Israel och Palestina

Kolumner publicerade i Dagens Nyheter 2000-2005 samlade i Utan facit. Bonniers 2006.

 Jag har ibland fått frågan varför jag fortsätter att skriva om en konflikt som undan för undan får allt färre ljuspunkter och där det som skrivs tycks ha så liten betydelse för det som sker.
Det är en bra fråga och jag har ofta ställt mig den själv. 

Föreställningar om fred – och krig

VARJE PROCESS mot fred förutsätter en föreställning om hur freden skulle kunna se ut. I ett område där ingen sett skymten av verklig fred under snart ett sekel, kräver sådana föreställningar både mod och fantasi. Modet att bryta med ofredens välbefästa intressenter. Fantasin att föreställa sig en historisk fiende som granne och vän.

Länge var följaktligen freden omöjlig att föreställa sig i det lilla område mellan Medelhavet och Jordanfloden som vi idag kan kalla Israel-Palestina. Palestinierna kunde inte föreställa sig en fred som innefattade staten Israel. De judiska israelerna kunde inte föreställa sig en fred där palestinierna utgjorde en jämbördig och legitim arvtagare till ”det förlovade landet”. I ingenderas föreställning om fred fanns i praktiken någon plats för den andre – annat än som underkuvad eller fördriven.

Kloka tänkare på ömse sidor hävdade mycket tidigt att en varaktig fred i området måste bygga på föreställningen om två folk i samma land. Att varje föreställning om att det ena folket kunde leva åtskilt från det andra, ja i sista hand på det andras bekostnad, var en föreställning om krig – inte fred.

Historien har tyvärr givit dem rätt. Det som drivit utvecklingen i området sedan 1920-talet har varit föreställningar om ockupation, separation och fördrivning – och därmed föreställningar om krig. De som på ömse sidor har försökt föreställa sig något annat har snabbt marginaliserats.

OSLOAVTALET 1993 var i det perspektivet banbrytande. Inte därför att det var ett fredsavtal (det var det inte), inte heller därför att det var särskilt väl genomtänkt, utan därför att det var det första avtalet i området som byggde på en föreställning om fred. I Osloavtalet erkände för första gången den ene den andres rätt. De judiska israelerna erkände palestiniernas rätt, och palestiniernas erkände de judiska israelernas. Vad slags rätt förblev oklart, liksom hur det hela skulle genomföras, liksom vad det hela skulle resultera i, men det principiella genombrottet var likväl otvetydigt.

Vad som hänt sedan dess är att en föreställning om fred byggd på ömsesidigt erkännande, alltmer har övergått i en föreställning om ömsesidig separation och skilsmässa. De flesta israeler tycks ha föreställt sig freden som ett tillstånd utan palestinier. Ja, som ett sätt att bli av med palestinierna. Som ett sätt att göra Israel mera judiskt och mindre palestinskt. På palestinska skolkartor är staten Israel fortfarande inte utsatt, vilket tyder på att många palestinier har föreställt sig något liknande, fast tvärtom. 

Vad fredsprocessen alltsedan Oslo har handlat om är följaktligen den slutgiltiga separationens villkor, inte den framtida ömsesidighetens. Därmed har den snabbt fastnat i en nedåtgående spiral av kamp om territorier, bosättningar, gränser och säkerhetsarrangemang. Inte helt överraskande har den – till synes slutgiltigt – stjälpts av en symbolladdad konflikt om separationens villkor i Jerusalem. När föreställningarna om hur freden skulle kunna se ut reducerades till föreställningar om slutgiltig och hårdbevakad separation, återgick de till att bli föreställningar om krig.

DET SOM KARAKTÄRISERAR området Israel-Palestina är nämligen den slutgiltiga separationens omöjlighet. Också i det avseendet är Jerusalem symboliskt. Hur man än delar kommer det alltid att finnas ”fel” folk på ”fel” sida.

Många israeler tycks likväl ha invaggat sig i föreställningen att de ”egna” araberna inte skulle utgöra något problem i sammanhanget, att de som hittills skulle foga sig i sin anvisade andraplansroll i den judiska staten, alternativt emigrera till den palestinska.

Nu vet vi att också detta var en falsk föreställning. Den här gången begränsade sig inte våldet till Västbanken och Gaza. Den här gången spred det sig till Israel självt. Tiotusentals israeliska araber (eller arabiska israeler) gick ut i våldsamma demonstrationer, vägar blockerades, judiska bilar stoppades, post- och bankkontor stacks i brand. Israeliska soldater svarade med att skjuta skarpt mot landets egna medborgare och döda ett tiotal av dem – utan att synbarligen uppröra landets premiärminister. När jag skriver detta kämpar judar mot araber på staten Israels gator för första gången sedan 1948.

För första gången sedan 1948 har därmed också de judiska israelernas föreställningar om inre fred skakats i grunden. Den långa period av arabisk-israeliskt lugn som av många judiska israeler tolkats som samtycke, ja rentav av förnöjsamhet, har visat sig vara en krutdurk av oförlösta politiska, sociala och kulturella frustrationer. Från palestinierna i Ramallah trodde man sig kunna skiljas, men hur skiljer man sig från de egna medborgarna i Haifa eller Jaffa?

Vad en förnyad fredsprocess mellan israeler och palestinier följaktligen kräver är föreställningar om fred som sträcker sig längre än till slutgiltig separation. Som har mod nog att göra upp med årtionden av föreställningar om etnisk renhet och nationell ensamrätt, och fantasi nog att föreställa sig forna fiender som framtida grannar.

Varken modet eller fantasin är just nu i sikte.

Dagens Nyheter 12 oktober 2000

Israels svåraste val

MEDAN KOMMENTATORER världen över fortfarande försöker komma underfund med hur ett Israel under Ariel Sharon kommer att skilja sig från ett Israel under Ehud Barak, kan det vara på sin plats att påpeka hur mycket som faktiskt förenar deras visioner av Israel – och deras syn på palestinierna.

Det är sant att Ehud Barak var beredd att återbörda mer land till palestinierna i utbyte mot ”ett slut på konflikten”, men det är också sant att han in i det sista såg till att bygga ut och förstärka de judiska bosättningarna på ockuperat område i syfte att göra det ”judiska” territoriet större.

Det är sant att Ehud Barak tycks ha varit mer beredd att acceptera en palestinsk ministat (inklusive vissa kvarter av Jerusalem), men det är också sant att han inte ett ögonblick föreställde sig den palestinska staten som en likaberättigad partner i området. Än mindre gränsen mellan de båda staterna som öppen och transparent. Det fanns i själva verket långtgående planer på ett högteknologiskt stängsel längs den framtida gränslinjen för att effektivt separera befolkningarna från varandra.

Det är sant att Ehud Barak ville ha ett Israel som var både demokratiskt och judiskt, men det är också sant att han utan ett ord av beklagande såg på när israelisk polis i september förra året sköt ihjäl tretton icke-judiska medborgare.

