (såsom familjen, traditionen eller samvetet)?
Vi trodde kanske en tid att konflikten slutgiltigt skulle lösas av demokratin, eftersom demokratins lagar förutsätts spegla medborgarnas känslor för vad som är rätt och riktigt, men vi har efterhand lärt oss att det bästa demokratin kan göra är att hantera konflikten väl, inte lösa den. När demokratin inte längre hanterar konflikten väl och det blir oklart för medborgarna vad lagarna uttrycker (vems rättvisa) och varifrån de kommer (lagstiftarna eller lobbyisterna) och allt fler medborgare inte längre känslomässigt förstår varför de måste lyda dem, blir konflikten mera synlig igen. I de europeiska demokratierna har den blivit allt mera synlig ju synligare skilda känslomässiga lojaliteter i samhället manifesterat sig, och ju mer ogenomskinlig lagen samtidigt har blivit.
Konflikten är ofrånkomlig och olöslig. Det vi kan göra är att balansera den illa eller väl. I det avseendet skiljer sig inte Sofokles Thebe från Göran Perssons Sverige.
Kreons synd är ”högmod och skrytsamma ord”. Det är en inte ovanlig synd heller idag, hos företrädare för de ekonomiska och politiska eliter som allt oftare säger sig företräda den enda vägens politik och den enda saklighetens kunskap och som därmed tenderar att se känslan som ett hinder för lagen och samvetet som ett problem för samhället.
Högmod är vad som sägs föregå fall. Nu som då.