En polemik med Jan Myrdal om lögn och antisemitism

Dagens Nyheter, 1993-03-31 [sida B02]
Spökdine hos Myrdal

av CARL-HENNING WIJKMARK

I JAN MYRDALS senaste memoarbok "Inför nedräkningen" förekommer en skildring av en middag hos finansmannen Jan Stenbeck. Det var i augusti 1989: utom Myrdal fanns Göran Rosenberg och jag bland gästerna. Myrdal målar upp en scen där Stenbeck likt en Stenkåhl i "Svarta fanor" utsätter Rosenberg för en förödmjukande hetsning, får honom att "dansa som dresserad cirkushund inför publik". Som opartiskt vittne - jag har inga band till någon av herrarna - anser jag mig skyldig att bestämt dementera Myrdals framställning, och jag upprörs över det grova förtal mot Rosenberg som därmed kommit i omlopp. Den vidriga scenen har aldrig ägt rum.
Inget hetsning förekom under kvällen, inget översitteri, ingen förnedring. Av ett par vänskapliga gliringar under en trevlig och stillsam middag har Myrdal, genom att "vrida upp dem i fiktion", åstadkommit en spökdiné. Han är förmodligen i god tro - om det är rätta uttrycket om en man som själv medger att hans motvilja mot Rosenberg har en irrationalitet som är "lite skamlig". Men "Svarta fanor" är en farlig förebild, särskilt när man skriver memoarer med anspråk på trovärdighet. Man kan inte undgå att fundera över Alva, Gunnar och de andra som schavotterar i bok efter bok; tänk om de dömdes på lika lösa grunder som Rosenberg? För dem som intresserar sig för familjen Myrdal från en hyenesynpunkt bör detta vara en nedslående tanke: att de värsta avslöjandena kanske bara är litteratur. Skönlitteratur.

Dagens Nyheter, 1993-05-08 [sida B01]
Myrdals metod avklädd.

av GÖRAN ROSENBERG

ATT STÅ vid randen av en riktigt svart lögn, utmejslad i förförisk detalj, är en svindlande upplevelse. Det är samma känsla som när man faller i drömmen; en magsugande bottenlöshet från vilken man bara kan befria sig genom att vakna. I Jan Myrdals Inför nedräkningen möter jag mig själv i en händelse som inte har ägt rum, görandes och sägandes saker som jag inte har gjort eller sagt. Det är ingen stor sak Jan Myrdal ljuger svart om, en middag bara. En verklig händelse ersätts med en overklig, en verklig person med en påhittad, Göran Rosenberg med en nidbild. Jag måste medge att jag inte riktigt hämtat mig ännu.
En svart lögn behöver inte vara stor, bara svart. I det här fallet växer den sig snabbt stor. På den lilla svarta bygger Jan Myrdal ett karaktärsmord. Utifrån en händelse som inte ägt rum löddrar han upp sig till en irrationell avsky mot mig. Han skriver med rinnande fradga och okontrollerat språk. Det blir många fy fan, och mycket fähund, och han darrar av vrede, och han lämnar fester med mat i munnen. Irrationaliteten medger han själv. Han har skalat den Rosenbergska löken och funnit en privat skamkänsla. En mänsklig rättighet detta, bör man förstå, att offentligen dränera sina känslor (Expressen 30/3 1993).
Problemet är lögnen. Skildringen av den middag som i boken sägs utlösa känslodräneringen är alltså "falsk som ett trekronors mynt". Eller som en anklagelseakt i Slanskyprocessen. Eller som en teckning i Der Sturmer. Tagen på bar gärning av författaren Carl-Henning Wijkmark, som var närvarande vid middagen och som i Dagens Nyheter (31/3 1993) betecknat Myrdals skildring som grovt förtal, svarar Myrdal enligt modellen "fy fan (för någon), men i allafall, förresten så . . ." Förresten är numera alltid utgången. Förresten borde alla dränera sina känslor. Förresten är bondekrig inga tebjudningar.

