Kulturkommentar DN 2004-08-15

JK sanktionerar polisjakter som affärsidé

DET VAR onekligen betryggande att se Tony Olsson i fängsligt förvar igen men det var allt annat än betryggande att i Expressen dagen efter se en gigantiskt uppslagen bild på honom i själva gripandeögonblicket. Två bastanta polisarmar har just ryckt upp den celebra rymlingen från halmbalarna där han legat gömd och håller upp honom mot den anonyme fotografen. Ögonen tycks ännu inte riktigt ha fattat vad som hänt. Inte kroppen heller. De nakna benen under kalsongerna bär inte riktigt, eller också är det Olsson som bokstavligen lyfts fram mot kameran - som en trofé.
Det är kort sagt en kanonbild. En given kandidat till utmärkelsen Årets pressbild.
Problemet är bara att vi inte vet vem vi i så fall ska ge utmärkelsen till eftersom vi inte vet vem fotografen är. Vi vet bara, något annat är inte möjligt, att det är en tjänsteutövande polis som har tagit bilden.
Vi vet också, något annat är inte möjligt, att han för egen vinning har sålt bilden med ensamrätt till Expressen för en okänd summa pengar.
Hade Expressen haft en egen fotograf på plats eller köpt bilden av en privatperson skulle vi fått veta vem som hade tagit den. Hade bilden inte sålts med ensamrätt utan tillhandahållits av polismyndigheten hade alla tidningar haft bilden (och polisen kunde stolt ha uppgivit namnet på sin fotoskicklige medarbetare).
Kanonbilden av Tony Olssons gripande kunde kort sagt misstänkas vara produkten av ett grovt tjänstefel. Mats Vangstad, operativ chef på länspolisen i Stockholm, misstänkte det och anmälde i samråd med polisens internutredningsavdelning saken till justitiekanslern, JK, för prövning.
Vad åtminstone jag därvid tog för givet var att JK skulle finna det inte bara olagligt för en tjänsteutövande polis att för egen vinning sälja polisjaktbilder utan också skadligt för tilltron till rättsstaten.
Vad JK till min häpnad nu visar sig ha funnit är något helt annat; en polis som säljer egna bilder från en polisjakt till högstbjudande kvällstidning omfattas av meddelarfriheten - och har hur som helst inte gjort något olagligt.
Vad JK därmed faktiskt tycks ha sanktionerat är myndighetsutövande tjänstemäns försäljning av "privat" arbetsmaterial (i meddelarfrihetens namn) till högstbjudande medier (i yttrandefrihetens namn) som affärsidé.
Det är naturligtvis en orimlig tolkning av meddelarfriheten. Det är inte meddelarfriheten som står på spel den här gången - utan tilltron till rättsstaten.
Strunta i JK och utred vidare.