Kolumn DN 2002-11-12

Den europeiska oordningen

Vi har numera börjat vänja oss vid att danska politiker talar om för svenska politiker och vice versa hur saker och ting ska vara - eller snarare hur de inte ska vara - och jag är den siste att beklaga den saken. Eftersom det ändå är oklart vem som i Europa bestämmer över vad bör det också få vara oklart vem som har rätt att säga vad till vem. Häromveckan, på ännu en konferens om Europas framtid i ännu ett europeiskt ordförandeland i ännu en väl vald europeisk miljö (det danska konstmuseet Louisiana vid randen av ett höstsolgnistrande Öresund), sa exempelvis en dansk politiker tillika europeisk parlamentariker, en smula oklart i vilken kapacitet, till en svensk publicist tillika europeisk intellektuell, en smula oklart i vilken kapacitet, att den svenska regeringen borde ha vägrat lyda FN:s sanktionsbeslut mot tre terrormisstänkta svenska medborgare. Jag förstod efter en stund att hon inte förstod vad hon pratade om.
Visst borde den svenska regeringen ha vägrat beröva tre av sina medborgare deras grundlagsfästa rättssäkerhet. Ja, än mer, den borde ha dängt den svenska grundlagen i huvudet på varje övernationell instans som av någon anledning hade fått för sig att svenska medborgare kunde berövas rätten till egendom och försörjning på obestämd tid utan föregående laga prövning och utan laga möjlighet till prövning i efterhand.

Problemet var bara att detta brott mot svensk grundlag var följden av den svenska regeringens eget beslut. Och den danska regeringens. Och alla and-ra EU-regeringars. Någonstans i någon form, för det flesta oklart var och hur, hade alla dessa regeringar fattat ett beslut som innebar att varje resolution i FN:s säkerhetsråd med automatik skulle ges verkan i respektive EU-land.
Kanske kunde de inte föreställa sig att en resolution i FN:s säkerhetsråd någonsin skulle kunna hamna i konflikt med egna grundläggande och grundlagsfästa rättsprinciper, men det spelar ingen roll vad de kunde föreställa sig eller inte. Vad som spelar roll är att de fattade ett politiskt beslut med vittgående rättsliga verkningar för sina medborgare utan någon möjlighet för dessa medborgare att utkräva politiskt ansvar vare sig för beslutet eller dess verkningar. Vad medborgarna på sin höjd kunde utkräva var ansvaret hos respektive regering för dess delaktighet i beslutet, men inte ansvaret hos den politiska instans som fattat beslutet, i det här fallet EU:s ministerråd, och därmed inte heller ansvaret för beslutet som sådant. Länken mellan beslut och ansvar var bruten. Än mer så när beslutet gick ut på att överlåta beslutanderätten till en ansvarsmässigt ännu mer svåråtkomlig instans, FN:s säkerhetsråd och dess sanktionskommitté, som i sin tur lät grunda sina beslut på helt ansvarsbefriade uppgifter från USA:s regering och underrättelsetjänst.
Ett mindre dramatiskt men principiellt lika problematiskt länkbrott mellan beslut och ansvar är införandet av EU:s ramlagar (i Amsterdamfördraget 1997). Beslut om ramlag, exempelvis om åtgärder mot terrorism, fattas åter-igen av regeringarna i EU:s ministerråd, men det politiska ansvaret för en sådan lag kan av medborgarna bara utkrävas av de nationella parlament som har till uppgift att omvandla den redan beslutade ramlagen till nationell lagtext, det vill säga av politiker som inte haft något ansvar för lagens tillkomst.
Motsvarande gap mellan beslut och ansvar har i Sverige uppstått också på den kommunala nivån som i allt större omfattning tvingas ta politiskt och finansiellt ansvar för beslut som den inte själv har fattat och som den inte heller själv kan påverka. Resultatet är en demokrati där de som beslutar inte har något ansvar och de som har ansvar inte har något att besluta. Inte mycket till demokrati, kort sagt.

Detta är för mig det viktigaste skälet till att EU måste ges en politisk form, en konstitution om man så vill, där politisk makt tydligt länkas till politiskt ansvar. Den maktinstans som har rätt (eller inte) att beröva en enskild medborgare inom EU försörjning och egendom måste kunna ställas till svars för sitt beslut. I det här fallet genom en europeisk konstitution som föreskriver hur den högsta instans som i dag kallas EU:s ministerråd ska kunna kontrolleras, ifrågasättas och i värsta fall få sina beslut politiskt underkända. Det måste över huvud taget göras tydligt för EU:s medborgare vilken politisk nivå som har rätt att fatta beslut om vad - och i vilken ordning varje nivås politiska ansvar kan utkrävas.
Detta är tyvärr inte den svenska regeringens syn på saken. Den svenska regeringens syn på saken är att förhållandet mellan makt och ansvar inom EU huvudsakligen är gott och att det inte finns något "behov av grundläggande förändringar". Inför den breda medborgerliga diskussion om hur EU ska styras som EU:s ministerråd bestämt att varje medlemslands regering ska initiera inför den regeringskonferens som 2004 ska bestämma hur EU ska styras är följaktligen regeringens budskap till medborgarna att det inte finns särskilt mycket att diskutera. Av samma skäl (det är bra som det är) kommer regeringen sannolikt att försöka undvika en diskussion om de rent konstitutionella följderna av Sveriges anslutning till euron, exempelvis att ännu fler beslut (nu om finanspolitiken) kommer att frikopplas från politiskt ansvar.
Den danska politikern hade rätt. Den svenska regeringen borde ha vägrat lyda det för tre svenska medborgare så ödesdigra beslutet i EU:s ministerråd. Hon hade också fel. Inom ramen för den europeiska ordning som för närvarande råder hade den svenska regeringen bara sig själv att vägra lyda. Det är den ordningen regeringen Persson i huvudsak vill bevara.