Krönika i Godmorgon världen, 20.12.2015

Nationalstaten är inte tillbaka

Det sägs att nationalstaten är tillbaka. Tro det inte, de nationella gränskontrollerna till trots, och den nya nationella asylpolitiken, och framgångarna för partier som kräver nationen åter, nu senast i Polen där nyvalda regeringen har lovat att ge den åter till polackerna.
Detta  genom att skydda dem från muslimska flyktingar från Mellanöstern, som bär på farliga bakterier och amöbor, enligt ledaren för det nya regeringspartiet, Jaroslaw Kaczynski.
Eller från judarna, som fastän de i Polen huvudsakligen är förintade eller bortdrivna, fortfarande konspirerar för att skada nationen, enligt landets nye försvarsminister. Och enligt den mobb i Wroclaw som nyligen brände en docka föreställande en jude med en EU-flagga i handen.
Ja, från EU också naturligtvis. Polens nya regering tänker inte längre uppträda framför två flaggor, EU-flaggan och den polska flaggan, utan bara en – den polska.
Den polska utvecklingen kan tyckas extrem men man behöver inte leta länge i Europa för att hitta politiker och partier, och en och annan regering, som propagerar idén att omvärlden är problemet och nationalstaten lösningen.
Och man behöver tyvärr inte heller längre leta efter väljare som tycker det är en bra idé eftersom omvärlden onekligen kan uppfattas som ett problem, och alltfler inte längre minns hur dålig lösningen tidvis har varit, och hur destruktiv, och kanske inte heller kan genomskåda hur verkningslös den numera är, eftersom vi fortfarande pratar om nationalstaten som om den hade makt att skydda oss från omvärlden.
Men det har den inte. Det gäller inte bara globala finanskriser, klimatförändringar, migration och terrorism. Det finns inte heller några nationella kontrollspakar för tillväxten och jobben och välfärden, och därmed inte heller för den sociala tryggheten.
En del nationalstater hanterar sitt beroende av omvärlden bättre än andra, och är skickligare på att anpassa sig till nya villkor, och har starkare traditioner av samarbete och tillit att hämta kraft ur, så i den meningen är det är skillnad på nationalstat och nationalstat, och i den meningen kommer nationalstaten att ha sin betydelse och sin funktion för överskådlig tid framöver.
Men den bäst fungerande nationalstaten är den som förmår inse att omvärlden börjar runt hörnet och vars ledare förmår att övertyga sina väljare om att lite makt på övernationell nivå är bättre än ingen makt alls på nationell. Och kanske än viktigare, som förmår påminna dem att i Europa har nationalism och nationalistiska rörelser inte varit ett skydd för någon.
Karl Marx skrev en gång att historien upprepar sig först som tragedi och sedan som fars. Men när den europeiska nationalstaten nu återuppstår i en omvärlds- och främlingsfientlig polsk eller ungersk tappning, och vem vet, kanske också i en fransk vad det lider, så är det en tragedi som upprepar sig – igen.
Det enda farsartade i sammanhanget är möjligen att nationalstater av det här slaget, lika beroende av omvärlden som förut, inte har så mycket mer makt att manifestera sin nyväckta nationalism på än att skjuta sig i foten. Tragedin är förstås att det är alldeles tillräckligt med makt för att skjuta sönder fundamenten för den europeiska efterkrigsordningen.
Jag tror visserligen inte att den ordningen i sin nuvarande form, dvs EU, i längden kan upprätthållas, och skulle helst önska att den kunde omförhandlas, och tycker inte det är helt fel att Storbritannien har ställt frågan om formen på sin spets.
 Men utan något slags ordning som förbinder Europas nationalstater med varandra och tillåter dem att gemensamt hantera de avgörande och gränsöverskridande villkoren för sin existens, går det inte att tala om nationalstatens återkomst.
I varje fall inte som annat än en tragedi.