Det är nämligen också sant att i Ehud Baraks vision av Israel är palestinierna ett problem, inte nödvändigtvis därför att de hotar statens säkerhet, utan därför att de hotar statens ”judiskhet”. Det är av det skälet också sant att Ehud Barak aldrig lyfte ett finger för att ta itu med vad den förre israeliska säkerhetschefen Ami Ayalon i höstas karakteriserade som ”judisk demokrati med apartheid”, det vill säga ett system byggt på föreställningen att en viss kategori medborgare är viktigare än en annan. 

Ayalons uttalande väckte berättigat uppseende. Inte därför att det han sa var fel (tvärtom publicerades ungefär samtidigt i israelisk press en rad forskarrapporter som gav honom rätt), utan därför att han i turbulensen efter den sönderskjutna fredsprocessen hade vågat röra vid den känsligaste av Israels politiska nerver. Den nerv som förenar Ehud Baraks vision av Israel med Ariel Sharons. Visionen av ett Israel med så många judar som möjligt – och så få palestinier.

DEN HISTORISKA skillnaden mellan Barak och Sharon ligger i deras syn på vägen dit. Ehud Barak vill kunna styra över så få palestinier som möjligt genom att separera det judiska samhället från ett kommande palestinskt. Separation var för honom viktigare än fortsatt ockupation. Israels judar skulle inte längre behöva hålla nere ett annat folk, oroa sig för dess politiska ambitioner och födelsetal, plågas av samvetskonflikten mellan demokrati och judiskhet.

I Ariel Sharons värld är judiskt territorium viktigare än demokrati, kolonisation viktigare än separation. I den extrema varianten av Sharons ideologi ingår folkfördrivning som ett tänkbart medel, men i den huvudfåra som Sharon nu säger sig verka, är fortsatt judisk-israelisk makt över den palestinska befolkningen, såväl inom som utanför Israels gränser, en både nödvändig och tillräcklig förutsättning för det judiska statsprojektets förverkligande.

Trots den retoriska skillnaden mellan strategierna förenas de likväl i visionen av ett Israel där palestinierna inte längre utgör något ”problem”, antingen genom att de så långt möjligt separeras från den judiska staten – eller genom att de så långt nödvändigt undertrycks.

Den senare strategin har sedan länge nått vägs ände, vare sig Ariel Sharon inser det eller inte. Fortsatt ockupation är inte bara en politisk omöjlighet, utan också en militär. Håller Sharon fast vid den strategin kommer hans regim att bli kortvarig.

Mindre uppenbart är att också Baraks strategi nu har havererat. Visionen om en slutgiltig separation från palestinierna, om judisk demokrati utan apartheid, punkterades om inte förr när tretton israelisk-arabiska medborgare sköts ihjäl av sin egen polis.

OSLOPROCESSEN BÖRJADE i rätt ände, med två folks ömsesidiga erkännande av varandra, men slutade i den orealistiska och destruktiva föreställningen om de två folkens ömsesidiga och slutgiltiga avskiljande från varandra.

 Bortsett från den rent fysiska omöjligheten att separera två folk som lever geografiskt invävda i varandra, därtill på en effektiv yta av Sörmlands storlek, kommer drömmen om judisk demokrati aldrig att kunna säkras den demografiska vägen – annat än som ”judisk demokrati med apartheid”.

De demografiska prognoserna är på den punkten entydiga och samstämmiga. Redan inom fem till tio år kommer palestinierna att vara majoritetsbefolkning i området Israel-Palestina. År 2020 kommer de att utgöra en fjärdedel av det nuvarande Israels befolkning (mot 18 procent idag), år 2050 kommer Israels judiska majoritet att vara reducerad till sextio procent (Jerusalem Report, 3.1.00, och Le Monde, 8.2.01).

Det är kort sagt hög tid för helt nya visioner av hur judiskt samhällsliv och självstyre långsiktigt ska kunna säkras i regionen Israel-Palestina, visioner som inte bygger på separation och övermakt utan på partnerskap och maktdelning.

Israel har ännu sitt svåraste val framför sig.

Dagens Nyheter, 12 februari 2001

Dödsdansen i Mellanöstern

SJÄLVFÖRINTELSENS LOGIK är både skrämmande och fascinerande. Skrämmande, eftersom logiken saknas. Det är inte logiskt att den som kan välja liv och framtid väljer död och självförintelse. Fascinerande, därför att vid en viss punkt bli självförintelsen likväl logisk. Händelsen A leder till händelsen B som leder till händelsen A+ som leder till händelsen B+ som leder till självförintelse. Hela omvärlden kan stå vid sidan av och påpeka att det inte är logiskt att förinta sig själv, att istället för A och B bör ske C, men omvärldens logik biter inte på logiken i en värld styrd av A och B.

Jag känner vagt till att vissa djur ibland dödar sig själva och de sina. Några äter upp sin egen avkomma, andra äter upp sin partner, åter andra tågar ut i havet och dränker sig. Till allt detta lär dock finnas darwinistiskt logiska förklaringar. Att enskilda människor ibland finner det logiskt att ta livet av sig är också förklarligt om än beklagligt. Den logiska utmaningen uppstår när hela mänskliga samhällen väljer självförintelsens logik framför självbevarelsens.

Den pågående dödsdansen i Israel-Palestina är en sådan utmaning. Det finns ingen seger att vinna i denna hämndens och våldets pas-de-deux, oavsett vilka illusioner parterna själva må ha om den saken. Det finns inget scenario där den ena samhället kan överleva på ruinerna av det andra. Det palestinska samhälle som inte längre anser sig ha någonting att förlora har förmågan att dra Israel med sig i djupet. Det israeliska samhälle som ännu tror sig ha allt att vinna på att låta palestinierna förlora allt (också hoppet), kommer snart inte att ha någonting värt att vinna.

VILKA HÄNDELSER A och B som utlöst dessa självförintelsens piruetter är ointressant. Ju mer jag lär om historiens sinkaduser, om alla dessa tillfälligheter som utlöst både krig och revolutioner, desto mer ödmjuk blir jag inför uppgiften att förstå och förklara varför A hände istället för C, och varför B följde på A.

Klart är att Ariel Sharon aldrig accepterat tanken på en självständig palestinsk stat vid sidan av Israel, att han medvetet strävat efter att försvaga och förinta det palestinska självstyre som haft en sådan stat som mål, och att en rad av de händelser som utlösts av och under hans styre måste ses mot denna bakgrund.

Med tanke på de självförintande effekterna av dessa händelser är jag numera beredd att beteckna Sharon som en nationell självmordsbombare – en ledare beredd att offra ett existerande samhälle för en ideologisk fantasi.

Självförintelsens logik är kortsiktig och självförstärkande. Självbevarelsens logik är långsiktig och lättraserad. Vad som nu krävs är att självbevarelsens logik ges en chans att bryta självförintelsens logik, att en yttre makt går emellan dödsdansens parter, att ett säkerhetsmässigt och politiskt andrum etableras där självbevarelselogikens spröda plantor av samarbete och förtroende ges tid att växa upp till folkligt accepterade politiska lösningar och institutioner.