För Myrdal är säkert lögnen om middagen helt obetydlig, kanske tror han att det han skrivit verkligen har inträffat. Kanske skall han än en gång försöka säga att han bara vridit upp verkligheten i fiktion. Men metoden är plötsligt avklädd. Det Myrdal här vrider upp är inte verklighet i fiktion, utan lögn i verklighet. Carl-Henning Wijkmark har redan förebådat metodens konsekvenser för bedömningen av sanningshalten i de barndomsböcker där Jan Myrdal tar heder, ära och förmodligen livet av Alva och Gunnar. Även om Myrdal i efterhand hävdat att dessa böcker är fiktion, att de förfärande och förförande detaljerna är ett vuxet barns fantasier, måste man fortfarande undra varför han valde att klä fiktionen i verkliga namn. Att Alva kanske inte var Alva, förstod nog aldrig Alva.
Mera problematisk är lögnen i verk där sanningsanspråken är öppet uttalade. "Gå till läggen! Om detta har jag skrivit!" brukar Myrdal ryta till i trängt läge. I själva verket bävar han inför tanken att någon på allvar ska orka gå till läggen. Innerst inne vet han att läggen är hans fiender, att de så småningom kommer att begrava större delen av hans författarskap i pinsam tystnad. Av alla de tusentals mer eller mindre sanna detaljerna (vem kan numera vara säker?) från Liu Lin by i Kina (tjockleken i chi på stengrottornas väggar, den planenliga varutillförseln, socialbidragen från statliga understödsfonden, medeltemperaturen per månad) avtecknar sig nu tydligt den enorma lögn de konstruerar. Läggens eventuella utforskare kommer att förundras över varför de ur denne märklige nordiske resenärs alla små detaljer inte förmår utläsa den avgörande detaljen att det första besöket 1962 ägde rum i kölvattnet på en av historiens största hungerkatastrofer, eller varför det ur alla detaljer från hans andra besök 1969 (tiden för kulturrevolutionen) inte framgår att det i landet begicks våldsamma övergrepp mot stora befolkningsgrupper, att produktionen sjönk, att utbildningsväsendet lamslogs. Tvärtom tecknar hans detaljer kulturrevolutionen som en politisk och ekonomisk höjdpunkt i Kinas historia. Åren därefter tecknar detaljerna från Liu Lin ett tätnande mörker. 1982 är luften i byn tung, "folk hostar och spottar". I sviten från Liu Lin blir Myrdals metod pinsamt tydlig. Han brukar den på samma sätt när han skriver om Albanien eller Kambodja eller Indien. Först ett myller av detaljer, måhända möjliga att kontrollera, måhända inte, därefter ett allmängiltigt, propagandistiskt uttalande där detaljerna vrids upp i lögn. Eller åtminstone självbedrägeri.
Vad som så uppenbart saknas i hela Myrdals författarskap och därmed sannolikt i hans personlighet är empati, förmågan att leva sig in i andra individers tankar och känslor. De namngivna människorna i hans texter är kalla, lyser bara med ett reflekterat ljus, Myrdals. Först när människorna anonymiserats, klätts i statistik, försetts med paroller och vapen, blivit minst en miljon, vaknar empatin. Mellan katten och den revolutionära massrörelsen i Hunan finns ingenting. Bara Myrdal själv.
Med åren formar sig läggen till barrikader. Det blir ett allt hårdare slit att hålla fasaden intakt, lappa hålen, mota alla dessa turncoats och PEN-klubbister och Moderna Tider-opportunister och skrivkunniga syskon. Gränsvakten tär på dyrbar tid och ebbande krafter. Fy fan. Det nödvändiga blir inte gjort. Allt färre att diskutera med.
Jan Myrdal är navet i ett krympande enmansuniversum.

