Krönika i Godmorgon världen 3 juli 2022
En förlegad självbild
Hur skapar man konflikter mellan människor? Jo, exempelvis genom att som SJ införa något som kallas ”lugn vagn” som resenärer erbjuds betala extra för att få sitta i. I lugn vagn behöver man inte vara tyst, men samtal – också mobilsamtal – ska föras med ”dämpad röst”. Vad som är dämpad röst överlåts med varm hand åt resenärerna själva att avgöra. Vad som händer om en resenär vågar be en medresenär att dämpa rösten lite till, behövs inte mycket fantasi för att förstå, eftersom vad som är dämpad röst för den ene kan vara ett störande oljud för den andre. Tyst avdelning är numera borttaget på SJ. I tyst avdelning behövde resenärerna inte dividera med varandra om röstlägen. I tyst avdelning skulle mobilerna vara avstängda och samtal undvikas, punkt slut.
Man kunde tycka att det som av SJ kallas lugn vagn, en vagn där samtal förs med dämpad röst, borde vara normaltillståndet på ett tåg. Men som sagt, för lugn vagn får man betala extra. Normaltillståndet har därmed blivit ”olugn” vagn. I olugn vagn får man prata hur odämpat som helst.
Vad skulle annars skillnaden vara?
Vad som ligger bakom idén att var och en själv ska få avgöra vad som är dämpad röst vet jag inte, men jag tror mig ana att det är samma föreställning som under coronapandemin låg bakom idén att vad som är trängsel på en buss eller tunnelbana, och därmed när det är lämpligt eller inte att bära munskydd, var upp till varje resenär att själv bedöma.
Vilket i sin tur skilde Sverige från snart sagt alla andra länder, där det infördes tydliga och bindande regler om när munskydd måste bäras.
Under pandemin sades det ibland att svenskarna var förnuftiga nog att följa frivilliga rekommendationer, och självständiga nog att ta ett eget ansvar för sin egen och andras hälsa, och därför inte behövde samma typ av bindande lagar och regler som exempelvis våra nordiska grannländer.
Redan då undrade jag vad det var som gjorde att Sverige gick sin egen väg i pandemin – så mycket mer upplysta och förnuftiga och självständiga än våra grannar tror jag inte vi är – men med SJ:s lugna vagn tror jag mig ha fått upp ett spår.
Eller snarare, ha fått ett gammalt spår bekräftat.
Vad båda sakerna, på sina helt olika sätt är uttryck för, tror jag, är en i svensk historia grundad ovana vid genuina konflikter. Det slags konflikter som inte har någon annan lösning än att man lär sig att hantera dem och leva med dem.
Sverige har istället en historiskt grundad vana vid konfliktundvikande. Eller snarare, vid att konflikter går att lösa i en anda av saklighet och samförstånd. Och att en olöst konflikt därmed oftast bara är ett olöst kunskaps- och informationsproblem. Och att Sverige när det gällt att undvika och lösa konflikter varit mera framgångsrikt än länderna i vår konflikt- och krigsdrabbade omvärld.
Vad man än kan säga om den historiska realismen i en sådan självbild så formades den av specifika och tidsbundna omständigheter som knappast gäller längre.
Ändå är det en självbild som på sina håll tycks leva kvar.
Exempelvis i föreställningen att där andra länder behövde bindande regler behövde Sverige bara frivilliga rekommendationer.
Och till för ett halvår sedan, i föreställningen att det finns en särskild svensk väg – alliansfri, kärnvapenfri, moraliskt fläckfri kanske – genom världens krig och konflikter.
Nåväl, knappast nu längre. Med sin ansökan om medlemskap i Nato har Sverige trätt in i en värld av konflikter som inte går att undvika, och som inte går att lösa med aldrig så mycket saklighet och förnuft, och som på område efter område lär komma att utmana vad som finns kvar av en förlegad svensk självbild.
Tills SJ återinför tysta avdelningar på sina tåg kommer jag hursomhelst att resa i olugn vagn. Där gäller visserligen djungelns lag, alla röstlägen tillåtna, men det är ändå en lag att förhålla sig till och inte en lös rekommendation som gjord för att skapa det slags konflikter som vi fortfarande kan undvika.