DET ÄR INGEN mening att sticka under stol med vad slags makt som krävs. Vad som krävs är en makt med militära muskler, ekonomiska resurser och politisk tyngd. Det är heller ingen mening med att hymla om vad den makten heter. Den heter USA. Den borde naturligtvis heta FN, men utan USA inget FN, i varje fall inget FN att räkna med.

Tills vidare betraktas blotta tanken på någonting mer än en symbolisk yttre insats som fullständigt orealistisk, oavsett om insatsen sker i USA:s eller FN:s namn. Det första hindret är att Israel aldrig frivilligt kommer att underkasta sig en yttre makt.

Det andra hindret är att den enda makt som möjligen skulle kunna tvinga Israel att göra det, numera leds av en president som i allt väsentligt tycks dela den israeliska regeringens syn på vad som är logiskt. Sedan George W Bush började dela in världen i terrorister och antiterrorister har han uppenbarligen övertygats om att han och Sharon rider i samma uppbåd – mot samma fiende. Hans odelade förståelse för Sharons ”kamp mot terrorismen” har parats med en allt öppnare aversion mot Yassir Arafat och det palestinska självstyret. Lika lite som han tycks inse de potentiellt självdestruktiva konsekvenserna av ett gränslöst och ändlöst militärt krig mot ”terrorismen”, lika lite tycks han inse att Sharon just nu är i full färd med att gräva den israeliska demokratins grav.

ATT SJÄLVFÖRINTELSENS logik tills vidare fått fäste också i Vita huset bådar illa för Mellanöstern. Om den gemensamma israelisk-amerikanska utgångspunkten är att Israel genom en hämningslös ”upprensningsaktion” i palestinska städer och flyktingläger ska kunna stoppa terrorn och vrida den politiska klockan tillbaka till tiden före Oslo, lär sanningens minut inte låta vänta på sig. Fem miljoner israeliska judar kan inte militärt underkuva och kontrollera tre och en halv miljoner palestinier, i synnerhet inte sedan hela världen bejakat deras rätt till en egen stat. Det palestinska samhället kan inte brytas ner med mindre än att Israel bryter ner sig självt.

Det finns i både Israel och Palestina krafter som fortfarande orkar motstå självförintelsens logik. Som outtröttligt lägger fram evakueringsplaner, icke-våldsstrategier och samarbetsprojekt, som modigt ställer sig i extremismens väg, som i dessa dagar utgör det vaga men enda hoppet om en vändning. Det är hög tid att EU lyfter fram dessa krafter i rampljuset, ger dem prestige och stöd, backar upp deras krav på  ett internationellt ingripande i Mellanöstern – innan också de mals ner i dödsdansens destruktiva spiral.

Detta får inte bli ännu en skammens vår i Europa.

Dagens Nyheter 4 april 2002

Fabriceringen av en fiende

ETT EFFEKTIVT PROPAGERAT motiv för Israels krossande av det palestinska självstyret och återockupationen av Västbanken är att palestinierna annars förr eller senare skulle ha krossat Israel. Att palestinierna i själva verket aldrig accepterat Israels existens. Att de innerst inne alltid haft som mål att kasta judarna i havet.

Enligt detta försvar för nödvändigheten av ändlöst krig och ockupation skrev palestiniernas ledare Yassir Arafat under Osloavtalet 1993, inte därför att han ville ha en palestinsk stat sida vid sida och i fred med Israel utan därför att han såg sig tvungen att byta krigstaktik. Den versionen sprids numera öppet av förre israeliske premiärministern Ehud Barak. I ett par artiklar i den amerikanska tidskriften The New York Review of Books (13 och 27 juni 2002) påstår han nu att Arafat använde Oslo som en täckmantel för terrorism, att han aldrig accepterade Israels existens utan arbetade på dess undergång, att Arafat och palestinierna ”är produkter av en kultur där ljugande… inte skapar några dissonanser. De lider inte av den lögnens problematik som finns i den judisk-kristna kulturen. Sanning är för dem en irrelevant kategori.”

Detta sagt av samme man som drev fram toppmötet i Camp David i juli 2000 med argumentet att tiden var mogen att på högsta ledarnivå nå ”ett slut på konflikten”. Antingen ljög han för sig själv då (om Arafat), eller också ljuger han för omvärlden nu.

Jag befarar det senare.

DETTA ÄR INGET försvar för Yassir Arafat. Politiska ledare måste kunna försvara sig själva. Bara ett försök att förstå hur Yassir Arafat inom loppet av 18 månader kunde förvandlas från en ”partner för fred” till en fredlös ”terrorist” som Israel kunde tillåta sig att fjättra framför en kanonmynning, stämpla som lögnare och falskspelare och med USA:s uttalade stöd oskadliggöra som politisk ledare.

Israels förklaring (och numera också USA:s) är att Arafat bytte skepnad, dvs visade sitt rätta ansikte, när han tackade nej till Baraks ”generösa” erbjudande i Camp David. Varför Arafat skulle tacka nej till ett sådant erbjudande när han nu ändå betraktade alltsammans som en taktisk charad i kampen för Israels utplåning, förklarar inte den här förklaringen.

 Det gör den inte därför att den inte bara är felaktig utan också avsiktligt missvisande, en fabricerad fiendebild vars medvetna syfte varit att diskreditera Arafat som ledare, beröva den palestinska myndigheten dess legitimitet och utplåna de sista spåren av Osloprocessen. Jag befarar kort och gott att det pågående undanröjandet av Arafat mindre är ett resultat av Arafats byte av skepnad än av det israeliska ledarskapets – och det amerikanska.

VAD MAN ÄN KAN säga om Yassir Arafats sätt att leda det palestinska självstyret efter 1993 och det finns en del att säga, så skrev han personligen under Osloavtalet, erkände Israels rätt till 78 procent av Israel-Palestina och satsade sin politiska existens på upprättandet av en palestinsk stat i resterande 22 procent. Sedan hans medsignatär Yitzhak Rabin mördats av en judisk extremist i november 1995, fick han i tur och ordning till motpart på den israeliska sidan en svuren motståndare till Osloavtalet (Benjamin Netanyahu), en dokumenterad skeptiker (Ehud Barak, som motsatte sig Oslo I och vägrade att rösta för Oslo II) och en dödlig fiende (Ariel Sharon). Att mot den bakgrunden anklaga just Arafat för att ha spelat falskt om Osloavtalet är onekligen en smula halsbrytande.