Ett intressant exempel på hur Myrdal numera öppet använder lögnen i sitt barrikadbyggande är hans behandling av Anders Ehnmark. Så sent som sommaren 1991, i en vänbok till Anders sextioårsdag, skrev Myrdal om "den anständige ur vårt femtiotal", visserligen med en del olämpliga vänner, men i princip en hjälte. I den nya boken finns samma text återgiven, så när som på några detaljer, några inskjutna stycken här och var som ställer allt det tidigare sagda i en helt annan och mörkare dager. Av anständigheten blir anpasslighet, av trovärdigheten blir teflon. Med en vaneförbrytares rutin förvanskar Myrdal sin egen text, retuscherar den för att passa det nya barrikadläget. Ingen antydan om att texten varit publicerad tidigare, inte heller om att rader lagts till. En verklighet har omärkligt (nästan) ersatt en annan.
Driften att rekonstruera verkligheten, att tänka om historien, att rädda läggen, att göra samtiden onödig, är också, tror jag, vad som till sist driver Jan Myrdal i armarna på en monumental lögnare och historierevisionist som Robert Faurisson. Vad som började som ett ställningstagande för Faurissons rätt att ljuga har med tiden blivit ett ställningstagande för delar av lögnen
Vad Myrdal köper hos Faurisson är inte, förstår jag, påståendet att gaskamrarna aldrig har funnits. Inte heller förnekar han nazisternas folkmord på judarna. Vad jag tror han fascineras av är möjligheten att med små, små detaljer bygga om den historiska verkligheten en smula, att retuschera läggen. Myrdals intresse i sammanhanget är att normalisera (jag använder medvetet inte ordet trivialisera) nazisternas judeutrotningspolitik, att jämställa den med "förintelsepolitiken mot Australiens urinvånare och utrotningskrigen mot Nordamerikas indianfolk" (DN 30/3 1993). Han jämställer också politiken gentemot judarna med politiken gentemot polacker och ryssar.
Myrdals avsikt är uppenbar: kan det nazistiska folkmordet fås att bli en självklar del av den västerländska civilisationens historia och nutid, rättfärdigas också de mordiska dragen i Myrdals kommunistiska utopier: "De senaste fem hundra åren av västerländsk imperialism och hegemoni har varit en folkdödens epok." Bondekrig är inte heller några tebjudningar, vill han säga.
Judeutrotningens dokumenterade särdrag, dess industriella genomförande, dess skala, dess mänskliga irrationalitet, dess omänskliga rationalitet, stör Myrdals barrikadbygge: "Man både kan och bör undersöka hur detta (folkmordet på judar) genomfördes och antalet offer", skriver han (DN 30/3 1992) som om inte detta gjorts och ständigt görs. Vad han egentligen skriver är: Detta folkmord var ungefär som alla andra folkmord. I varje fall inte värre eller annorlunda. Kanske dog det fyra miljoner, kanske två, kanske färre. Man vet inte så noga.
Litteraturprofessor Faurissons "textkritiska" arbetsmetod har i själva verket uppenbara likheter med Myrdals "diskussion". Faurissons specialitet är att ideologiskt felläsa och dekonstruera historiska dokument, att stryka under det som passar och glömma det som talar emot, att kräva dokument där de samstämmiga vittnesrapporterna ligger i travar och vittnen där dokumenten är många och odiskutabla. Så "diskuterar" även Jan Myrdal .

