Kolumn DN 2003-12-21

Ansiktslösa kapitalisters (o)ansvar

På förekommen anledning efterlyses numera ett ökat ägaransvar i företagen. Med det menas ägare som vill och kan ta ett långsiktigt ansvar för sina företag, som inte kortsiktigt flyttar sitt ägarkapital från ett företag till ett annat alltefter förväntningar om uppgångar och nedgångar i aktiekurser, som inte kräver av sina företag att de ska öka sitt börsvärde till nästa kvartalsrapport och som följaktligen inte heller uppmuntrar rekryteringen av direktörer som till varje pris (bokstavligen) ska åstadkomma just detta. 
Vad vi kort sagt efterlyser är ägare som inte accepterar och godkänner incitamentsprogram med namn som Wealthbuilder och Sharetracker och som därmed inte heller anser att deras direktörer bör förses med ett ekonomiskt egenintresse att till varje pris höja börsvärdet på företagets aktier. 
Priset för det ekonomiska egenintresset blev i fallet Skandia ett antal förlorade bonusmiljarder, ett antal alltför kortsiktigt drivna företag och ett långsiktigt förlorat anseende.
Ägarna till Skandia har sagt att de i fortsättningen tänker ta sitt långsiktiga ägaransvar, men låt mig härmed förutspå att de inte kommer att göra det eftersom de inte äger Skandia i syfte att göra det.

Skandia ägs nämligen till största delen av ägare vars främsta ansvar inte är gentemot företagen de äger utan gentemot värdet på aktierna de äger - oavsett i vilket företag de för tillfället är placerade. Det är ägare som heter Robur, Alecta, Andra AP-fonden, SEB Fonder, etcetera, och som alla är ansiktslösa institutioner som i första hand har till uppgift att föröka sitt kapital och inte att driva företag. 
Alecta är ett företag som i första hand har till uppgift att förvalta det privata näringslivets tjänstepensionskapital (ITP) så att det ger så hög och säker avkastning som möjligt, och som i det syftet då och då råkar bli storägare i ett och annat företag eftersom man äger aktier för sammanlagt femtio miljarder kronor. Alectas vd, Lars Otterbeck, har uttryckligen sagt att man av princip inte tar något styrelseansvar i "sina" företag eftersom man då riskerar att inte lika obekymrat kunna köpa och sälja aktierna i företagen man äger: " Vårt mandat är inte att driva företag. Vårt mandat är att trygga pensioner." 
Företag som domineras av sådana ägare tenderar inte helt överraskande att domineras av direktörer som är bra på att ge ägarna vad de vill ha, nämligen en snabb och stor värdestegring på aktiekapitalet. Bonus- och optionsprogram som är kopplade till snabba och stora stegringar av börsvärdet på aktierna är följaktligen vanligare i företag med institutionella ägare än i företag där ägarna har ett ansikte och företagandet ett värde i sig.

Eftersom de institutionella ägarnas andel i de svenska börsföretagen mer än fyrdubblats på tjugofem år, från tjugo till åttiofem procent, och eftersom det kortsiktiga börsvärdet är ett viktigare värde för dessa ägare än det långsiktiga värdet av företagande, kan man på goda grunder misstänka att det ökade ägaransvar som alla nu efterlyser kommer att lysa med sin frånvaro. 
Joseph Schumpeter, det kapitalistiska entreprenörsidealets teoretiske fader, befarade att det ansiktslösa kapitalet så småningom skulle bli kapitalismens undergång. Den ägare som gör sig fri från det långsiktiga ansvaret för sitt företag gör sig så småningom också fri från "den kapitalistiska etik som bjuder företagaren att arbeta för framtiden även om han personligen inte kommer att skörda frukterna av det", och dödar därmed "den enda romantik och heroism som återstår i den oromantiska och oheroiska civilisation som kapitalismen har skapat". 
"Ökad ägarstyrning" har nu blivit de institutionella ägarnas svar på kritiken för bristande ägaransvar, men ökat ägaransvar och ökad ägarstyrning är inte samma sak. Att regeringen sent omsider vill förbjuda bonusprogram som styrmedel för verkställande direktörer i statens pensionsfonder, betyder inte att statens pensionsfonder därmed kan eller bör ta ett långsiktigt ägaransvar. 
Ägarna av kapitalet i de flesta pensionsfonder och aktiefonder är nämligen vi. Och det vi kräver att våra pensionsfonder och aktiefonder ska ta ansvar för är värdet på våra pensioner och våra sparpengar och inte värdet på företagen vi för tillfället råkar äga aktier i. En fonddirektör som riskerar värdet på våra pensioner och vårt "aktiesparande" genom att ta de långsiktiga ägarrisker ett verkligt ägaransvar förutsätter, har missuppfattat vilka de faktiska ägarna är.

Bakom det ansiktslösa kapitalet gömmer sig i själva verket ansiktena på miljoner människor som inte äger aktier därför att de vill ta ett ägaransvar utan därför att de vill få en god värdestegring på sina pensioner och sparpengar och som i det syftet förväntar sig att deras kapital friktionsfritt och trolöst och med kort varsel flyttas från företag med lägre avkastning till företag med högre. 
Däri består problemet. Det ansvarslösa kapitalet är vårt. De rikedomsbyggande bonusprogrammens konstruktörer är våra uppdragstagare. De sprickande börsbubblorna har vi själva blåst upp. 
Kvartalskapitalisterna det är vi. 
Vill vi sluta att agera i den rollen hjälper det inte med "ökad ägarstyrning". Så länge vi fortsätter att sätta våra sparade pengar i händerna på ansiktslösa pensions- och aktiefonder, så länge kommer det ansvarslösa ägandet i företagen att öka. 
Själv har jag slutat att "spara" i aktiefonder och anser att de statliga pensionsfonderna helt bör upphöra med att placera "mina" pensionspengar i aktier. 
Jag inser att problemet är större än så och att det inte bara är ett svenskt problem, men jag tänker hädanefter försöka ta det lilla ägaransvar som är mitt.