Arafats position underlättades inte av att Israel under hela denna period etablerade ständigt nya judiska bosättningar på den tilltänkta palestinska statens mark (enbar t under Baraks 18 månader vid makten ökade antalet judiska bosättare med 12 procent). Inte heller av att de avtalade interimsteg mot ökat palestinskt självstyre som var avsedda att stärka förtroendet mellan parterna och bana vägen för slutförhandlingar ständigt förhalades och urholkades (Barak inledde sin regeringsperiod med att göra just detta). Inte heller av att den enda roll Arafat fick Israels odelade stöd i var rollen som terroristbekämpare. Oavsett hur viktig den rollen var för Israel, så var det inte en roll som främjade öppenhet och rättssäkerhet i det framväxande palestinska självstyret. Vad Arafat i första hand beordrades att bygga var inte ett samhälle utan en säkerhetsapparat. När de politiska och sociala framsteg med vilka Arafat hade hoppats kunna motverka extremiströrelserna uteblev, när dessa rörelser tvärtom lyckades exploatera fredsprocessens motgångar för att öka sitt inflytande, blev balansgången mellan polisiär repression och politisk legitimitet allt mera prekär. Och de dubbla budskapen allt fler.

PROBLEMET ÄR naturligtvis inte Arafats påstått omöjliga person. Problemet är Arafats omöjliga position – mellan ett alltmer övermäktigt Israel och ett alltmer vanmäktigt palestinskt folk. Det är inte en position som försvinner med Arafat. Varje palestinsk ledare värd namnet kommer att hamna i den. Vad som försvinner med Arafat är den förmodligen ende (och kanske siste) palestinske ledare med auktoritet och legitimitet nog att i hela den palestinska nationens namn förorda och genomdriva en historisk kompromiss med staten Israel. Vad som för överskådlig tid försvinner med Arafat är ingenting mindre än hoppet om en ömsesidigt framförhandlad och ömsesidigt respekterad tvåstatslösning. Därav den hårt ansatta israeliska fredsrörelsens allt desperatare nödrop: ”Det är Arafat som inte har någon fredspartner!”

Sedan president Bush nu förklarat palestiniernas valde ledare för fredlös (och i praktiken gett Sharon carte blanche att avlägsna honom) är jag beredd att instämma.

Dagens Nyheter 25 juni 2002

Vad vill Israel vara?

I BÖRJAN AV 1980-talet, dvs före Osloprocessens födelse och död, dvs för vad som idag verkar vara en evighet sedan, föreslog en grupp palestinska intellektuella att Israel skulle annektera Västbanken och Gaza och göra invånarna till israeliska medborgare. Kampen om palestiniernas rättigheter skulle därmed förflyttas från gränder och vägspärrar till partier och parlament. Efter några årtionden skulle de icke-judiska medborgarna vara i majoritet och Israels krav på att definiera sig som en judisk stat komma i konflikt med Israels anspråk på att vara en demokrati.

Det var följaktligen ett mycket provokativt och mycket pedagogiskt förslag. Det var provokativt därför att det vände upp och ner på den judisk-palestinska konfliktens traditionella positioner. Det var pedagogiskt därför att det effektivt blottlade staten Israels dubbla grundvalar, judiskheten och demokratin.

Under Israels första decennier förblev dubbelheten dold. Dels därför att de kvarvarande palestinska araberna definierades som ett säkerhetsproblem, isolerades i särskilda militärområden och osynliggjordes. Dels därför att definitionen av statens judiskhet länge var lika oklar som oomtvistad. Statens judiskhet var dess raison d’être, punkt slut. Staten var judisk därför att judarna av för alla uppenbarade skäl behövde en plats där de kunde gå säkra. Staten var judisk därför att judar var – och för all framtid skulle förbli – dess majoritet.

Vad som länge gjorde oklarheten möjlig var judiskhetens uppgående i en huvudsakligen sekulär statsbyggarideologi (sionism) och en huvudsakligen sekulär nationstillhörighet (israeliskhet). Vad som efter kriget 1967 gjorde oklarheten alltmer omöjlig var den sekulära ideologins sammansmältning med en aggressiv judisk-religiös messianism, den nationella tillhörighetens upplösning i ett flertal etnisk-religiösa och politisk-kulturella sublojaliteter – och de palestinska arabernas återinträde i historien.

Den israeliska statens judiskhet började därmed bli problematisk. Dels för grupper med helt skilda och delvis oförenliga uppfattningar om vad som menades med en judisk stat (där somliga menade att judiskheten måste gå före demokratin). Dels för grupper som krävde att Israel måste bli en stat för alla sina medborgare, judar som icke-judar, dvs att demokratin måste gå före judiskheten.

ATT DET SENARE långt ifrån är någon självklarhet i dagens Israel, påvisas med besvärande tydlighet av Baruch Kimmerling, professor i sociologi vid Hebreiska universitet i Jerusalem, i en inträngande och i dessa dagar högaktuell studie av den kollektiva israeliska identitetens, ”israeliskhetens”, uppkomst och förfall (”The Invention and Decline of Israeliness. State, Society and the Military”, University of California Press 2001.

. Kimmerling ifrågasätter till och med om Israel med vedertagna definitioner kan betecknas som demokratiskt. Det är förvisso en stat där den politiska makten med jämna mellanrum utskiftas i fria val men det är samtidigt en stat där alla röster de facto inte är lika mycket värda (beslut utan en ”judisk” majoritet anses i vissa frågor sakna legitimitet), där staten tillåter parallella rättssystem (religiösa domstolar), där staten ger kollektiva fri- och rättigheter åt en grupp men inte åt en annan (jord).

Allt detta bottnar, menar Kimmerling, ”i den historiska oförmåga att separera religion från nationalism och nationalitet som ofrånkomligen följer av den israeliska statens ’judiskhet’” (s 181). Sionismens sekulära statsbyggarvisioner bars hela tiden upp av starka religiösa och messianska underströmmar. Efter 1967, med ”befrielsen” av ”landet Israel”, trängde underströmmarna upp till ytan och in i staten. Staten Israels ”judiskhet” fick en allt starkare etnisk-religiös slagsida och hamnade allt oftare i konflikt med demokratins krav på likhet inför lagen, minoritetsskydd och individuella fri- och rättigheter.

Israel av idag bör därför snarare definieras som en etnokrati än det ”judiska och demokratiska” samhälle det säger sig vara, menar Kimmerling, en stat där en etnisk-nationell grupp utövar ”en oproportionerlig kontroll över omtvistade territorier och rivaliserande nationella grupper” (s 180). Att israelerna själva ”systematiskt och tvångsmässigt” förnekar ”den i grunden odemokratiska naturen hos den israeliska regimen” förändrar inte sakläget. I grunden två oförenliga mål och ideal har flätats in i det israeliska samhället. Oförenliga – och oskiljaktiga.

DET BLAND ISRAELS judar starkaste argumentet för fred med palestinierna och en delning av landet i två stater har varit möjligheten att bevara Israel både judiskt och demokratiskt, dvs att avgränsa den judiska staten till ett territorium där judar är och kan förbli i majoritet. I botten på det argumentet ligger föreställningen att området kan delas i två någotsånär nationellt rena halvor, så att nästan alla palestinier hamnar i Palestina och nästan alla judar i Israel.