Samma glidning från försvar av yttrandefrihet till försvar av yttrandeinnehåll kan observeras i Myrdals hållning till den dömde judehetsaren Ahmed Rami. Vad Myrdal exakt köper hos Ahmed Rami har tidigare varit en smula oklart. I varje fall outtalat. Dock, tror jag, en smula klarare och mera uttalat i den nya boken. I skalandet av den Rosenbergska löken kommer meningen: "Han är jude, men det är inget skäl varför jag avskyr honom." Att Myrdal över huvud taget nämner saken, min eventuella gärning ligger ju trots allt inte inom det judiska, har naturligtvis en innebörd. Liksom det omedelbara motargumentet att han har vänner som är judar. Han inser argumentets ironiska klangbotten men gitter inte avstå från det.
Ä r Jan Myrdal antisemit? Min tröskel till ordet är hög. Kanske högre än de flestas. Antagligen beror det på att jag själv länge kallades antisemit eller självhatare av folk som inte delade mina åsikter i Palestinafrågan. Jag har heller aldrig varit särskilt trakterad av det filosemitiska beskydd som ångerköpta eller aningslöst välvilliga människor utsträckte över efterkrigstidens judar, inte heller av den kristet färgade uppslutningen bakom staten Israel. Jag tycker inte heller det är någon sorts moralisk plikt att tycka om judar. Jag fruktar varje särbehandling av det judiska, oavsett förtecken. Jag antar att min fruktan är irrationell.
Men den klassiska antisemitismen känner jag igen. Den Rosenbergska (ingen släkting), den Streicherska, den Hitlerska. Jag känner naturligtvis igen den hos Ahmed Rami. Och faktiskt känner jag nu också igen den hos Jan Myrdal . Det är inte bara middagen jag tänker på, den fabulerade, där jag ikläds hovjudens lismande och krypande dräkt, där jag fås att "dansa som en dresserad cirkushund inför publik".

Tydligare är den kanske när Jan Myrdal, som medger att han inte alls känner mig, som uppenbarligen inte har läst mig, och med vilken jag aldrig haft några som helst privata eller politiska relationer, löddrande av fradga (löddret beskriver han själv) vet att berätta att den där Rosenberg minsann aldrig "haft något att svika", att han har en "spricka i personligheten". Så kommer det: "På hans Palestinaaktivism trodde jag aldrig."
Så. Varför trodde inte Myrdal på den? Vad såg Myrdal som mina föräldrar eller mina vänner eller Säpo eller Shin Beth inte såg?
Jo, Myrdal såg det som Rami såg, det judiska: en jude är alltid en jude, en sionist, en trolös kosmopolit, en världsomspännande konspiratör, en som "står utanför", en medlem av en "kast" med "ett eget utbyggt ideologiskt nätverk av ritiskt handlande och religiösa föreställningar" ( Myrdal i DN 30/3 1992).
Under det Myrdalska förnuftet ruvar något mycket oförnuftigt.
Jag ska inte spekulera mera i Myrdals personliga motiv för att skriva som han gör, bara tillstå mitt: Jan Myrdal har i sitt monomana mytspinnande avsett att skada, att såra. Han har gjort det genom de dunklaste och unknaste av anspelningar, genom att offentligt dränera sitt plågade själsliv över mig, genom att löddra och spotta. I en annan tid hade det funnits ett mera adekvat svar på en sådan utmaning än en artikel i Dagens Nyheter: Sekundanter i gryningen.
Jag hade siktat på magen, inte bara därför att den hos Myrdal är större än hjärtat, utan därför att sikta på Myrdals hjärta hade varit att skåda i mörker och skjuta i sten.
GÖRAN ROSENBERG

Dagens Nyheter, 1993-05-26 [sida B02]
Från Clarté till Timbro. Jan Myrdal svarar Göran Rosenberg

av JAN MYRDAL

GÖRAN ROSENBERGS artikel i Dagens Nyheter (8/5) var lång och gäll. Presentationen gav tonläget. Puffen på sidan A 1 löd: Löddrande lögner av Jan Myrdal . Artikelrubriken på sidan B 1: Myrdals metod är plötsligt avklädd/Göran Rosenberg till angrepp mot lögnens mekanismer. Rubriken på sidan B 2: Myrdal ljuger så fradgan löddrar.
Artikeln slutar i ett blodtörstigt fåneri när Göran Rosenberg skriver: "I en annan tid hade det funnits ett mera adekvat svar . . . Sekonder i gryningen. . . . Jag hade siktat på magen."
Gällheten som fånigheten tycks avsiktlig. Men som argument är gällhet och privat blodtörst dåliga.

