Expressen Kultur, 12 oktober 2021

Vad är antisemitism?

Hur vi än väljer att definiera begreppet antisemitism så är tecknen i tiden otvetydiga; det slags hatiska och konspiratoriska föreställningar om ”judar” som efter Förintelsen blev omöjliga att lufta offentligt är det inte längre. I den sköna nya värld som nätet skapat åt oss tränger grovt antisemitiska idéer och stereotyper rakt in i våra vardagsrum och därifrån ut på våra gator. Det finns idag knappast en konspirationsteori värd namnet som inte har antisemitiska undertoner. Förintelseförnekelse, konspirationsteorin att gaskamrarna i Auschwitz är ett judiskt påhitt, holohoax, sprider sig snabbt. Antisemitiskt inspirerade attacker och våldsdåd mot judar och judiska institutioner har följaktligen blivit allt vanligare. Omisskännligt antisemitiska idéer och föreställningar frodas idag öppet inom såväl extremhögern som extremvänstern, såväl i islamistiska miljöer som i högerkristna, såväl i länder där det finns judar som i länder där det knappast finns några. 

Mot den bakgrunden är det naturligtvis högst vällovligt att den svenska regeringen i veckan har bjudit in ledare från hela världen till ett internationellt forum i Malmö för att diskutera frågan om hur antisemitismen ska bekämpas. Det råder inte heller någon tvekan om Stefan Löfvens personliga engagemang i frågan. 

 ”Varhelst vi ser antisemitism komma till uttryck måste vi kompromisslöst avslöja, bemöta och bekämpa den”, har han klokt sagt.

Han har också sagt att Sverige därvid förbundit sig att utgå från den definition av antisemitism som slagits fast av något som kallas IHRA, och från de konkreta exempel på antisemitism som IHRA i ett särskilt dokument (WDA, Working Definition of Antisemitism) har räknat upp.

Detta är mindre klokt. 

IHRA står för International Holocaust Remembrance Alliance, Internationella alliansen för hågkomsten av Förintelsen, och betecknar den allians av stater som på svensk initiativ (Göran Persson) bildades för drygt tjugo år sedan och som bland sina elva exempel på vad som ska betecknas som antisemitism har sju exempel som berör kritik mot och framställningar av staten Israel – av vilka flera är djupt problematiska eftersom de i sin tillämpning har visat sig kunna leda till att också till synes legitim kritik av staten Israel har kunnat stämplats som antisemitisk. 

Så har Israels förre premiärminister, Benjamin Netanyahu, stämplat den internationella brottmålsdomstolen, ICC, som antisemitisk för att den hävdat sin jurisdiktion i av Israel ockuperade områden, medan Israels USA-ambassadör Gilad Erdan har stämplat FN:s flyktingorgan i Palestina, UNRWA, som en ”antisemitisk myndighet” för att den ”hetsat mot Israel”. Den internationella proteströrelsen för bojkott av och sanktioner mot Israel, BDS, har med stöd av IHRA:s definition stämplats som antisemitisk av USA:s och Israels regeringar. Till myndigheter och organisationer som på motsvarande grunder anklagats för antisemitism hör den svenska biståndsmyndigheten SIDA och den svenska biståndsorganisationen Diakonia. Simon Wiesenthalcentret i Los Angeles, som har haft en rådgivande roll i utformningen av IHRA:s exempel på antisemitism, stämplade för några år sedan hela EU som antisemitiskt för kravet på särskild märkning av produkter från ockuperat område. Också judiska organisationer och personer kritiska till Israels politik har med hänvisning till IHRA stämplats som antisemitiska.

Kort sagt, den definition av antisemitism som den svenska regeringen har förbundit sig att följa har till dags dato bidragit till en fortgående och farlig trivialisering och politisering av kampen mot antisemitism i syfte att misstänkliggöra och desarmera också sådan kritik av staten Israel som rimligen måste anses vara fullt legitim.

Exempelvis kritiken av Israel för att vara en rasistisk stat (IHRA:s exempel sju på vad som kan utgöra antisemitism), vilket är en kritik som rimligen måste få riktas mot en stat som särbehandlar människor efter etnicitet och som på ockuperad mark inrättat ett system för etnisk separation där en etnisk grupp tillåts förtrycka en annan. 

Vad som ska betecknas som antisemitism eller inte måste till sist också grunda sig på en bedömning av sammanhang och avsikt, vilket IHRA påpekar i introduktionen till sina arbetsexempel, men gång efter annan har dessa exempel använts för att antisemitstämpla också sådan kritik av Israel där det av sammanhanget och avsikten borde vara uppenbart att det handlar om något annat. Som exempelvis när Sveriges utrikesminister Margot Wallström 2016 med visst fog hävdade att staten Israel hade gjort sig skyldigt till ”utomrättsligt dödande” och därvid med hänvisning till IHRA blev anklagad för att ha gjort ett ”typiskt antisemitiskt” uttalande.

Självklart kan kritik av Israel och sionismen också vara uttryck för antisemitism, också grov sådan, därtill en form av antisemitism som i skuggan av Israel-Palestina-konflikten blivit allt vanligare. Men ser man till sammanhanget och avsikten brukar det sällan vara svårt att skilja det ena från det andra. I fall där det likväl kan vara svårt att veta vad som är vad, har IHRA:s arbetsexempel snarast visat sig försvåra än underlätta eftersom de systematiskt har använts för att sudda ut gränsen mellan en legitim kritik av Israel och sionismen och en till Israelkritik och antisionism förklädd antisemitism.

Detta är den problematiska bakgrunden till den deklaration som i våras undertecknades av över trehundra ledande akademiska forskare samt några fristående skribenter, däribland jag själv, The Jerusalem Declaration on Antisemitism, med syftet att göra gränsen tydligare. Bland annat genom att ge exempel på det slags kritik av Israel som måste få framföras utan att riskera att stämplas som antisemitism. Förhoppningen var att åtminstone några av de över trettio regeringar som ställt sig bakom IHRA:s definition skulle inse problemen med den, såväl för kampen mot antisemitismen som för debatten om Israel-Palestinas framtid, och verka för att IHRA:s exempel arbetades om i linje med deklarationens konkreta förslag.

Sedan dess tycks positionerna snarast ha hårdnat och politiseringen av kampen mot antisemitismen snarast tilltagit, och det hade därför varit välgörande om Sveriges statsminister i egenskap av inbjudare till mötet i Malmö också hade inbjudit till en diskussion om de problem som den nuvarande definitionen har skapat. 

En osökt anledning att i sista stund göra det skulle kunna bli det uttalande från gruppen bakom Jerusalemdeklarationen som i veckan riktats direkt till de församlade stats- och regeringscheferna i Malmö med en maning att ”förkasta och motverka den eskalerande politiska instrumentaliseringen av kampen mot antisemitism”.

Som undertecknare av också detta uttalande kan jag inte annat än instämma.