Mot detta argument anför Kimmerling två invändningar. Det ena är att området aldrig kommer att kunna delas på det sättet. De två nationerna är alltför sammanvävda, geopolitiskt och befolkningsmässigt. Det andra argumentet, som följer av det första, är att delning inte löser den inre konflikten mellan statens motstridiga och delvis oförenliga mål. Också en stat med en större och säkrare judisk majoritet kommer att konfronteras med frågan om icke-judiska gruppers ställning i staten, liksom med den potentiellt uppslitande frågan om vad som menas med en judisk stat och vad som är syftet med en sådan stat.

Hur uppslitande den frågan i själva verket redan är har med dramatisk verkan manifesterats i synen på bosättningarna, fredsprocessen, ortodoxins makt och de israeliska arabernas ställning i staten. På område efter område har skilda och helt oförenliga tolkningar av judiskhetens imperativ ställts mot varandra. Under de år som fred och försoning med palestinierna såg ut som en möjlighet (eller ett hot, beroende vad slags judisk stat som föresvävade), växte dessa motsättningar till öppen konflikt (med inslag av judisk terror och premiärministermord). Den israeliske författaren Yoram Kaniuk föreslog en gång på skämtsamt allvar att landet borde delas, inte mellan judar och araber utan mellan judar och judar.

Många har förvånats över hur lätt de judisk-israeliska leden slöts igen efter fredsprocessens sammanbrott på hösten 2000. Hur blixtsnabbt den israeliska fredsrörelsen kollapsade. Hur friktionsfritt det judisk-israeliska samhället anammade en gemensam nationell-militär problemformulering. Hur villigt man slöt upp bakom en militär äventyrare som Ariel Sharon.

KIMMERLING ÄR INTE förvånad. Det kollektiva system som ännu förenar i stort samtliga delar av det judisk-israeliska samhället, ja den enda ”kollektiva kulturella kod” som finns kvar av nationsbyggarperiodens ”israeliskhet”, är vad Kimmerling kallar Israels ”civila militarism”. Med det avser han ett system där militära synsätt och värderingar genomsyrar också det civila samhället. Det är ett system med djupa rötter i israelernas obrutna erfarenhet av krig och beredskap. Men också i en världsbild där judar i sista hand bara anses ha sin militära kraft att lita till.

Det är följaktligen ett system där människor med annars vitt skilda åsikter om vad slags stat Israel bör vara, ja i grunden djupt skilda världsuppfattningar, samtidigt delar föreställningen att fortsatt militär övermakt är den enda garantin för Israels existens. Denna ”militarisering av den israeliska kulturen”, skriver Kimmerling, ”kommer främst till uttryck i bruket av mer våld än nöden kräver [the use of excessive power] för att lösa sociala och politiska problem, i ’det militära tänkesättet’ [military-mindedness] hos stora delar av den civila befolkningen och det politiska ledarskapet, och i  de högt ställda förväntningarna på att militärer ska kunna lösa icke-militära problem” (s 226).  Israel må definiera sig som judiskt men den religion som förenar flest israeler är ”säkerhetens civila religion [civil religion of security]” (s 212).

Ariel Sharon förkroppsligar i många avseenden detta system och denna religion. Med förkrossande effektivitet (och med förutsägbart stöd av palestinsk extremism) har han mobiliserat den civila militarismens robusta reflexer mot fredsprocessens sköra skott. Bara den som supit in dessa reflexer med modersmjölken kan till fullo uppskatta den skicklighet med vilken Sharon, genom att spela på rätt symboler i rätt ögonblick, lyckats samla ett Israel som idag sträcker sig från Shimon Peres i arbetarpartiet till Effi Eitam, den nyvalde ordföranden i det nationalreligiösa bosättarpartiet, som nu ingår i Sharons säkerhetskabinett och som ömsom talar om att förflytta palestinierna (till Jordanien), ömsom om att ta ifrån dem rösträtten (i Israel). Och detta bakom en militär äventyrspolitik som många inser bara kommer att göra ont värre, men som de inom ramen för den civila militarismens problemformulering inte förmår se något alternativ till.

SNART NOG lär de inre motsättningarna komma upp till ytan igen. Någon ny ”israeliskhet” är inte i sikte. Inte heller någon ny idé om vad slags ”judisk” stat som skulle kunna accepteras av de sju subkulturer (av vilka Israels palestinier bara utgör en) som enligt Kimmerling idag kämpar om ”spelets grundregler” och ”samhällets identitet”.

Inte ens en slutlig fredsuppgörelse med palestinierna och den samlade arabvärlden (hur avlägsen en sådan än ter sig) kommer att radikalt förändra Israels inre belägenhet, menar Kimmerling. Den existentiella ångest som etsat sig in i israelernas kollektiva identitet och minne kommer länge än att hålla liv i de militär-kulturella reflexerna – med benägen hjälp av extremister på ömse sidor. ”En demonisk världsbild som föder ständigt nya och självuppfyllande värstafallsscenarier kommer att bestå i minst en generation till”, förutspår Kimmerling, som redan när boken skrevs (före den senaste månadens händelser) betvivlade att en fredsuppgörelse var möjlig.

Oavsett om Kimmerling har rätt om fredens möjligheter, har han med insikt och skärpa lyft fram en av fredens hittills mest förbisedda förutsättningar. Ett Israel som inte förmår sluta inre fred om statens karaktär, kommer heller inte att kunna enas om villkoren för en varaktig fred med palestinierna. Och det oavsett om palestiniernas ledare heter Arafat eller något annat.

Israel kan möjligen skjuta upp sitt existentiella vägval – men inte skjuta sönder det.

Dagens Nyheter 17 april 2002

Är Israel en partner för fred?

VILL NI FÅ en bokstavligen snabb glimt av den framväxande säkerhetsbarriären mellan Israel och Västbanken behöver ni bara ta av på den nyanlagda trans-israeliska betalmotorvägen strax öster om Ben Gurion-flygplatsen och köra i högsta tillåtna hastighet (räkna med att bli omkörd) en knapp halvtimme i nordlig riktning.

Motorväg nummer 6, som den officiellt heter, har byggts under tidvis hårda miljöprotester eftersom den i rask takt lagt en sexfilig betongmatta över den allt smalare remsa natur- och jordbruksmark som skiljer det hårt exploaterade israeliska stadslandskapet längs kusten mot Medelhavet från de pastorala kullarna längs gränsen till Västbanken.

Eller snarare längs det som kunde ha varit gränsen till Västbanken och därmed gränsen till en framtida palestinsk stat.

Att den gränsen inte längre är vad den kunde ha varit blir man om inte förr varse när den nya motorvägen i höjd med den palestinska staden Kalkilya plötsligt får närkontakt med säkerhetsbarriären, som på den här sträckan är en åtta meter hög betongmur med vakttorn. Efter ytterligare någon kilometer försvinner muren i en skarp krök rakt österut och man behöver inte vara en särskilt duktig kartläsare för att inse att den därmed försvinner rakt in på ockuperad mark. Muren – ibland stängslet – vars officiella syfte är att förhindra palestinska terrordåd genom att fysiskt separera israeler från palestinier har vid Kalkilya fått en dragning vars inofficiella syfte alltför uppenbart är att fysiskt förena Israel med dess judiska bosättningar och fysiskt separera tusentals palestinier från deras egendomar och därmed de facto annektera ytterligare en del av det redan lilla territorium som hela världen anser bör tillfalla en framtida palestinsk stat.

