Kapitel ur boken Tankar om journalistik, Prisma 2000.

Intervju

I likhet med många journalister tycker jag illa om att bli intervjuad. Det beror inte på att jag har något särskilt att dölja eller är särskilt orolig för vad jag ska säga, utan på att jag vet att intervjuaren i regel har makt över vad som blir sagt och sammanhanget där det kommer att sägas. I vissa fall har intervjuaren bestämt sig för vad som bör bli sagt redan innan intervjun har ägt rum. Det behöver inte vara helt fel så länge den intervjuade är med på att just detta bör bli sagt. En huvudkategori intervjuer har just den karaktären, att få någon att säga just det hon vill ha sagt. En god vän och kollega från mina år på TV2:s Rapport gjorde ofta sådana intervjuer. Eftersom intervjuerna fortfarande gjordes på film och eftersom film var dyrt och eftersom det tog längre tid att redigera en lång och osammanhängande intervju än en kort och koncis, brukade han ofta tala om för intervjuoffret vad han eller hon borde säga på den korta tid de hade en chans att få något sagt. ”Jag vill att ni säger så här”, sa han. Oftast tog de tacksamt emot förslaget och alla blev glada och nöjda.
Reagerade ni på min användning av begreppet intervjuoffer? Förmodligen inte. Intervjuoffer är numera synonymt med intervjuad. Alla intervjuade är intervjuoffer och ska inte vara ledsna över det. Att bli intervjuad är ingen uppoffring utan en medial upphöjelse. Den intervjuade ska förväntas vara glad över uppmärksamheten, och blir den intervjuade inte glad så är det den intervjuades fel och inte intervjuarens. En intervjuad som inte är glad har förmodligen något skumt att dölja eller något dumt att säga och är i så fall inget offer utan något slags förövare. Oklart mot vad eller vem, men i alla fall.
Begreppet intervjuoffer har dock onekligen med offer att göra. Mina associationer går till jakt. Intervjuaren som jägare, den intervjuade som byte. I sin oskyldigaste uttolkning tydliggör begreppet bara vem som är den aktive och vem som är den passive i intervjusituationen, vem som frågar ut vem. Mindre oskyldigt uttrycker begreppet en faktisk maktsituation. Intervjuarens makt över den intervjuade.
Särskilt tydlig blir intervjuarmakten när den intervjuade ska fås att säga något som han eller hon inte vill ha sagt. Redan utgångspunkten, att något måste bli sagt mot någons vilja, antyder någon form av maktutövning, vilket ytterligare understryks av begrepp som skjutjärnsjournalistik eller skjutjärnsintervju. Ganska oförblommerat maktspråk egentligen, när man tänker efter. Ändå använder vi det regelmässigt, utan att tänka efter, för att beteckna ett journalistiskt normaltillstånd. Intervjuaren som skjutjärn. Den intervjuade som offer.
Ett allt vanligare journalistiskt grepp har blivit att intervjua folk när de inte vet om att de är intervjuade, exempelvis med dold kamera eller när kameran eller bandspelaren sägs vara avstängd. Man kan då få den intervjuade att säga saker som han inte avsett att säga offentligt, vilket ur journalistisk synvinkel kan vara intressant. Journalistiken representerar dock bara ett av flera möjliga och legitima intressen i sammanhanget. Det en person inte vill ha sagt offentligt är inte alltid självklart att offentliggöra. I en situation där det råder något slags balans mellan intervjuare och intervjuad kan det ena intresset vägas mot det andra. I en situation där intervjuaren ger sig själv absolut tolkningsföreträde om vad som bör offentliggöras (med hänvisning till allmänheten, läsarna eller liknande) finns en risk att det journalistiska intresset förgriper sig på andra.
Den direktsända eller oredigerade intervjun utan dolda inspelningsmoment skapar i det perspektivet en mera balanserad intervjusituation. Intervjuaren och den intervjuade får ungefär samma chans att påverka det som blir sagt, även om det är intervjuaren som i regel bestämmer vilka frågor som ska ställas och därmed har ett formellt övertag. Det finns dock intervjuer, initierade av den intervjuade, där det tvärtom är intervjuaren som får veta vilka frågor som kommer att besvaras. De flesta intervjuer med ledande pop- och filmstjärnor är numera av det slaget. Ställ de rätta frågorna, ta de rätta bilderna, annars ingen intervju. Direktsändning eller oredigerat är hursomhelst inte ett orimligt krav från den intervjuades sida (om än orealistiskt för de allra flesta). Inte heller kravet att få läsa igenom ett intervjumanus och kontrollera sina egna uttalanden. Inte heller kravet på en distinktion mellan vad som sägs för offentligheten och vad som sägs ”off record”, utanför protokollet. Det återställer bara balansen i intervjusituationen. Åtskillig journalistisk informationshämtning skedde förr genom intervjuer utanför protokollet. Nu har metoden fallit i vanrykte. Trycket på att allt som sägs ska publiceras har ökat.
