Kolumn DN 2006-10-10
Att förstå är inte att försvara
FÖR SEX ÅR SEDAN var det fortfarande tillåtet att försöka förstå Usama bin Ladin. Inte för att försvara honom utan för att förklara honom. Förklara varför unga män runt om i världen var beredda att låta sig rekryteras till en extrem islamistisk (jihadistisk) sekt med livet som insats, terrorn som vapen, fördrivningen av ”de otrogna” från islams heliga platser som mål och återupprättandet av kalifatet som politisk-religiös vision, dvs återupprättandet av det islamska välde som i sexhundra år styrdes av profeten Muhammeds ”efterträdare”, kaliferna.
Ja, varför?
Varför var de som attraherades av Usama bin Ladins våldsideologi så ofta relativt välutbildade och till synes välanpassade unga män med ett påtagligt ”nyväckt” förhållande till islam?
Och varför ”väcktes” så många av dem i exil, det vill säga i länder dit deras familjer relativt nyligen hade invandrat och där de inte helt självklart kände sig hemma? Ja, där de tidvis hade anledning att känna sig främmande och förbisedda. Mohamed Atta, ledaren för 11 septemberkaparna, ”väcktes” i Hamburg och inte i sin födelsestad Kairo. Tre av de fyra unga män som fyra år senare sprängde sig själva och femtiotvå människor till döds i London var födda i Storbritannien och hade ”väckts” till en extrem form av islam i en allt annat än extrem islamsk miljö. Richard Reid, ”skobombaren”, och John Walker Lindh, ”den amerikanske talibanen”, var båda senkomna konvertiter till islam, liksom en tredjedel av medlemmarna i ett islamistiskt nätverk i Frankrike.
Ja, varför?
Så många frågor, så mycket att förklara.
MEN EFTER DEN 11 september 2001 lade sig ett amerikanskt förklaringsförbud tungt över världen. Vi fick ett krig mellan ont och gott där det onda var oförklarligt och det goda självklart. Det onda hatade oförklarligen friheten och demokratin, medan det goda – utan minsta behov av förklaring – älskade samma sak. Antingen var vi alla för godheten (USA) eller också var vi för ondskan (terroristerna). Att försöka förklara Usama bin Ladin var därmed dubbelförrädiskt. Förrädiskt därför att det var omöjligt. Förrädiskt därför att det var opatriotiskt.
Ett hårt åtsittande huva av ideologisk trosvisshet och politisk ignorans drogs kort sagt ner över oss alla. Det kalla krigets nyss förbrukade mall för global kraftmätning mellan ont och gott ritades raskt om och ondskans kommunistiska imperium ersattes av ondskans terroristiska axelmakter och ett ”islamisk-fascistiskt” imperium i vardande.
Varpå följde ett krig mot talibanregimen i Afghanistan som till stor del bars upp av de islamistiska ”frihetskämpar” som USA och CIA en gång hade rekryterat och finansierat i kampen mot den sovjetiska ockupationen. Varpå följde ett krig för att störta Saddam Husseins regim i Irak som hade mycket på sitt samvete – dock inte islamistisk terrorism.
Varpå följde ytterligare tre år av krig mot ”terrorismen” under vilket stödet för islamistiska rörelser och idéer växte sig allt starkare och stödet för frihetens och demokratins väpnade vägröjare blev allt svagare.
Varefter det så småningom började stå klart också för USA att det fanns ett samband mellan kriget mot terrorismen och rekryteringen av allt fler unga män till allt fler ”självradikaliserade”, jihadistiska, våldssekter i allt fler delar av världen.
I den delvis offentliggjorda rapport från det amerikanska underrättelseväsendet där detta nyligen slogs fast (Trends in Global Terrorism: Implications for the United States) hävdes sent omsider också förklaringsförbudet. En viktig förklaring till det ökade stödet för jihadism i den muslimska världen sades nu vara ”en djupt rotad […] rädsla för västerländsk dominans och en därmed sammanhängande känsla av förödmjukelse och maktlöshet” i den muslimska världen.
Mellan raderna läser jag att om USA bättre hade förstått Usama bin Ladin så hade man bättre insett vådan av att ha 140 000 amerikanska soldater nedgrävda i ett sönderfallande Irak.
ANDRA FÖRSÖK ATT förstå jihadismen har lyft fram dess särskilda dragningskraft på unga män av muslimskt ursprung i de europeiska förorternas växande ingenmansland av kulturell hemlöshet och socialt utanförskap. Exempelvis Mohammed Bouyeri, den tjugosexårige holländare av marockanskt ursprung som den 2 november 2004 mördade den holländske filmmakaren Theo van Gogh. Berättelsen om den unge Mohammed Bouyeris väg från kulturell vilsenhet till jihadistisk extremism är med små variationer också berättelsen om flera av självmordsbombarna i New York, Madrid och London.
I en fascinerande bok om mordet och dess bakgrund (Murder in Amsterdam: The Death of Theo van Gogh and the Limits of Tolerance) refererar den brittiske författaren av holländskt ursprung, Ian Buruma, till en studie som visar att sannolikheten för att en andragenerationens manlig holländare av marockanskt ursprung ska utveckla schizofreni är tio gånger högre än för en etniskt infödd holländare från samma socialgrupp.
Vad vi därmed börjar ana är att jihadismen lika mycket kan vara en produkt av globaliseringen som av islam. Av USA:s och västvärldens oförmåga att hantera ”en djupt rotad […] känsla av förödmjukelse och maktlöshet” i den muslimska världen. Av europeiska nationalstaters oförmåga att hantera växande erfarenheter av kulturell hemlöshet och socialt utanförskap i den egna befolkningen.
Det är inte alltid tillräckligt att förstå ett problem för att lösa det – men det är alltid nödvändigt.