Nu först den fradgande detaljen, så de allvarliga frågorna:
Visst sjöng Göran Rosenberg för Jan Stenbeck uppe i dennes miljardärsseralj under takåsen i Gamla stan. Ty som franska bönder säger: Bien chanter tire argent de la bourse. På svenska kunde man säga: Sjung vackert så öppnas plånboken.
Den lögn Göran Rosenberg låter löddra och fradga är ingen lögn. Göran Rosenberg sökte finansiär för den tidskrift Anders Ehnmark länge talat om. Miljardären Jan Stenbeck var intresserad. Nu bjöd han Göran Rosenberg på middag samman med några möjligtvis kritiska skribenter. I samtalet ställde miljardären/finansiären supplikanten/redaktören inför frågor om Förenta staterna.
Men det var inte vilka frågor som helst. Jan Stenbeck ställde sina frågor om Förenta staterna från vänster. Han talade med Göran Rosenbergs ord från 1968. Han roade sig. Man kan också säga att han genomförde en affärsmässigt nödvändig åsiktsprövning.
Av personliga skäl berör minnet mig mycket illa. Varför? det undersökte jag i "Inför nedräkningen".
Vad själva scenen beträffar skrev Carl-Henning Wijkmark från sin minnesbild i Dagens Nyheter 31/3 1993 om vänskapliga gliringar under en trevlig och stillsam middag. Han har rätt, det rörde sig om gliringar. Men det vänskapliga är fel. Han kände inte gliringarnas laddning och förstod inte den förre revolutionären Göran Rosenbergs svåra supplikantsituation, då Wijkmark är en anständig borgerlig författare med svensk medelklassbakgrund.
Gun Kessle, från Tornedalen, med annan klassbakgrund och annan politisk historia, sade på natten när vi var ensamma:
- Såg du på stackars Göran när Stenbeck plötsligt drog upp hans 1968 och daskade den i bordet?
- Jo, sade jag. Det är med Göran så som han självkritiskt sade i Clarteredaktionen 1968: Jag är nog en liten streber egentligen.

Den som i biblioteket beställer fram den unga intellektuella vänsterns tidningar och tidskrifter från åren kring 1968 som Clarte, Gnistan, Stormklockan, Tidsignal eller Zenith känner igen skribenternas namn. Tjugofem år senare fortsätter de att föra offentlig debatt. Fast nu gör de flesta det inte i Clarte och Zenith utan kring Timbro och Moderna Tider.
En skrivande generation har åter tagit sitt förnuft till fånga. Deras är ett typiskt beteende. Av den borgerliga revolutionen, 1789 års mänskliga rättigheter och ordens varukaraktär följer att den bland ordmånglarna som inte är röd när han är tjugo saknar hjärta men att den som fortfarande är det vid fyrtio saknar förstånd. Redan 1815 publicerades därför i Paris ett föredömligt arbete om det i offentligheten verkande mellanskiktet: "Dictionnaire des girouettes" (Uppslagsbok över vindflöjlar).
1830 års revolutionärer blev Napoleon III:s förespråkare. 1910 års rasande antimilitarister blev 1915 års rasande chauvinister. Av 1944 års sjungande morgondag blev det hemska femtiotalet. Det är inte märkligt att 1968 blivit Timbro och Moderna Tider. De härskande tankarna är de härskandes tankar. Detta är ingen hemlighet. Folk vet det illa väl. Det var därför gråsossar och fru Svensson på hörnet var så misstänksamma år 1968.
Infångandet av förnuftet sköttes denna gång enligt riktlinjerna i den broschyr med grönt omslag som clarteisten Göran Rosenberg för tjugofem år sedan kunde sälja för 50 öre; alltså det SAF:s interna PM Clarte då fått tag i och offentliggjort.
Men gråsossarna och fru Svensson är alltför misstänksamma, ty de intellektuellt arbetande behövs för folket. Utan uppgörelser med de härskandes falska medvetanden blir ingen systemförändrande politik möjlig. Den allmänna sanningen att detta mellanskikt av akademiker, journalister och författare oftast låter fängsla förnuftet sitt uppvägs av den konkreta sanningen att många bland dem fortsätter vara lika förnuftiga - och därmed nyttiga - som när de var unga. Det är därför jag brukat uppmana skrivande ungdomar att tidigt kompromettera sig så grundligt att deras oundvikliga fyrtioårsfeghet (när de bildat familj och lockas av karriär) inte kan lyckas med att fly dem till de anständiga.

