Krönika i Godmorgon världen 29 juli 2012

Varför kunskap?

-----------
Om forskningen, pengarna och häpnaden
------------
 

På den intressanta frågan varför det finns någonting istället för ingenting finns numera ett slags svar, Higgsbosonen, eller som den omedelbart och PR-skickligt har döpts till; Gudspartikeln. Såvitt jag har förstått är Higgsbosonen den sista felande länken i en teori som förklarar hur massa kan uppstå, dvs allting som har något slags tyngd och volym, dvs allt från atomer och elektroner och Higgsbosoner, till planeter, stjärnor och galaxer, för att inte tala om myror och människor. Om Higgsbosonen inte hade upptäckts hade den nuvarande teorin om universums uppkomst varit ofullkomlig eller rentav felaktig. Utan massa, inget universum. 
Nu vet vi lite kort sagt lite bättre varför universum ser ut som det gör, vilket otvivelaktigt är ett stort framsteg i människans vetande. Men något svar på frågan om Gud finns är Gudspartikeln inte eftersom vi fortfarande inte vet, och förmodligen aldrig kommer att veta, varför något universum överhuvudtaget finns. 
Ja, också Higgsbosonen om vi ska vara nogräknade.
Och därmed är vi tillbaka, fast på ett högre plan, till frågan om varför det finns någonting istället för ingenting.
Ändå har jag full förståelse för namnet Gudspartikeln. 
Det eggar vår fantasi, övertygar oss om upptäcktens betydelse och motiverar på något sätt varför Higgsbosonen varit värd hundra miljarder kronor att hitta. 
Vem kan rimligen ha synpunkter på priset när det handlar om att hitta Gud?
I synnerhet som kostnaderna har delats mellan tjugo stater i fjorton års tid, och eftersom hundra miljarder kronor bara är några procent av exempelvis den årliga amerikanska militärbudgeten.
Det är sant att det är lättare att veta vad man får för pengarna när man köper stridsflygplan eller missiler. I jakten på Higgsbosonen visste man inte säkert vad man skulle få för pengarna – annat än ett dyrbart experiment med ovisst resultat. 
Något ekonomiskt värde eller praktisk nytta av upptäckten kunde heller inte utlovas. 
Vad gör man med en Higgsboson?
Jakten på Higgsbosonen är kort sagt ett exempel på det slags kunskapsjakt som människan bedriver för att bättre försöka förstå den värld hon lever i – utan att nödvändigt veta vad hon kommer att finna och vad det i så fall ska användas till – dvs det som i dagligt tal kallas grundforskning. 
I en kommentar läser jag att jakten på Higgsbosonen kan vara sista gången så mycket pengar så långsiktigt satsas för att söka efter en kunskap som ingen riktigt kan förutsäga och som ingen riktigt vet om den kommer att betala sig.
På frågan om varför vi ska forska om än det ena än det andra, finns i alla händelser ett alltmer dominerande svar: vi ska forska för att stärka konkurrenskraften och öka tillväxten och bidra till något som kallas samhällsnyttan. 
Forskning som kan förväntas leda till nya produkter och tjänster har betydligt lättare att få pengar än forskning som på sin höjd kan förväntas leda till – ny kunskap. Den kunskap vars värde kan mätas i pengar tränger raskt undan den kunskap vars värde inte kan mätas särskilt väl överhuvudtaget – åtminstone inte i pengar. 
Särskilt illa ute är det slags kunskap som går under benämningen humaniora eller humanvetenskap, och med vars hjälp människan genom tiderna försökt förstå sig själv och sitt samhälle, men som inte längre anses vara särskilt nödvändig för att förstå någondera. Och i varje fall inte tillräckligt lönsam. 
Också för ämnen som konst, litteratur, historia och filosofi måste i alla händelser en nyttokalkyl ställas upp, och med gällande beräknings- och utvärderingsmetoder slutar den alltsomoftast på minus. Med följd att forskning upphör eller sätts på svältkur. 
Det är i och för sig inget nytt att forskningen följer pengarna.
Det som är nytt är att pengarna i så stor utsträckning följer pengarna. 
Det som är nytt är att frågan om samhällsnyttan i så hög grad har blivit en fråga om ekonomisk nytta.
Det som är nytt är att våra universitet är på väg att förvandlas till storföretag på en global kunskapsmarknad, där kunskaper som kan visa att de betalar sig konkurrerar ut kunskaper som inte lika lätt kan visa det.
Det är möjligt att det alltid har funnits ett förräntningskrav på våra universitet och högskolor, eller åtminstone en övertygelse om att kunskap och forskning är en god investering för samhället – men sällan har väl kravet på utdelning varit så bokstavligt och så snävt och så kortsiktigt som idag. 
Följden är att vi är på väg att få ett forskningens A-lag, med snart sagt hur mycket som pengar som helst, både privata och offentliga, för att infria högt ställda förväntningar på stor och snar utdelning. Och ett forskningens B-lag med allt mindre pengar från alltmer trängda offentliga finansiärer som i allt högre utsträckning vill ha valuta för pengarna.
Jag tror att vi därmed kommer att få allt mer kunskap om sådant vi i princip redan känner till, och allt mindre av det slags kunskap som fortfarande kan fylla oss med häpnad över den värld vi lever i.