Kolumn DN 2007-01-09

Den korta siktens tyranni

ETT VANLIGT argument för att göra något vi egentligen tycker är fel är att någon annan annars kommer att göra det i vårt ställe. Det känns inte helt meningsfullt att personligen avstå från en miljöbelastande flygresa när alltfler hela tiden flyger alltmer. Eller att personligen sluta äta utfiskningshotade fiskarter när den globala utfiskningen fortgår för fullt. Eller att personligen dra ner på förbrukningen av ändliga naturresurser när den globala exploateringen av ändliga naturresurser accelererar.
Naturligtvis kan det ligga en stor personlig tillfredsställelse i att ändå göra det som känns rätt – oavsett vad alla andra gör – men det befriar oss inte från en situation där det kan verka mera givande att göra det vi tycker är fel än det vi tycker är rätt. 
Det befriar oss kort sagt inte från den korta siktens tyranni. 
Det kan tyckas tillspetsat att tala om tyranni när ingen tyrann kan pekas ut och inget yttre tvång kan spåras, ja när vi i själva verket tycker oss ha större frihet än någonsin att göra det vi själva tycker är bäst. 
Men vad ska vi då kalla ett tillstånd där friheten att göra det vi tycker verkar bäst för oss själva får till resultat att var och en för sig gör det sämre för alla?

REDAN ETABLERADE benämningar på tillstånd av det här slaget är inte utan laddning de heller, eller vad sägs om ”fångarnas dilemma”, ”allmänningens tragedi” eller rätt och slätt ”sociala fällor”. Gemensamt för dem alla är i alla händelser beslutssituationer där vi som enskilda individer, var och en för sig, inte förmår välja det beslut som är bäst för oss själva. För att kunna välja det som är bäst för oss själva måste vi nämligen förmås att välja det som i längden är bäst för ”alla” – också när det kan verka bäst för oss själva att välja något annat. 
Detta förutsätter i sin tur att ”alla” väljer att göra som vi. Om vi misstänker att ”alla” ändå kommer att välja något annat, kommer förmodligen också vi att göra det. Var och en kommer därmed var för sig att göra det sämre för alla. Så slår den sociala fällan igen, allmänningens tragedi fullbordas och den korta siktens tyranni segrar.
Mest uppenbar är risken vid hanteringen av gemensamma och begränsade tillgångar i ett samhälle. Det kan gälla naturgivna tillgångar som luft, mark och vatten men också sociala och ekonomiska tillgångar som skolor, sjukhus, vägar och offentliga kulturinstitutioner. I samtliga fall gäller att ju fler som bryter ”allas” överenskommelse med ”alla” om hur den gemensamma tillgången ska förvaltas och brukas, desto mer förskingras dess värde och desto sämre blir det för alla.

ETT PEDAGOGISKT exempel på en situation där var och en för sig riskerar att göra det sämre för ”alla” är den globala klimatförändringen. Alla vet vad alla måste göra , men var för sig klarar ingen av att göra det. 
Vad som gör det särskilt svårt är att den gemensamma tillgång som här måste hanteras är global, vilket betyder att den inte verkningsfullt kan regleras av enskilda nationer eller individer var för sig. Varje nation måste kunna lita på att varje annan nation förmår genomdriva en politik som sammantaget får de flesta individer på jorden att göra det som är bäst för ”alla” och inte det som verkar bäst för var och en. 
Hur svårt detta kan vara i praktiken visar reaktionerna på förslaget från Volvochefen Leif Johansson att höja skatten på fossila bränslen och ta bort den på miljövänliga för att därmed kunna räkna hem nödvändigt långsiktiga investeringar i ny miljöteknik. 
– Vi kan inte göra något så länge inte alla andra (EU) gör något, svarade miljöministern (DN 22.11.06). Eller så länge ett av partierna i regeringen har sänkt bensinskatt på sitt program, kunde han ha tillagt.
Bilismen är kort sagt ett återkommande exempel på den korta siktens tyranni. Städer må korkas igen, luften förpestas, energiresurser förslösas och klimatet förstöras, men den enskilda bilisten förväntas likväl inte vara kapabel att handla utifrån någon annan kalkyl än den individuella egennyttans.

DEN INDIVIDUELLA egennyttan är en nödvändig drivkraft hos oss alla, och i regel en tillräcklig drivkraft i alla de sammanhang där var och en på egen hand kan kalkylera bästa beslut för egen del, dvs där det som är bäst för envar också är det som är bäst för alla. Marknaden är ett sådant sammanhang. Marknadens själva förutsättning är att en sådan kalkyl ska vara möjlig. Är den inte det fungerar inte marknaden.
Men en sådan kalkyl är inte alltid är möjlig. Inte i sammanhang där bästa beslutet för egen del är en överenskommelse med ”alla” om att inte göra det som kan synas bäst för var och en, dvs sammanhang där bara det som är bäst för ”alla” är det som är bäst för envar.
Den globala klimatförändringen är ett sådant sammanhang. Här fungerar följaktligen inte marknadens drivkrafter. Klimatförändringen är ”det största och mest omfattande marknadsmisslyckandet (market failure) som någonsin skådats”, skriver den brittiska Stern-kommissionen.
Men klimatförändringen är inte i första hand ett marknadsmisslyckande utan ett politiskt fiasko. Den är följden av att marknaden fått ersätta politiken i sammanhang där marknaden inte fungerar. 
För att bryta den korta siktens tyranni i klimatfrågan är det kort sagt hög tid för mindre marknad och mera politik.