De bland 1968 års svenska mellanskiktsgeneration som flyttat från Clarte till Timbro och Moderna Tider är nu ledande när det som kallas den svenska modellen skall brytas ned. Göran Rosenberg som skäller folkbiblioteken för socialt godis har funnit sin nisch.
Marknadsekonomin är i kris. Den nya världsordningen är gammal skamlig maktpolitik och i FN dansar Förenade kanoner runt gröna bord. Grundcirklarna från 1968 tycks besanna sig. Men krisen går djupare än vad cirkeldeltagarna då ville föreställa sig. Det jag och några andra på sextiotalet började undra över - om inte en ny djup kris i en tid av arbetarrörelsens och de folkliga demokratiska partiernas byråkratisering och förfall skulle ta sig nya bestämmande ideologier som ras, religion och etnicitet - är nu samhällelig verklighet.
Det är möjligt, troligt kanske, att framtiden också för svenskar blir mörkare än vi nu vill föreställa oss: en fascism bakom mänsklig mask. Ty krisen är av ny typ.
Det förra sekelskiftets industri med dess modulteknologi, löpande band, Taylorsystem och massproduktion krävde en utbildad och sig reproducerande arbetskraftsmassa, en stor arbetarklass. Det tidigare arbetarklasseländet blev produktivitetshämmande. Produktionen krävde skolor och sjukvård, bibliotek och folkbildning, semester och arbetarskydd, pensioner och barnomsorg.
Detta gav reformismen sin historiska möjlighet.

Driven av en bred folklig kamp kunde den i Sverige inom systemet med social ingenjörskonst förverkliga ett för medborgarna anständigt folkhem med såväl stor politisk och individuell frihet som trygghet.
I Tyskland led folket nederlag. Den politiska och individuella friheten avskaffades. Nazisterna upprättade koncentrationsläger, drev Gestapoterror och ökade utsugningen men för produktionen och upprustningen tvangs de genomföra socialpolitiska åtgärder: arbetarskydd, sjukkassa, pensioner, familjepolitik.
Det som avgjorde om kapitalismen utvecklades i en Per Albins eller en Hitlers stat var de folkliga organisationernas styrka och medvetenhet i klasskampen. Att svensk socialdemokrati övergav ordet klasskamp betydde i det korta perspektivet mindre.
Det radikala mellanskikt till vilket bland andra Alva och Gunnar Myrdal hörde gjorde där en viktig insats. Uppgörelsen med den statliga svenska rasismen, uppgörelsen med socialdarwinismen och formulerandet av de reformistiska teorier vilka nu skälls som social ingenjörskonst gav den teoretiska grund på vilken de starka fackliga organisationerna kunde stå när de i avtal och genom riksdagen förde sin reformpolitik.
Ä nnu in på åttiotalet var också det som kallades Den svenska modellen världsledande: social trygghet med individuell frihet, hög produktivitet, låg arbetslöshet. Vi som stod till vänster var inte kritiska mot reformerna: vi varnade för den historiska Saltsjöbadskompromissen med kapitalistklassen.
Nu, i den nya fasen av teknisk utveckling, behövs denna massarbetskraft inte längre inom marknadsekonomin. Alltså upphör för kapitalistklassen socialpolitikens nödvändighet, kompromissens politik. Vi hade rätt. Endast skuggan hade halshuggits!
Men samtidigt som kapitalismen i eget intresse söker avskaffa den folkliga trygghet som kallades folkhem vet folket att tekniken ger möjligheterna att tillfredsställa alla människors behov. Detta bestämmer de ideologiska frontlinjerna. Att nu i Sverige ta ideologisk och politisk strid för reformerna, för den sociala ingenjörskonsten och för folkhemmet reser frågan om makten över ägandet och i vilkas intresse styrs staten.
Inte undra på att de forna sextioåttorna i Timbro och Moderna Tider tutar om 1789 års mänskliga rättigheter med naturrättslig privat äganderätt mot folkhemmets borgerligt demokratiska mänskliga rättigheter av år 1793 och 1848 vilka formulerade medborgarnas rätt till arbete och uppehälle!

