Krönika i SEKO-tidningen, februari 2018.

människosyn och fLyktingpolitik

När jag i en radiokrönika på julafton citerade Bibelns maning att behandla invandraren som en infödd och att ”älska honom som dig själv”, så var det inte för att tala om hur svensk invandringspolitik borde se ut, utan för att säga något om den människosyn som i den tradition jag fostrats i borde vägleda den.
Människosyn och politik är inte samma sak. Människosyn handlar om hur vi ser på oss själva, om hur vi ser på andra människor, om vad det innebär att vara människa.
Politik är vad vi gör av vår människosyn, vad slags samhälle vi vill ha, hur vi vill leva våra liv, hur vi löser våra konflikter med andra människor. Att vi delar människosyn betyder inte att vi delar politik.
Den människosyn som ligger till grund för demokratin, alla människors lika värde och allas likhet inför lagen, bygger tvärtom på insikten att människor är olika, har olika intressen, vill olika saker med sina liv och att samhället därför alltid kommer att vara fyllt av konflikter som måste hanteras. Konflikter är demokratins livsluft skulle man kunna säga, medan människosynen är grunden den vilar på.
Att demokratin är grundad på en människosyn är kanske inte uppenbart, men vi behöver inte gå särskilt långt tillbaka i historien för att upptäcka i hur hög grad striden för demokratin var en strid om människosyn.
1900-talets totalitära ideologier och samhällsbyggen byggde alla på en annan människosyn än demokratins. Fascismen byggde på den starkes rätt över den svage. Nazismen byggde på indelningen av mänskligheten i raser där ”högre” raser hade rätt att förslava och förinta ”mindervärdiga”.
Mot den bakgrunden är det inte svårt att urskilja människosynens betydelse för demokratin. Demokratin måste kunna tåla de skarpaste politiska konflikter men den tål inte att vi försvagar människosynen som den vilar på.
Vilket är vad jag tror vi riskerar att göra i den svårhanterliga konflikten om flykting- och invandringspolitiken. Att den är svårhanterlig beror på att den inte har några entydiga lösningar, kanske heller inte några riktigt bra lösningar, i varje fall inte på kort sikt.
På kort sikt innebär mottagandet av en stor mängd flyktingar på kort tid ekonomiska, sociala och kulturella påfrestningar som kan vara svåra att motivera med traditionella politiska argument. Ja, som i sista hand bara kan motiveras med människosynen.
Det är i det läget som en nygammal människosyn riskerar att få fotfäste igen. En människosyn som tillåter oss att se Flyktingen som ett hot, ja som självaste upphovet till alla de problem som nu tornar upp sig i samhället; den urholkade välfärden, brottsligheten, klyftorna. En människosyn som tillåter oss att värdera människor efter varifrån de kommer och vilka de är.
Det här är inte ett argument mot en reglerad flykting- och invandringspolitik, en sådan måste vi ha, och om hur den ska se ut måste det få finnas konflikter. Men i konflikten om politiken gömmer sig också en konflikt om människosynen.
Frågan om samarbete eller inte med Sverigedemokraterna bottnar i just en sådan konflikt, eftersom (SD) är och förblir ett parti med rötter i en annan människosyn än demokratins.
Det kan vara bra att påminna sig, ett kritiskt valår som detta.