Efter att ha inringat Kalkilya från tre håll fortsätter säkerhetsbarriären åtta kilometer in på ockuperat område där den separerar invånarna i byn Jayous från huvuddelen av deras åkrar, olivlundar och betesmarker. Eftersom byborna systematiskt hindras från att passera stängslet för att bruka sin jord har de fått sin äganderätt till jorden ifrågasatt med motiveringen att de inte brukar den. En judisk bosättning på andra sidan stängslet har redan låtit rycka upp hundratals av byns olivträd och börjat planera dess ägor för eget bruk.

I Israel stiftades 1950 en lag som gav staten rätt att utan ersättning överta mark och egendom från de hundratusentals palestinska flyktingar som efter kriget 1948-49 varken kunde eller fick återvända till sina hem och som enligt lagen därmed kunde klassas som ”frånvarande ägare” och som därmed hade förverkat rätten till sin egendom. Det var med stöd av den lagen som uppemot sjuttio procent av den nybildade staten Israels territorium inom loppet av några år övergick från arabisk ägo till judisk.

 De gränser och de ägandeförhållanden som den gången etablerades betraktas idag som oåterkalleliga och har med tiden accepterats också av palestinierna. Den officiella palestinska positionen är i alla händelser att de gränser som gällde före kriget 1967 ska vara utgångspunkten för en tvåstatslösning av konflikten och att de palestinska flyktingarnas rätt att återvända bör få en huvudsakligen kompensatorisk lösning inom ramen för en palestinsk stat vid sidan av staten Israel.

MEN VILKEN är numera den israeliska positionen? Det har sedan länge stått klart att säkerhetsbarriären inte upprättats enbart för att skydda staten Israel utan också för att skydda judiska bosättningar djupt inne på ockuperad mark. Vad som sedan en tid också tycks stå klart är att Israel använt sig av barriären för att kolonisera ännu mer av det redan hårt koloniserade territorium som alla är överens om bör tillhöra en kommande palestinsk stat. För några veckor sedan avslöjade tidningen Ha’aretz att regeringen Sharon i all tysthet hade dammat av 1950 års lag om frånvarandes egendom för att tillämpa den på palestinier som genom säkerhetsbarriären separerats från sina ägor. Enligt en av Israels främsta Jerusalemkännare, Meron Benvenisti, skulle uppemot hälften av all palestinsk egendom i östra Jerusalem till ett värde av hundratals miljoner dollar på det här sättet kunna beslagtas av staten Israel.

Tills vidare har en kraftig diplomatisk reaktion från Amman och Kairo, inklusive ovanligt skarpa markeringar från USA:s nya utrikesminister om palestiniernas behov av ”ett livskraftigt och sammanhängande territorium”, fått den israeliska regeringen att backa om lagens fortsatta tillämpbarhet. Vad den tills vidare inte har backat från är de systematiska aktiviteterna för att stärka och vidga det judiska ägandet av centrala och strategiska landområden på det territorium som alla är överens om bör tillhöra en framtida palestinsk stat.

I EN ISRAELISK dokumentärfilm ser jag Ariel Sharon i en intervju från 1985 stolt berätta hur han medvetet placerat ut bosättningarna på Västbanken i syfte att förhindra uppkomsten av en sammanhängande palestinsk stat. Den provokativa dragningen av säkerhetsbarriären långt in på ockuperat territorium, den målmedvetna annekteringen av ytterligare palestinsk mark och den numera offentligt uttalade strategin att evakuera bosättningarna i Gaza i syfte att konsolidera och legitimera bosättningarna på Västbanken, tyder på att han på den punkten inte har ändrat uppfattning.

Länge har det hetat att Israel inte har en partner för fred.

Kanske dags att ställa frågan om palestinierna har någon.

Dagens Nyheter 24 februari 2004

Israels självmordspolitik

NÄR JAG under några år i början på sextiotalet bodde i Israel vallfärdade alla skolungdomar till Massada, den svårintagliga fästning i öknen väster om Döda Havet där ett tusental judiska män, kvinnor och barn, år 73 e Kr valde att begå kollektivt självmord istället för att besegras och tillfångatas av sina romerska belägrare. Den samtida historikern Flavius Josefus betecknade invånarna i denna sista kvarvarande motståndsficka i det judiska upproret mot romarna som en sekt av religiösa och politiska fanatiker (sikarier) – templet var ju redan förstört, Jerusalem redan erövrat och kriget redan förlorat – men skildrar likväl deras öde med inlevelse och empati.

Massada har förblivit en högst officiell men djupt tvetydig symbol för staten Israel. Å ena sidan den plats där tusentals israeliska rekryter årligen svär trohetseden mot nationen under fältropet ”Massada skall aldrig åter falla”. Å andra sidan den plats som mer än någon annan symboliserar de katastrofala följderna av en överlevnadsstrategi baserad på isolering, barrikadering och kompromisslöshet.

För en tid tycktes soldateden vid Massada kunna förenas med en strategi baserad på kompromisser, försoning och fred, men de senaste åren har det blivit allt tydligare att den strategi som Massadas nutida ledare har slagit in på är samma strategi som för snart tvåtusen år sedan ledde till belägring,  nederlag och undergång.

Med all sannolikhet kommer vår tids Massada att hålla stånd betydligt längre eftersom det är betydligt bättre rustat och betydligt starkare befäst och för närvarande har stöd från vår tids mäktigaste militärmakt, men för varje dag som går undergräver staten Israel genom sina handlingar och sina uttalanden de politiska och territoriella förutsättningarna för en långsiktig kompromiss med sin arabiska omgivning och därmed förutsättningarna för sin överlevnad som judisk stat eftersom den arabiska omgivningen inte kan utestängas med en aldrig så hög och massiv mur eller omintetgöras med aldrig så egenmäktiga insatser av väpnat våld och territoriell kolonisering.

KORT SAGT, tiden rinner ut för varje alternativ till självmordsstrategin från Massada. För Ariel Sharon och hans extremnationalistiska bundsförvanter i den nuvarande israeliska regeringen har det tyvärr aldrig funnits någon annan strategi. I deras värld har Israel alltid varit och kommer alltid att förbli omgivet av eviga fiender och kan därför bara överleva genom att vara mäktigare än dem, vilket Israel bara kan vara genom att förbli en till tänderna befäst judisk garnisonsstat, ju större desto bättre. Varje eftergift är i denna paranoida strategi ett tecken på svaghet, varje kompromiss ett steg mot nederlag, varje fredsinvit en förberedelse till svek. Den enda fred denna regering accepterar är de maktfullkomligas fred med de maktlösa och den enda mänskliga drivkraft den erkänner är rädslan. Rädslan hos ockupanterna, rädslan hos de ockuperade, rädslan hos judarna.