I "Inför nedräkningen" undersökte jag varför jag plötsligt tyckte illa om Göran Rosenberg . Det fanns ingen rationell grund till annat än ett svalt allmänt och politiskt avståndstagande. När jag gick igenom tänkbara irrationella skäl ställde jag också frågan om det kunde ha att göra med att han var jude. Det hade det inte. Det var mig känslomässigt lika likgiltigt som om han varit vallon eller same. Men att jag ställde mig en fråga jag inte skulle kommit på tanken att ställa för några år sedan har sin förklaring.
Under ett antal år har en grupp svenska skribenter offentligen skällts för att vara antisemiter. Det har varit en orkestrerad kampanj. Det märkligaste med den är att den nu pågått under flera år men inte riktats mot de kända kulturpersonligheter i min generation som var Lindholmsnazister och verkliga antisemiter och vilkas grundhållning förblev lika tydlig i deras senare konst som i deras tidiga uppenbarelse. I stället riktades kampanjen mot de liberala och socialistiska skribenter till vilka jag hör som har det gemensamt att vi alltifrån våra första tryckta ord bekämpat antisemitism och annan kommunalism (rasism är fel ord!), beskrivit de vidriga Hitlerska folkmorden på judar, slaver och zigenare och varnat för de nya fascistiska och etnicistiska möjligheterna. Det är en föraktligt falsk kampanj.
Men den är inte oavsiktlig.
Det är nu med församlingsfrihet, informationsfrihet, yttrandefrihet och tryckfrihet som med den svenska modellen, de passar inte kapitalet, de måste avskaffas eller inskränkas i marknadens nya intresse. Då detta inte kan sägas högt hävdas i stället att föreslagna inskränkningar och förbud blott skall gälla historierevisionister som Faurisson och organisationer på högerkanten.
De överlevande från Auschwitz hyser ett starkt och berättigat hat mot de tyska krigsförbrytarna. Detta används för att slå in en sprängkil i det system av rättigheter folket erövrat. Alltså skälls vi som hävdar principerna och pekar på erfarenheterna från de stater där rasism och krigshets under decennier var i lag förbjudna för antisemiter.

