Krönika i Godmorgon världen, 5 juli 2015

Det svenska flyktingundantaget

De här dagarna i juli för 77 år sedan, året var 1938, samlades delegater från trettiotvå länder i den vackra franska kurorten Evian för att komma överens om ett program för att gemensamt ta emot judiska flyktingar från Hitlers Tyskland och Österrike. Efter nio dagars överläggningar åkte var och en hem till sig och såg till att gränserna huvudsakligen förblev stängda. Ett av de länder som särskilt nitiskt gjorde det var Sverige som tillsammans med Schweiz föreslog Tyskland att stämpla ett stort rött J i pass som tillhörde judar, så att det skulle gå lättare att sortera dem vid gränsen. 
Också sedan kriget hade brutit ut och judar i princip inte längre tilläts lämna Tyskland förblev flyktingdörren i praktiken stängd. Först i oktober 1943, sedan krigets vindar hade vänt och 7000 danska judar hjälptes att fly över Öresund, öppnades den igen. 
Och så gjorde den igen våren och sommaren 1945 när Sverige tog emot sammanlagt över 30000 överlevande från de nazistiska koncentrationslägren, bland dem en ung man som hade överlevt Auschwitz och som skulle bli min far. 
Den här sommaren skulle inte bara bli en ny början för min far utan också en ny början för Sverige. På bara några år hade Sverige förvandlats från ett land som helst inte ville ha några främlingar, till ett land som aktivt rekryterade dem till sina industrier. När arbetskraftsinvandringen reglerades i slutet av 60-talet ersattes den av en internationellt sett generös asylpolitik och i början av 90-talet hade Sverige fler utlandsfödda invånare per capita än exempelvis USA och de flesta av Europas länder.
Och på den vägen har det fortsatt. Idag är var sjätte invånare i Sverige född utomlands, alltfler av dem med rötter i Sveriges asyl- och invandringspolitik. I mottagna flyktingar per capita finns idag inget land inom OECD som kommer i närheten av Sverige, vi har tagit emot mer än dubbelt så många som tvåan, Schweiz, fyra gånger fler än Tyskland och Danmark, fem gånger fler än Frankrike, tjugofem gånger fler än USA. 
Om EU förra året hade beviljat asylansökningar i samma proportion som Sverige skulle det totala antalet ha överskridit en miljon, jämfört med den faktiska siffran, drygt 183 000, till vilken Sverige bidrog med nära en femtedel medan vissa EU-länder bidrog med praktiskt taget ingenting alls.  
Med det här vill jag inte nödvändigtvis ha sagt att den svenska flyktingmottagningens nuvarande proportioner är möjliga i EU-skala, i längden kanske inte heller i svensk, bara att i en situation där Europa står inför den värsta flyktingkrisen ”i vår tid” för att citera Amnesty, med miljoner människor på flykt i Mellanöstern och Afrika, kan det kanske vara värt att fundera över vad som hittills gjort Sveriges relativt generösa flyktingpolitik till ett europeiskt undantag. 
En förklaring tror jag är den svenska självbild som formades efter kriget. Den sociala framgångssagans och den moraliska neutralitetens och den tredje vägens självbild – bilden av Sverige som universellt föredöme – och nationellt undantag. 
Av de politiska och ekonomiska förutsättningarna för en sådan självbild finns inte mycket kvar, tror jag, och jag tror inte heller att det svenska flyktingundantaget kommer att bestå. I varje fall inte i ett Europa där flyktings- och främlingsfientliga partier och opinioner tar över den politiska dagordningen i land efter land. Inte i ett Europa där medlemsstaterna inte ens kan komma överens om hur de ska fördela 40 000 flyktingar emellan sig – än mindre en miljon.
Vad skulle krävas för att vända den här utvecklingen? 
Vad skulle kunna göra Europas flyktingpolitik lite mera svensk istället för alltmera dansk?
Ett första symboliskt steg vore kanske för Europas ledare att påminna sig själva och sina väljare om Evian 1938. Påminna om att ett Europa som den gången var oförmöget att ta sitt humanitära och legala ansvar gentemot människor som sökte dess skydd, också var ett Europa oförmöget att förhindra sin fortgående moraliska och politiska förnedring.
I en tid när Europa sömngångaraktigt tycks gå mot ett nytt Evian, kan det vara bra att veta att det är just det vi gör.
Och kanske försöka vakna upp innan det är för sent.