Moderna Tider, oktober 1997.

OM DEN GODA LÄRAREN

Häromdagen talade jag med min fröken. Det var fyrtio år sedan sist och jag hade inte väntat mig att hitta henne, än mindre att hon skulle minnas mig. Hon blev en smula förvånad, men mindes gjorde hon faktiskt.

Jag mindes naturligtvis henne. Nej, mindes är för svagt. Minns gör man med ansträngning. Fröken B däremot sprang lekande lätt fram ur det förflutna, som om hon just hade slagit igen locket till skolorgeln och rest sig mot oss med sitt röda hår och varma leende och tackat klassen för idag. I tre år var fröken B en centralgestalt i mitt liv. Inte minns jag så noga vad jag lärde mig – det jag minns att jag lärde mig, alla verserna på Lille Pers resa, har jag glömt – men fröken B kommer jag aldrig att glömma.

När hon någon enstaka gång inte stod där på morgonen, i det knarrande gula trähuset utanför Baltic Separators fabrik i Södertälje Södra, utan i stället en person som saknade allt det som fröken B hade (och lite till), var det som om en kall vind hade dragit in över bänkraderna. Hade denna livströtta, barnhatande, urtidsödla – fasansfulla tanke – fått ansvaret för klass 1:22 i Södertälje istället för fröken B, hade vi fått lära oss något helt annat. Inte om plus och minus, men om lärandets lust och mening.

 Jag tänker på fröken B när jag läser den senaste månadens tätnande rubriker om skolans kris, om lärare som inte längre orkar, om knäckta ambitioner och kuvad yrkesstolthet, och undrar hur hon gjorde. Trakten kring Baltic var inget överklassdistrikt precis. Vi var alla söner och döttrar till banvakter, gjutare, montörer, målare, elektriker, butiksbiträden och någon enstaka förman. Vi bodde i fyrtiotalets smala HSB-limpor eller tjugotalets omoderna arbetarlängor eller i någon enstaka tjänstemannavilla. En del var slum, hävdade en stadsplanerare för några år sedan, mot mina vilda protester. Men rent statistiskt hade hon förmodligen rätt.

Det var en annan tid förvisso, fylld av tillförsikt och uppåtrörelse. Sociala missförhållanden expanderade bort, utedass revs och banvaktens barn tog tåget till nästa samhällsklass. Men vi sjuåringar som hösten 1955 trädde in i Baltics skola var inga givna vinnare. Läroplanerna, skolmålen och de pedagogiska teorierna kunde ha stått ristade i sten på skolgården, det avgörande var ändå vad och vem som mötte oss på trappan.

Vi hade tur. Vi mötte en ung lärare som hade mer att förmedla än kunskaper. Som förstod att det var människor vi var födda till att bli, inte banvakter eller ingenjörer. Som visste att kunskap utan mening är meningslös kunskap. Som agerade med auktoriteten och utstrålningen hos den som har av världens viktigaste jobb – vilket hon ju hade. När någon däruppe ville flytta oss till storskolan i centrala Södertälje redan efter tvåan kämpade hon emot och vann. När vi slutgiltigt skildes, efter trean, grät hon.

 Jag tror att fröken B skulle ha haft det svårare idag. Från första skoldagen skulle hon ha fått benhård konkurrens av andra ”lärare” – med oupphörligt skiftande läroplaner, värderingar och budskap; dataspel, såpoperor, popstjärnor, videofilmer, trendsetters och livsstilsmånglare. Hon skulle snabbt tvingas inse att goda ämneskunskaper inte längre var kunskaper nog för att erövra den auktoritet utan vilken ingen lärare kan fungera. Hon skulle samtidigt upptäcka att auktoritet hade blivit ett fult ord, liksom fostran. Och att skolan numera var vägen till något som kallades kunskapssamhället (och som uppenbarligen var något helt annat än det okunskapssamhälle hon nyss hade verkat i). I kunskapssamhället kunde reella lärare med fördel ersättas av virtuella dito; färgsprakande skärmar som aldrig tröttnade och aldrig tjatade och aldrig svarade fel, och på vilka eleverna kunde spela pedagogiska spel och nätsurfa och få massor av kunskaper som fröken B inte ens visste existerade, än mindre förstod meningen med. I kunskapssamhället borde barnen helst börja skolan när de var tre eller fyra år, när deras hjärnor var som mest receptiva, för att ytterligare öka avkastningen på humankapitalet.

Med tiden skulle fröken B börja undra vem i kunskapssamhället som bar ansvaret för att göra människor av humankapitalet.

 Ett kunskapssamhälle kan i princip befolkas av skitstövlar, högt kunniga i exempelvis konsten att slakta, plundra, bedra eller tillverka landminor. Skillnaden mellan ett skitstövelsamhälle och någonting bättre stavas värden – inte kunskap. Den process där värden förenas med kunskap kallas fostran. Barns bestående värden formas i mötet med människor som har någonting mer än kunskap att ge.

Var och en som haft en fröken B i sitt liv, vet vad jag talar om. Och vet att utan goda lärare är skitstövelsamhället nära.