Dagens Nyheter, 1993-05-27 [sida B02]
Replik: Jan Myrdal mänskligt Albanien

av GÖRAN ROSENBERG

EFTER ATT HA haft en hel bok på sig att diskutera mina åsikter men i stället valt att beljuga min person försöker nu Jan Myrdal (DN 26/5) på förutsägbart vis beljuga också mina åsikter. För att parafrasera en av hans husgudar: En lögn får dölja en annan. Således fabulerar han ett citat här och en åsikt där, låter sin Kessle daska fram både det ena och det andra, och ger sig själv, i totalt förakt för omgivningen, exklusivt tolkningsföreträde i tvistemål: Så har jag sett, så var det alltså, oavsett alla andra.
Jag börjar nu förstå att Myrdal faktiskt ser saker som andra inte ser. Och att det i hans fall inte beror på god syn.
Kan en människa som med patologisk envishet ljuger i smått plötsligt tala sant i stort? Eller, i Jan Myrdals fall, kan en människa som skrivit ohållbart om de stora frågorna (Moskvarättegångarna, kulturrevolutionen, Kambodja, Albanien, kommunismen) skriva hållbart om vad som sades eller inte sades av en nittonåring på Clartes redaktion 1968?
Jag har i en tidigare artikel (DN 8/5) försökt visa på lögnens centrala roll i Myrdals författarskap och gärning. Intet av detta har Myrdal valt att svara på eller bemöta. Kanske inser han det lönlösa. Läggen ligger där de ligger. Tids nog kommer de att nagelfaras efter förtjänst. Såsom jag förutskickade smiter hans svar därför snabbt ut genom ett "förresten"; förresten vill han nu diskutera "de allvarliga frågorna".
Nej, de "allvarliga frågorna" tänker jag lika lite diskutera med Jan Myrdal som han plägar att diskutera dem med andra. Myrdals diskussion är sådan, som Anders Ehnmark påpekat i en artikel i Moderna Tider, att den störs så fort någon vill diskutera. I Myrdals värld är det enda som tillåts röra sig - Myrdal . Den man som nu spottar turncoat och kappvändare efter var och varannan slingrar i själva verket fram genom nutidshistorien som den kanske störste turncoaten av alla.
Man ser det inte så lätt, eftersom liturgin och tonläget är desamma. Men ståndpunkterna är det inte. Ena decenniet ljuder mässan mot socialdemokratin och "klassamarbetet", nästa hyllas gråsossar, social ingenjörskonst och facklig reformpolitik. Ena decenniet predikas vägra värnplikt, nästa predikas anslutning till närmsta jägarförband. Ena dagen är någon en anständig man, nästa dag en anpassling av teflon.
Någonting är ständigt nödvändigt, någonting är ständigt onödigt, dock ständigt oklart vad.
Medan historien vrider sig, länder och regimer går under, arkiv och massgravar öppnas, nya kunskaper vinns, mässar Myrdal vidare, monomant och entonigt. Någon gång resonerar hans ordmassor mot tidsandan, långt oftare ekar de tomt och kallt. Med den faktiska och viktiga diskussion om de allvarliga frågorna som faktiskt förs har han intet att skaffa. Ord som budgetunderskott och statsskuld kommer inte över hans Toshiba. Propositioner och utskottsbetänkanden är inte vapen i hans strid. Demokrati och reformism är för honom taktiska uppehållsorter i väntan på att något ("folket") ska resa sig och ställa frågan "om makten över ägandet". Kapitalismen ska ersättas, men av vad? Socialismen? Arbete och uppehälle är för honom resultatet av rättigheter, inte av produktion (säg det till albanerna!). Arbetslösheten och nedskärningarna beror på en kapitalistisk konspiration där trådar dras, människor onödiggörs (av vem?) och falska ideologier vävs (av forna sextioåttor).
I konspirationen ingår tidskriften Moderna Tider, en smula oklart hur. En lista över dem som genom åren skrivit i tidskriften, liksom över vad de skrivit, skulle antingen ge konspirationen oanade dimensioner eller än en gång bekräfta att Myrdal ser sådant som andra inte ser.
Bland allt det märkliga han numera ser är en motsättning mellan 1789 års negativa fri- och rättigheter (vad staten inte får göra med medborgarna) och senare epokers positiva rättigheter (vad staten måste göra för medborgarna). Och att Moderna Tider (vem där?) skulle vara för de förra men inte de senare. Detta är, bortsett från lögn, nonsens. De positiva rättigheterna förutsätter de negativa (annars blir de inte särskilt positiva som historien visar). Vad staten måste göra är dock avhängigt ekonomiska resurser, vad staten inte får göra är bara avhängigt en konstitutionell ordning. Det är en viktig skillnad för dem som deltar i diskussionen, dock inte för Myrdal som tror att resurser växer ur ett partiprogram (eller en gevärspipa).
Ser gör Myrdal numera också en orkestrerad kampanj i syfte att stämpla honom och andra skribenter som antisemiter. Orkestrerad av vem eller vilka? Genomförd av vem eller vilka?
Ser gör också Myrdal att de överlevande från Auschwitz "används för att slå in en sprängkil i det system av rättigheter folket erövrat?" Vem använder dem? Vilka rättigheter hotar de?
Likt ett mänskligt Albanien har Jan Myrdal förskansat sig i den stora diskussionens utkanter, ensam och rättfärdig, kringränd av konspirationer och illasinnade, under växande intellektuellt förfall.