Krönika i Godmorgon världen, 30.8.2015

EU faller sönder

Det heter att Rom inte byggdes på en dag, vilket är ett sätt att säga att vissa saker tar sin tid. Men Rom föll heller inte på en dag, inte heller på ett år eller två. Hundra år minst tog det, kanske tvåhundra, historikerna tvistar fortfarande om när det hela började och vad som utlöste det och när exakt det tog slut, vilket är ett sätt att säga att också de mest avancerade samhällsbyggen, kanske i synnerhet såna, kan falla sönder utan att man riktigt vet hur det har gått till.
Så hände med Rom – sakta men säkert blev bara ruinerna kvar – och så kan mycket väl komma att hända med det samhällsbygge vi kallar EU. 
I varje fall om kännetecknet på ett samhällsbygge i sönderfall är dess oförmåga att på sitt eget territorium upprätthålla sin egna lagar, vilket de flesta historiker är överens om är vad som hände med Rom.
Och som man inte behöver resa sig ur TV-soffan för att se är vad som idag händer i EU – dag efter dag. 
Vad som proklameras i centrum, Bryssel, och vad som sker ute i provinserna, dvs medlemsstaterna, har allt mindre samband med varandra.
EU har exempelvis beslutat om en gemensam asylpolitik, men eftersom det är en politik som medlemsstaterna i praktiken struntar i, så havererar den nu bokstavligen framför ögonen på oss. 
EU har också beslutat att den fria rörligheten över gränserna inte får missbrukas för olaga exploatering av arbetskraft. Men enligt en färsk rapport från EU:s byrå för grundläggande rättigheter, breder laglösheten ut sig. I ett reportage i Financial Times nyligen berättades om slavliknande arbetsförhållanden för EU-migranter från Östeuropa; brottsliga löner, obefintliga rättigheter och inte sällan rena fysiska övergrepp. 
Ökad laglöshet var inte bra för Rom och det är inte bra för EU.
Mest iögonfallande är förstås EU:s tragiska oförmåga att genomdriva och upprätthålla de gemensamma lagar som krävs för att upprätthålla en gemensam valuta, och vad som i praktiken är ett gemensamt finans- och banksystem, för att inte tala om allt annat som måste vara gemensamt i ett europeiskt samhällsbygge som programenligt föresatt sig att riva gränserna mellan medlemsstaternas ekonomier. 
Men medan gränserna för ekonomierna programenligt rivits, har gränserna för politiken inte bara stått kvar, utan i takt med finanskrisen och eurokrisen och arbetslöshetskrisen och flyktingkrisen, snarast befästs. 
Det här är naturligtvis alldeles galet med tanke på att de europeiska kriserna bara kan ha ett europeiskt svar – eller inget svar alls. 
Nationella svar som inte samtidigt är europeiska svar är inga svar de heller. 
Att exempelvis med nationell politik lova att åstadkomma EU:s lägsta arbetslöshet till 2020, vilket är vad Sveriges regering har lovat, är inte bara övermodigt utan också kortsynt eftersom det är ett mål som i princip kan uppnås oavsett hur det går med arbetslösheten i EU som helhet. Om arbetslösheten i EU 2020 är trettio procent, är målet uppfyllt om den i Sverige då är tjugonio. 
Vilket inte är särskilt meningsfullt – inte heller för Sverige. 
För att inte tala om att med nationell politik försöka driva flyktingar och migranter från ett EU-land till ett annat, vilket väl ungefär är vad exempelvis Danmark håller på med, vilket inte bara otillständigt utan också destruktivt eftersom det öppet saboterar den gemensamt beslutade asylpolitiken – som rimligen är den enda politik som någotsånär skulle kunna hantera den katastrofsituation som nu råder.
I ett EU där de nationella delarna systematiskt går före helheten, försvagas helheten. 
Och därmed också delarna. I varje fall i ett Europa där kriserna förblir gränslösa oavsett hur många nationsgränser som sakta och smygande sätts upp igen. 
Missförstå mig inte. Jag tycker fortfarande att EU är Europas bästa chans.
Och jag hoppas innerligt att jag har fel när jag nu tror mig se chansen förspillas. 
Och jag skulle jag villigt äta upp hälften av den här krönikan om jag i morgon skulle vakna till ett EU som visade sig kapabelt att åtminstone genomdriva sin egen asylpolitik och sätta stopp för den förödmjukande och demoraliserande Svarta Petter-lek med flyktingar och migranter som nu pågår framför våra ögon.