Ju mer rädsla som härvid kan produceras desto större uppslutning bakom Massadas nutida befälhavare. Palestinska terrordåd och antisemitisk propaganda spelar dem naturligtvis rakt i händerna och de ägnar sig följaktligen bekymmerslöst åt att stimulera bådadera. Det förra genom en ockupation som systematiskt producerar förödmjukelse, hat och hopplöshet vilket är en pålitlig grogrund för desperat våld. Det senare genom att systematiskt undergräva gränsen mellan Israelkritik och judehat.

Det är sant att judehatet i världen ökar men det är också sant att ledarna i Massada inte har någonting emot det och inte heller drar sig för att underblåsa det. Deras mål nu som förr är att all världens judar ska skrämmas att bege sig till Israel där deras nationella och religiösa öde slutligen ska fullbordas.

DETTA RÅKAR tyvärr också vara ett mål som till punkt och pricka delas av den inflytelserika väckelsekristna högern i USA, som tror att judarnas återvändande till det heliga landet förebådar den sista striden vid Harmagedon och Jesu återkomst och som därför understödjer Israels extremaste politiker och mest fanatiska bosättare eftersom dessa snabbast och effektivast påskyndar Guds plan. Det är i det syftet som Livets Ords Ulf Ekman, intimt förbunden med den väckelsekristna högern i USA, har byggt upp en stor verksamhet i Israel varifrån han bland annat bedriver Operation Jabotinsky (efter grundaren av det parti som idag leds av Ariel Sharon) med uppgift att förflytta så många judar som möjligt från Ryssland till Israel.

Med George W. Bush har denna väckelsekristna höger av allt att döma fått sin första president i Vita Huset och undan för undan en Mellanösternpolitik som oroväckande väl spelar såväl Mississippis som Massadas fanatiker i händerna.

DEN SOM SÖKER rationella motiv bakom denna politik söker naturligtvis förgäves. Ariel Sharon drivs av tron på den eviga segern och George W. Bush av tron på den sista striden, vilka båda måste karakteriseras som djupt irrationella drivkrafter. Med president Bushs erkännande av Israels ockupationspolitik raseras snabbt de territoriella förutsättningarna för den tvåstatslösning som hade kunnat bilda en försoningens bro mellan Massadas judiska invånare och den arabiska värld som ofrånkomligen inringar dem.

Om femton år kommer palestinierna att vara i majoritet i det område som Israel behärskar och ockuperar. Israels styrande extremister må planera att driva bort så många som möjligt av dem och spärra in resten i muromgärdade, bantustanliknande, områden, men det samhälle de därvid skapar kommer alltmer att likna en isolerad befästning i öknen, sammanhållet av rädsla, byggt på murar och styrt av fanatiker.

Att detta är vägen till kollektivt självmord behöver man inte läsa Flavius Josefus för att inse.

Dagens Nyheter 29 april 2004

Slutet för tvåstatslösningen?

AV NÅGON ANLEDNING lever fortfarande föreställningen att huvudsyftet med muren genom Västbanken är att skydda Israel från palestinska självmordsbombare. Jag skriver muren eftersom det är vad den Internationella domstolen i Haag konsekvent kallar den i sitt utlåtande av den 9 juli 2004: ”Den mur som av ockupationsmakten Israel byggs på ockuperat palestinskt territorium […] strider mot internationell rätt.”[1]

På sina håll är muren förvisso inte en regelrätt mur utan ett elektroniskt övervakat metallstängel kantat av breda säkerhetszoner, djupa diken, skarptandade taggtrådsrullar och militärt patrullerade vägar, men ordet mur är sakligt och symboliskt rättvisande. Ordet stängsel antyder ömsesidig separation medan ordet mur antyder ensidig inspärrning, och även där det ”bara” är ett stängsel som dras fram så är den uppenbara avsikten att ensidigt spärra in palestinierna på ett område som allt mindre liknar en palestinsk stat och allt mera ett palestinskt fängelse.

Hade den huvudsakliga avsikten varit att skydda Israel från självmordsbombare hade muren rimligen byggts längs den gräns som det internationella samfundet inklusive palestiniernas valda företrädare numera erkänner som Israels (den gröna linjen från 1967), vilket inte bara hade gjort den mera legitim utan också jämförelsevis rak och lättövervakad. Nu byggs den i vindlande krokar långt inne på ockuperad palestinsk mark där den separerar städer från byar och byar från ägor och grannar från grannar och undan för undan förvandlar palestiniernas tilltänkta stat till en arkipelag av fysiskt isolerade enklaver.

På den breda remsa av mark som ansetts nödvändig för dragningen av själva muren har olivlundar, sädesåkrar och betesmarker skövlats. De marker som genom murens dragning hamnat på ”fel” sida och därmed gjorts svårtillgängliga eller otillgängliga för sina legitima palestinska ägare och brukare, har istället gjorts desto mer tillgängliga för de illegala judiska bosättningar vilkas fortsatta expansion och territoriella samhörighet med staten Israel tycks ha varit avgörande för murens nuvarande planering och sträckning.

Inte minst påtagligt är detta i det vidsträckta område runt Jerusalem där muren (som här verkligen är en mur) de facto kommer att införliva ett stort antal judiska förorter och städer byggda på ockuperad mark med staten Israel. Och utestänga hundratusentals palestinier från egendomar och arbeten. Och separera hundratusentals palestinier från släktingar och vänner. Och i praktiken skära av den norra delen av Västbanken från den södra.

Det senare kommer att bli den uppenbara effekten av den fortsatta utbyggnaden av Maaleh Adumim, en judisk bosättning med idag över trettiotusen invånare strategiskt placerad en knapp mil öster om Jerusalem och exklusivt sammankopplad med centrala Jerusalem via en från palestinier ”säkrad” passerväg. Israels nuvarande regering har inte gjort någon hemlighet av att den betraktar Maaleh Adumim som en del av Jerusalem och därmed som en del av Israel. Den har heller inte gjort någon hemlighet av sina planer på att fortsätta utbyggnaden av Maaleh Adumim såväl österut (mot Jeriko) som västerut (mot Jerusalem). Med den redan beslutade utbyggnaden västerut (projekt E-1) kommer palestinierna i och kring östra Jerusalem att slutgiltigt inringas av Israel och fysiskt isoleras från det stadigt krympande territorium som en gång var tänkt att bli en palestinsk stat.

Från det som snart inte längre kan bli en palestinsk stat eftersom det snart inte kommer finnas några rimliga territoriella förutsättningar för en sådan stat.

