Krönika i Godmorgon världen, 13 april 2014

Nyhetsverkligheten

När någon för trettiofem år sedan kom på att mänskligheten borde förses med nyheter 24 timmar om dygnet, varje dygn på året, betraktades denne någon, Ted Turner hette han, som den excentriske miljardär han redan var. 
Vad skulle han fylla sin nya kanal med, timme ut och timme in?
Hur mycket nyheter kunde det finnas i världen? 
”Vi kommer inte att sluta att sända förrän världen går under”, sa Turner i CNN:s första sändning, den 1 juni 1980.
Sedan dess frågar ingen hur mycket nyheter det kan finnas i världen. 
Inte heller hur många tevekanaler det kan finnas som sänder nyheter 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. 
Den dag världen går under kommer det att ske i flerfaldig direktsändning. Och vi kommer alla att sitta som klistrade vid skärmen, obenägna att missa en enda sekund av den senaste nyhetsutvecklingen – om det så är den sista. 
Återstår frågan: vad var det som hände? 
Dagen innan det hände räckte nyheterna till en eller två eller möjligen tre nyhetssändningar om dagen. 
Dagen efter, fanns plötsligt nyheter som fyllde hela dygnet, nyheter som ingen tidigare visste fanns, och än mindre visste att de behövde. I varje fall saker som inte tidigare hade ansetts viktiga eller intressanta nog att få plats i en eller två eller tre dagliga nyhetssändningar. Exempelvis nyheter om saker som inte hade hänt. 
Nu ska i och för sig nyheter inte förväxlas med händelser. 
Att inget har hänt kan också vara en nyhet. Under nästan en månad nu har nyheten om att inget hänt i jakten på det störtade flygplanet från Malaysia Airlines varit huvudnyhet i snart sagt all världens direktsända dygnetruntkanaler timme ut och timme in. I hård konkurrens, det ska medges, med nyheten att Ryssland tagit för sig en bit av Ukraina. Och kanske blir Malaysia Airlines en kanonnyhet vad det lider. 
Men nyheter ska heller inte förväxlas med verkligheten. Livet som det pågår består inte av nyheter. Nyheter skapar sin egen verklighet. 
Låt oss kalla det nyhetsverkligheten. 
Man kan exempelvis fundera över i vad mån de direktsända revolutionerna på torgen i Kairo eller Kiev hade inträffat, eller i varje fall inträffat på det sätt de gjorde, om inte hela världen hade kunnat se på medan det pågick. 
I nyhetsverkligheten är det nämligen oklart om det är händelsen som skapar nyheten eller nyheten som skapar händelsen. 
I båda fallen kan man också fundera över nyhetsverklighetens begränsningar.
Oförmågan att innefatta det som inte gör sig på bild eller som nyhet; långa skeenden, djupa strukturer, institutioner, traditioner.
Allt det där som i hög grad bestämmer den verklighet som blir kvar när kamerorna slocknar och nyhetsverkligheten byter torg.
Eurokrisen exempelvis, har inte upphört bara för att den just nu inte tar sig nyhetsmässiga uttryck, eller går att förklara i en mening eller två. Den syns bara inte i nyhetsverkligheten. Inte heller syns de krafter som gjorde att revolutionen i Egypten slutade i ännu en militärregim, eller de som gör att det går som det går i Ukraina, hur det nu än går.
Om nyhetsverkligheten kan vi tycka vad vi vill, men det är den vi numera lever i, vare sig vi vill eller inte, 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan.
Ted Turner tror jag faktiskt var ett slags idealist som ville förändra världen med sin globala nyhetskanal. Få slut på det kalla kriget till exempelvis. 
Och kanske bidrog han en smula till det. 
Och kanske har det rentav blivit så att föreställningen om en gemensam global värld bara kan hållas vid liv i ständig nyhetssändning. Att nyhetsstudion blivit globaliseringens kyrka där vi 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, kan få bekräftat att ingenting kan ske någonstans i världen utan att vi får veta det.
Att nyhetsverkligheten är den verklighet som till sist förenar oss alla. 
Synd bara att den allt som oftast gör det svårt att se vad som verkligen händer.