Krönika i Godmorgon världen, 9 mars 2014

Populismens spöke

Det går ett spöke genom Europa, skrev en gång Karl Marx. Marx 1800-talsspöke hette kommunismen och skrämde dåtidens makthavare med idén om en revolution som skulle sopa banan med dem alla, vilket fick dåtidens makthavare att se spöken överallt. 
Det går ett spöke genom Europa också idag. Ett spöke som rasslar allt högre och kanske också skrämmer allt fler, men det är ett spöke som till skillnad från kommunismen inte har något skrivet manifest och inte en någotsånär samlad idé om vad det vill och ingen plan för hur det ska sopa banan med makthavarna, och det är därför oklart vad vår tids makthavare behöver vara rädda för.
Ett namn på vår tids spöke är populism, ett annat är nationalism. Men lyfter man på det ena spöklakanet brukar det andra bli synligt, eftersom populismen oftast är nationalistisk, och nationalismen oftast är populistisk, och det därför i praktiken inte är någon större skillnad. Det ena är Folket som spökar, det andra är Nationen. 
Båda säger sig företräda de svikna, de överkörda, de ifrånkörda, de bedragna, de rädda. 
Europas förlorare kort sagt. Eller dem som anser sig vara förlorare. 
Eller de som av någon anledning är rädda att bli förlorare.
Förlorare på globaliseringen, på EU, på euron, på invandringen, ja också på den parlamentariska demokratin, som de inte anser är en verklig demokrati utan ett viljelöst redskap för Makthavarna. 
Folket mot Makthavarna, är Populismens retoriska grundläge.
Nationen mot De andra, är Nationalismens.
Oftast sammanfaller de, som sagt. 
Och mer sofistikerat än så här blir det sällan. 
De enkla lösningarna är det nya spökets specialitet. 
Finanskris? Låt bankerna betala. Välfärdskris? Stoppa invandringen. Demokratikris? Lämna EU. Budgetkris? Beskatta de rika.
Lösningar som är lätta att förstå och populära att höra, men svåra att genomdriva. 
I varje fall på nationell nivå. 
I varje fall inte utan uppenbar risk för att lösningen förvärrar problemet.
Det här är också skälet till att spöket bleknar och ibland helt löses upp så fort det tagit sig in i maktens korridorer och inte har någon annan att skrämma än sig självt. 
Vår tids populistiska och nationalistiska rörelser lever kort sagt på att inte behöva infria och ta ansvar för vad de lovar. 
Politiskt ansvar har samma effekt på de här rörelserna som solen på trollen, de spricker. Det är därför de älskar folkomröstningar och föraktar parlamentariska beslut. Som i Schweiz nyligen där det sk Folket, uppeldat av landets största parti, röstade för ett stopp för den sk Massinvandringen. Beslut i folkomröstningar är nämligen beslut som någon annan än det sk Folket får ta politiskt ansvar för och de politiska konsekvenserna av. 
Folket är en politisk fiktion, inte ett politiskt parti.
I valet till EU-parlamentet i maj väntas populistiska och nationalistiska partier nå stora framgångar, ridande på en våg av missnöje riktad mot framförallt EU och Invandringen. Och på hoppet om en enkel och handfast lösning på Europas sociala och ekonomiska problem.
Inte så att det saknas skäl att vara missnöjd i dagens Europa. Tvärtom.
Vad som saknas hos den här sortens partier och rörelser är förmågan att gå från missnöje till ansvar. 
Populismen lever på ett folkligt missnöje som den inte kan tillfredsställa.
Nationalismen lever på en nostalgisk dröm som den inte kan förverkliga. 
En dröm som dessutom för många européer är en mardröm.
Så vad finns att vara rädd för?
Inte själva spöket så mycket, tror jag, som själva rädslan.
Rädslan hos den parlamentariska demokratins partier och ledare att ta strid mot den falska förenklingen och den ohållbara kortsiktigheten.
Rädslan att stå upp för det komplexa och krävande och långsiktiga.
Rädslan att stå upp för den europeiska politik som Europas demokratier behöver.
Det falska förenklingen och ohållbara kortsiktigheten är populismens och nationalismens livsluft – och demokratins problem. 
Det är inte spöket vi ska vara rädda för, utan oss själva.