Expressen Kultur, 1 november 2024

Fel och farligt
Göran Rosenberg svarar sina kritiker om antisemitism som verklighet och vapen.

Det är lite märkligt att Hynek Pallas i sitt gensvar på min artikel om bruk och missbruk av begreppet antisemitism (Expressen 18.10) åberopar sig på David Baddiels bok, Judar räknas inte (Jews Don’t Count), eftersom det var på mitt förslag som David Baddiel bjöds in till bokmässan i Göteborg 2023 (den bokmässa som av föreståndaren för Segerstedt-institutet och Israels Sverigeambassadör skulle komma att anklagas för ”strukturell antisemitism”), där vi också framträdde tillsammans. Jag hade då läst hans bok på engelska och tyckte den var viktig att lyfta fram också i en svensk kontext. Baddiels viktigaste poäng, som jag såg det, var att i den antirasistiska diskursen inom vänstern räknades de sånär förintade medlemmarna av den judiska ”rasen” inte in bland de förtryckta och ”rasifierade”, utan tvärtom, alltsomoftast sågs de som en del av en vit och förtryckande överklass (the whitening of the Jews). Baddiel visade också hur antisemitiska stereotyper och konspirationsteorier hade kommit att färga bilden av såväl judarna som staten Israel i delar av ”vänstern”. Jag noterade samma sak i min bok Det förlorade landet (s 394), och jag gör det än en gång i den artikel som Hynek Pallas i bästa fall har missförstått.

Vad han framförallt (och i bästa fall) har missförstått är att jag försöker förringa antisemitismen. För var och en som läst mig genom åren borde påståendet falla på sin egen orimlighet, men här ändå vad jag skrev för några år sedan (Expressen 12.10.21):

Hur vi än väljer att definiera begreppet antisemitism så är tecknen i tiden otvetydiga; det slags hatiska och konspiratoriska föreställningar om ”judar” som efter Förintelsen blev omöjliga att lufta offentligt är det inte längre. I den sköna nya värld som nätet skapat åt oss tränger grovt antisemitiska idéer och stereotyper rakt in i våra vardagsrum och därifrån ut på våra gator. Det finns idag knappast en konspirationsteori värd namnet som inte har antisemitiska undertoner. Antisemitiskt inspirerade attacker och våldsdåd mot judar och judiska institutioner har följaktligen blivit allt vanligare. Omisskännligt antisemitiska idéer och föreställningar frodas idag öppet inom såväl extremhögern som extremvänstern, såväl i islamistiska miljöer som i högerkristna, såväl i länder där det finns judar som i länder där det knappast finns några. 

Det är inte minst mot den bakgrunden som jag och många med mig försökt visa på det farliga i att urholka begreppet antisemitism genom att missbruka det för politiska syften. Exempelvis genom att som antisemitism beteckna kritik av staten Israel och försvar för palestiniernas sak, vilket är en användning av begreppet antisemitism som Israels regering satt i system och som ett antal länder i omvärlden har kommit att acceptera (däribland Sverige). I min artikel nämnde jag antisemitstämplingen av den palestinska bojkottrörelsen mot Israel, BDS, men listan på internationella organisationer och institutioner som av Israel anklagats för antisemitism är numera lång och bitvis absurd (se gärna min artikel ”En farlig urvattning av begreppet antisemitism” Expressen, 11.11.19). Förenta Nationerna har av Benjamin Netanyahu beskrivits som ”ett träsk av antisemitisk galla”. Åklagaren vid Internationella domstolen, ICC, Karim Khan, har han i samma anda liknat vid en nazidomare och betecknat som en av de största antisemiterna i modern tid. De tältprotesterande studenterna på amerikanska universitet (många av dem judar) har han jämfört med en antisemitisk mobb i 1930-talets Nazityskland.

Israel har heller inte dragit sig för att mobilisera minnet av Förintelsen för att förklara och försvara sin förintande reaktion på attacken den 7 oktober. Israels FN-ambassadör Gilad Erdan tog inför FN:s säkerhetsråd på sig nazisternas påbjudna judestjärna med texten Never Again, och i det arkiv av intervjuer med överlevande från Förintelsen som byggts upp av amerikanska Shoah Foundation läggs nu också intervjuer med överlevande från den 7 oktober.

Vad som därmed manas fram är bilden av ett Israel vars kritiker och fiender ytterst drivs av antisemitism och vilkas yttersta mål är en ny Förintelse.