Intervjun är både metod och form. Ingen journalist kan undgå att använda sig av intervjun som metod, men inte alla journalister kan eller vill använda sig av intervjun som form. Intervjun som form är på en gång stram och obegränsad. Frågor och svar är den strama ramen. Samspelet mellan två människor är den obegränsade scenen. Det finns journalister som har lyckats utveckla intervjuformen till stor journalistik. När den intervjuade är en person som har något väsentligt att säga, och där en stor del av poängen ligger i att det är just den personen som säger det, kan intervjuformen vara oslagbar.
När vi startade tidskriften Moderna Tider 1990 valde jag likväl bort intervjun som journalistisk form. Vi skulle inte publicera renodlade intervjuer. Det var ett rent publicistiskt val baserat på två överväganden. För det första ville jag framhäva och renodla essän som journalistisk form. En essä kan ta sig många former men knappast intervjuns. För det andra ansåg jag att intervjun som form hade börjat ta för stort utrymme i journalistiken. Den hade blivit ett slentrianmässigt inslag i en allt mera kommersialiserad personjournalistik. Mycket bild, lite text. Bilden huvudsaken, texten pendang. Några intervjuer läsvärda ändå, men de flesta av typ ”Hur känns det idag då?”. Jag var trött på intervjuer och längtade efter annat.
Dessutom hade jag alltmer börjat förknippa intervjuformen med televisionen som medium. Där kunde man ju både se och höra den intervjuade, vilket i regel gav extra dimensioner åt det som sades. Televisionen var också ett medium där intervjun som metod och form tenderade att smälta samman. Man intervjuade för att få kunskap och man redovisade kunskapen som intervju. Det blev mycket intervjuer. I Moderna Tider skulle det skrivna ordets egna konkurrensfördelar lyftas fram och dess suveräna berättarformer få en egen arena.
Det finns naturligtvis också välskrivna intervjuer. Det som i regel utmärker dem är att de bokstavligen är skrivna, att både frågor och svar är formulerade med skriftlig omsorg, att både frågor och svar genomsyras av den pregnans som kan åstadkommas i skrift men inte i tal. Den skrivna intervjun kan inte konkurrera med så mycket annat. Minspel, tonfall, blickar, tvekan och tystnader gör sig bättre i bild och ljud. Liksom samspelet mellan intervjuare och intervjuad.
Samspelet är inte oviktigt. I varje intervju träder en intervjuare in mellan den intervjuade och publiken. Den intervjuade talar till intervjuaren, inte till läsarna eller tittarna. För att få syn på intervjun måste vi också få syn på intervjuaren. Om inte bokstavligen så bildligen. Vi måste få se vem som talar i vårt ställe. Vi måste få se intervjuarens reaktioner likaväl som den intervjuades. Vi måste få höra intervjuarens tonfall likaväl som den intervjuades. Vi måste få chansen att bedöma den information som göms i samspelet. Det går naturligtvis att skildra samspelet också i skrift, och en god skribent vet att göra det, men ingenting är så talande som en hörbar tystnad. Eller en synbar häpnad.
De goda intervjuarna är lyhörda för samspelet. De ser och lyssnar och reagerar och låter frågor och svar gripa tag i varandra. De kan sin sak tillräckligt väl för att kunna vara just lyhörda. I de riktigt bra intervjuerna får vi ibland känslan av att själva sitta öga mot öga med den intervjuade, som om intervjuaren inte fanns. Men det beror inte på att intervjuaren inte finns utan på att hennes lyhördhet blivit vår.
Genom åren har jag haft privilegiet att få intervjua människor som djupt intresserat och fascinerat mig. Vad jag därvid noterat är en stadigt stigande förvåning över de svar jag fått. Det kan möjligen bero på att jag ställt alltmer förvånande frågor, men förmodligen mer på att jag lärt mig lyssna till svaren.
Lärt mig att intervjua, helt enkelt.