Debatt(o)kulturen
-------
GR om vår oförmåga att diskutera svåra saker.
------
INFÖR VALET blev jag kontaktad av danska medier som undrade hur det kunde komma sig att Sverigedemokraternas valfilm hade stoppats av TV4. Den uppenbara utgångspunkten var att svenskarna till skillnad från danskarna hellre lade locket på om invandringspolitiken än öppet debatterade den, och att det var bättre att låta främlingsfientligheten komma upp till ytan än att trycka ner den. I Danmark, försäkrade man mig, skulle filmen ha kunnat visas utan minsta problem och utan att väcka uppseende.
Jag tror dem. I Danmark kan snart sagt vadsomhelst sägas om invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet utan att det väcker uppseende. En valfilm där niqabklädda kvinnor rånar en äldre svensk dam på pensionen och välfärden är förmodligen vardagsmat i Danmark. Debattkulturen i Danmark skiljer sig kort sagt från debattkulturen i Sverige. Eller har i varje gjort det.
DEBATTKULTUR ÄR inte detsamma som yttrandefrihet. Yttrandefriheten kan formellt vara densamma men debattkulturen ändå olika. Sverige har minst lika mycket formell yttrandefrihet som Danmark, i vissa stycken kanske mer, men de informella överenskommelserna och gränserna för vad som kan och bör sägas offentligt är vad som formar kulturen.
En debattkultur där vadsomhelst kan sägas närsomhelst till vemsomhelst utan att väcka uppseende är inte nödvändigtvis ett tecken på en väl fungerande yttrandefrihet. Den kan också vara ett tecken på ett samhälle där ingenting av vikt längre kan diskuteras i offentligheten eftersom de flesta talar förbi varandra och inget yttrande har större vikt än något annat och ignoransen har samma auktoritet som kunskapen och idiotin samma tyngd som visdomen och det som yttrades igår saknar betydelse idag. Under sådana förhållanden tenderar yttrandefriheten att producera mera oförståelse än förståelse. I varje fall gör den det svårare att offentligt diskutera svåra saker. I en sådan debattkultur dominerar de enkla svaren på hur svåra frågor som helst.
Exempelvis svaret att invandrarna i allmänhet och muslimerna i synnerhet är orsaken till de europeiska välfärdsstaternas problem. Det är inte bara ett enkelt svar utan ett destruktivt svar som inte löser problemen utan förvärrar dem.
Det finns en rad svar på den kulturella och etniska mångfaldens utmaningar men inget av dem är enkelt. De svåra svaren kräver tid, tålamod och ledarskap och tenderar dessutom att ställa krav på oss alla.
I LAND EFTER land i Europa breder därför de enkla svaren ut sig och debattkulturerna börjar likna varandra. Det finns i princip inga gränser längre för vad som kan yttras i vilka sammanhang som helst, och därmed heller inga gränser för hur enkla de svar kan bli som formar debattkulturen.
Misstänksamhet och bitterhet är den gränslösa debattkulturens allt vanligare drivkraft, påståenden utan gensvar dess främsta samtalsform. Möjligheten för vemsomhelst att anonymt skriva vadsomhelst under exempelvis den här kolumnen på Dagens Nyheters webbsida kan möjligen ses som ett framsteg för yttrandefriheten, men för debattkulturen tror jag det är förödande. En debattkultur värd namnet förutsätter att den som yttrar sig tar ansvar för sitt yttrande. När vadsomhelst kan yttras offentligt utan ansvar är det snart inte mycket kultur kvar i debatten och inte heller så mycket bett kvar i yttrandefriheten.
Till den gränslösa debattkulturen hör också de många debattsajterna där folk som inte har något annat att göra eller har betalt för att göra just detta (man vet aldrig så noga) skriver debattinlägg. Häromdagen blev jag uppringd av en redaktör på SVT:s debattsajt med förfrågan om jag kunde tänka mig att skriva ett debattinlägg om Bonniers, uttryckligen något positivt eftersom det varit så många som yttrat sig negativt.
Jag blev minst sagt förvånad. Dels över att licenspengar användes för att finansiera en debattsajt, dels över att redaktören såg som sin uppgift att beställa debattinlägg med förutbestämd åsikt. Är det något som inte saknas i den gränslösa debattkulturens samhälle så är det debattinlägg med förutbestämda åsikter. Är det något som saknas så är det förmågan att offentligen diskutera svåra frågor utan förutbestämda svar.
YTTRANDEFRIHETEN förutsätter i sista hand att det finns en gräns mellan det som yttras privat och det som yttras offentligt. I den gränslösa debattkulturen finns ingen sådan gräns. Det privata har blivit offentligt och det offentliga privat. Det betyder att ingen längre kan vara säker på i vilket sammanhang det som yttras kommer att förstås eller missförstås. Det som yttras privat idag kan spridas till vemsomhelst i morgon vilket betyder att allt mindre av betydelse kan yttras vare sig privat eller offentligt eftersom sammanhanget är centralt för betydelsen av det vi yttrar.
Förtroliga diplomatiska rapporter som säger något annat än det som sägs offentligt är inte nödvändigtvis ett tecken på lögn och hyckleri och deras urskillningslösa publicering världen över är inte nödvändigtvis en seger för yttrandefriheten.
Det enda säkra är att de enkla svaren kommer att segra över de svåra den här gången också.