Detta är inte bara fel utan som jag ser det också farligt. Hur brutal attacken den 7 oktober än var, och hur mycket av antisemitiska föreställningar som än manifesterat sig i protesterna mot Israels krig i Gaza och i demonstrationerna till stöd för palestinierna, så är Hamas inte Hitler, och den 7 oktober är inte Auschwitz, och hur mycket än judar runtom i världen upplever den växande antisemitismen som ett hot så kommer den fortgående användningen av begreppet antisemitism i syfte att förklara och försvara Israels ockupations- och kolonisationspolitik, ja också dess uppenbara krigsförbrytelser, att göra det meningslöst och till sist oanvändbart.

Jag har naturligtvis ingen anledning att förringa upplevelser av antisemitism, vilket jag uttryckligen heller inte gör. Sådana ”må vara högst verkliga, och i vissa fall rentav traumatiska”, skriver jag. Vad jag däremot har anledning efterfråga är bakgrund och sammanhang till sådana upplevelser, av det enkla skälet att ökningen av registrerade hatanmälningar går i konjunktur med upprördheten över Israels krig i Gaza, och att vi därmed befinner oss på ett politiskt slagfält där såväl upplevelser av antisemitism som anklagelser om antisemitism blivit vapen i ett polariserat och polariserande propagandakrig. Som när Dagens Nyheter över en förstasida (16.10.24) låter berätta att en judisk kvinna från Umeå (av israeliskt ursprung) tänker fly staden på grund av antisemitism, men inte berättar att kvinnan också framträtt i starkt proisraeliska manifestationer i sällskap med kända personer på den antimuslimska högerkanten. Inte för att detta skulle förminska hennes upplevelser av antisemitism, men för att det skulle göra det möjligt att också se dem i ett politiskt sammanhang, och möjligen se ett samband mellan det ena och det andra. Den journalistik och forskning som väljer att bortse från sammanhang och bakgrund till upplevelser av ökad antisemitism gör helt enkelt inte sitt jobb.

Ingrid Lomfors aktualiserar i sitt genmäle frågan om vad som får sägas om staten Israel utan att klassas som antisemitiskt, och på den punkten har vi onekligen olika uppfattningar. Jag anser att man inte bara måste få säga att Israel är en ”rasistisk” stat, om med detta avses en stat där en etniskt definierad grupp tar sig rätten att undertrycka en annan, utan också att staten Israel är ett projekt grundat på ”rasistiska” föreställningar om etnisk överhöghet, eftersom sådana föreställningar spelade en inte oviktig roll i det historiska skeende som ledde fram till grundandet av staten Israel. Det fanns förvisso också andra föreställningar (jag utforskar några av dem i Det förlorade landet) men de etno-nationalistiska och öppet rasistiska partier som är statsbärande i dagens Israel har en lång förhistoria, liksom den nationella grundlag som sedan 2018 slår fast att Israel ska vara en stat för ”det judiska folket”.

Vad man än må tycka om en stat byggd på etnisk tillhörighet och överhöghet så behöver man inte vara antisemit för att kritisera och ifrågasätta den. Snart sagt varje palestinier har god anledning att göra det, liksom varje förespråkare för ett samhälle byggt på alla människors lika värde. Vad som däremot vore antisemitiskt, eller åtminstone för mig helt oacceptabelt, vore att förneka existensen av den judisk-israeliska nation som vuxit fram i Israel-Palestina, eller än värre, att vilja fördriva den. På samma sätt som jag finner det helt oacceptabelt att förneka existensen av en palestinsk-arabisk nation och dess legitima krav på erkännande och likaberättigande, eller än värre, att förgöra och fördriva den.

Det kan idag synas utopiskt att förespråka en samhällsform (tvåstatslösning, federation, konfederation) där de två nationerna kan finna ett sätt att leva sida vid sida i fred och försoning på den smala landremsan mellan floden och havet, men det är som jag ser det den enda mänskligt och politiskt acceptabla ”lösningen” på konflikten Israel-Palestina. Detta kan möjligen beskrivas som ett ifrågasättande av staten Israels existens i dess nuvarande form, men att definitionsmässigt se det som ett uttryck för antisemitism finner jag orimligt.

Lika gärna då som ett uttryck för den judiska tradition som jag själv anser mig vara en del av.