MURBYGGET OCH bosättningsexpansionen på Västbanken är sannolikt den mest väldokumenterade annektering av ockuperad mark som någonsin genomförts. En sjuttio mil lång mur är knappast något man bygger i smyg, i varje fall inte i mobiltelefonernas och digitalkamerornas och internetkommunikationens tidevarv. Och i synnerhet inte när de mänskliga och omänskliga konsekvenserna av dess framdragning är så påtagliga och så bildmässiga.

Här produceras kort sagt berättelser om arrogans och förödmjukelse på löpande band. Liksom berättelser om vanmakt och förtvivlan. Liksom berättelser om motstånd och överlevnad. Liksom en växande frustration över att detta bygge får fortgå dag efter dag utan att världssamfundet griper in och stoppar det.

Vad som här fortgår är nämligen inte en tillfällig (och av säkerhetsskäl påtvingad) ödeläggelse av palestinska liv och samhällen, utan en varaktig ödeläggelse av förutsättningarna för en livskraftig palestinsk stat vid sidan av Israel – och därmed av förutsättningarna för en tvåstatslösning på den israelisk-palestinska konflikten.

Ödeläggelsen i det lilla är uppenbar och entydig. Ingen som informerar sig det minsta kan betvivla vad som pågår. Försvara möjligen, men inte betvivla. En mur är inte ett brobygge. En uppryckt olivlund är inte en olivskörd. En beslagtagen åker är inte en fastighetsaffär. Ett avspärrat samhälle är inte ett självstyre. Än mindre en stat.

Ödeläggelsen i det stora är svårare att åskådliggöra och lättare att betvivla eftersom regeringen Sharon fortfarande försöker göra troligt att ödeläggelsen i det lilla inte alls leder till ödeläggelse i det stora utan till säkerhet och fred. Och eftersom världssamfundet desperat önskar att det ska vara på det viset (eftersom världssamfundet ändå inget kan göra om inte USA vill att något görs) så tillåts tiden att gå och Israel att etablera ”nya fakta på marken” – vilket i det här sammanhanget är den etablerade eufemismen för annektering och kolonisation.

TVÅ NYUTKOMNA svenska böcker skildrar med kunskap och inlevelse den lilla ödeläggelsen och ger föga utrymme för tvivel om den stora ödeläggelse som hotar i dess spår. Birgitta Albons och Donald Boströms ”Muren” (Leopard förlag) är ett klassiskt fotoreportage där Albons texter och Boströms fotografier löper delvis oberoende av varandra och berättar delvis olika saker men sammantaget förmedlar en och samma känsla av framväxande katastrof. Boströms fotografier är svartvita och motiven mörka och de korta bildtexterna förstärker intrycket av absurditet och omänsklighet i situationer och skeenden. Albons reportagetexter är återhållsamt registrerande på ytan men oförbehållsamt upprörda på djupet. Oftast låter hon intervjuer och situationer tala för sig själva (vilket de oftast gör väl), men någon gång lyser en personlig reflektion genom texten, som i reportaget från ett protestmöte i byn Bil’in (vars ägor hamnat på ”fel” sida om muren)  där ”stämningen och situationen [starkt] påminner om de svartas befrielsekamp i Sydafrika”.  

”Jag tror inte att Sharon vill ha en tvåstatslösning”, säger den israeliske historikern Benny Morris (som i princip stöder muren) i en av bokens intervjuer och uttalar därmed den slutsats som ingen kan undgå att dra efter att läst den. 

För att få denna slutsats prövad och styrkt kan man med fördel också läsa ”Vi skulle få leva här” av Ursula Berge m fl (Agora). Här är skribenterna fler, färgerna skarpa och grafiken pedagogisk, inte minst de många detaljerade kartorna över murens dragning. Texterna är kanske mindre sammanhållna, reportage och vittnesmål mera rapsodiskt insprängda, men greppet att följa muren från norr till söder är berättartekniskt effektivt. Här finner jag också den bästa analysen av murens territoriella logik och politik. Med den fysiska sammanlänkningen av strategiska delar av Västbanken och huvuddelen av bosättningarna med Israel, påpekar Peter Lagerquist, ”har hela den uppsättning av diplomatiska antaganden och referenspunkter som Osloavtalet och alla senare förhandlingsförsök utgått från förlorat varje sken av mening.”

Det mesta talar för att Lagerquist har rätt.

Mot båda dessa böcker skulle kunna invändas att de inte ens gör ett försök att förmedla den officiella israeliska versionen av murbygget eller gestalta det politiska klimat av rädsla och osäkerhet som har fått en stor majoritet av Israels judiska befolkning att stödja och försvara det. Ingenting om att palestinierna möjligen har sig själva att skylla, att om de bara hade avstått från terror och självmordsattacker och andra dumheter så hade allt kunnat vara annorlunda.

Och visst kan det vara så att palestinierna delvis har sig själva att skylla. För att ha underskattat (eller ignorerat) slaget om den israeliska opinionen. För att ha försett murbygget med dess mest slagkraftiga argument. För att illa eller ovilligt ha bekämpat sina extremister och fundamentalister. Dock knappast för att ha blivit ockuperade och koloniserade och förödmjukade. Inte heller för att maktlöst ha måst bevittna hur Israels bosättningar på Västbanken oavbrutet blivit fler och större (också under pågående fredsprocess). Och naturligtvis inte heller för att muren nu dras genom deras tilltänkta stat och undergräver förutsättningarna för dess existens, vilket är vad dessa böcker i första hand och med rätta vill fästa vår uppmärksamhet på.

DEN GRUNDLÄGGANDE förutsättningen för en territoriell lösning av den israelisk-palestinska konflikten är en av båda parter accepterad delning av territoriet. Om muren byggs färdigt som planerat och huvuddelen av de judiska bosättningarna på Västbanken (med över 250 000 invånare) de facto införlivas med Israel och det resterande palestinska territoriet förvandlas till ett antal avskilda bantustans militärt övervakade av Israel, är det svårt se hur ett aldrig så demokratiskt palestinskt styre ska kunna hålla fast vid tvåstatslösningen som politiskt fungerande vision.

Resultatet av en sådan utveckling blir i alla händelser inte två stater där två folk lever sida vid sida utan en stat där ett folk med våld härskar över ett annat.

För varje dag som muren byggs på och bosättningarna byggs ut bygger Israel ytterligare fast sig i ockupantens och förtryckarens roll. För varje dag minskar därmed inte bara förutsättningarna för en palestinsk stat värd namnet, utan också förutsättningarna för ett judiskt Israel värt att kallas demokratiskt. Och i sista hand också förutsättningarna för den israeliska säkerhet i vars namn så mycket har legitimerats.

Det vilar ett tungt ansvar på världssamfundet (läs USA) för att denna självdestruktiva politik idag tillåts fortgå.

Och på dem som imorgon kommer att säga att de inte visste.

Dagens Nyheter 10 december 2005

[1] ”The construction of the wall being built by Israel, the occupying Power, in the Occupied Palestinian Territory, including in and around East Jerusalem, and its associated régime, are contrary to international law.” ( http://www.icj-cij.org/icjwww/idocket/imwp/imwpframe.htm )