Godmorgon världen, 28 juli 2013

Dårarnas paradis

I Voltaires Candide får huvudpersonen lära sig att människan lever i den bästa av världar. Hans läromästare, magister Pangloss, lär honom att allt som sker, också det värsta, är till det bästa. När Candide med hugg och slag tvingas ut i vida världen till tänderna rustad med magister Pangloss filosofi, råkar han ut för det ena värre än det andra; naturkatastrofer, krig, mord, tortyr, våldtäkt, massakrer, svek, stölder, ja i stort sett all mänsklig och omänsklig ondska som går att föreställa sig – och det är inget fel på Voltaires föreställningsförmåga. Ack, om bara magister Pangloss vore här så skulle allt få sin förklaring, tvingas Candide gång efter annan att utbrista.
Den fullständiga titeln på Voltaires skrift är ”Candide eller optimismen” och är en satir över – ja låt oss kalla det optimismen – eller i varje fall föreställningen att vi lever i den bästa av världar och att människan därför bör överlåta åt – låt oss kalla det en osynlig hand – att ordna allt till det bästa.
Voltaire använde inte begreppet osynlig hand även om det redan var myntat på hans tid, men hans måltavla var de filosofer och teologer som hävdade att allt som skedde, också våldet och lidandet, hade en roll att spela i denna den bästa av världar, även om det kanske inte var uppenbart för alla. Under en tid var människan dessutom lovad en ännu bättre värld efter denna, vilket gjorde lidandet ännu lättare att förklara och fördra.
Jag vill nog påstå att Voltaires satir biter lika hårt idag som för tvåhundrafemtio år sedan. I varje fall finns det måltavlor så det räcker, gamla som nya. På Voltaires tid fanns inga optimistkonsulter, eller livscoacher, eller kurser i positivt tänkande, eller krisgrupper vid tillfällen när allt det som inte borde hända människan i den bästa av världar ändå händer.
På Voltaires tid kunde en viss pessimism rentav vara ett tecken på visdom, eller åtminstone klarsynthet. I vår tid är pessimism ett tecken på sjukdom, eller i varje fall inget man öppet skyltar med. 
Inte så att det nödvändigtvis finns större anledning att vara optimistisk i vår tid än på Voltaires, kanske tvärtom, det som skulle kunna hända i vår tid har mer ödesdigra dimensioner. Mycket ont som ännu inte hade hänt har dessutom hänt och mycket ont som vi ännu inte kan föreställa oss lär fortfarande komma att hända, oavsett hur optimistiska vi är.
Det kan till och med vara så att om vissa saker är det förnuftigare att vara pessimistisk än optimistisk; förnuftigare att befara det värsta och vara förberedd om det händer, än att utgå från att det värsta inte kan hända och vara oförberedd när det händer.
Men i vår tid har pessimismen blivit ett slags kätteri i optimismens kyrka. Optimismen är religionen för en värld som drivs av att allt stadigt måste gå framåt, att människan stadigt måste bli rikare, friskare och lyckligare, inte minst lyckligare. Lyckoforskningen är en framtidsbransch. Utbudet av lyckostimulanser oändligt. Det är optimismen om att det inte finns några svårigheter som människan inte kan övervinna, inga sjukdomar som inte kan botas, ingen ålder som inte kan överskridas. 
Det är en optimism som tar sig uttryck i att det vi inte kan lösa idag överlämnar vi med varm hand åt våra barn att lösa i morgon. 
Att vara optimist idag är att låna från framtiden för att finansiera nuet.
Det är cykelteoremets optimism. Den som inte trampar, faller omkull.
Cykelteoremets lilla svaghet är att den som till äventyrs trampar över ett stup faller också omkull och gör sig kanske mer illa än om han hade slutat trampa eller åtminstone bromsat in lite grann.
Idag trampar vi för fullt undan finanskris och eurokris och arbetslöshetskris och klimatkris.
Jag vet inte vad Voltaire skulle ha sagt om det här.
Kanske hade han skrivit en ny Candide.
Candide – eller dårarnas paradis.