Sommar i P1, 7 AUGUSTI 1998. manus i Direktsändning.

Hör ni? Inte? Lyssna igen.

Det är klockan. Studioklockan.

Ah, kanske hör ni den inte. Den tickar rätt svagt. Ja, för att var helt uppriktig, så tickar den inte alls. Det gör nästan inga klockor numera. Dom bara piper till lite oförutsägbart – helst på konserter – i dom känsliga partierna.

Den här studioklockan är i alla fall till för att påminna mig om att den tid jag lever just nu, ja sen nån minut, – studiotiden – inte är samma tid som tiden därute – innan signaturmelodin drog igång. När jag tror att det här programmet bara har börjat är det snart slut – enligt studioklockan. Eller tvärtom, när min studiotid har rusat iväg och klockan framför mig skenat som en galen häst, kanske ni därute har genomlevt en evighet och minutvisaren sniglat sig fram.

Och i båda fallen är det klockan som har rätt.

Jag kan ju inte göra ett fyra timmars sommarprogram med argumentet att det för mig kändes som en och en halv. Liksom det är svårt att få gå hem från jobbet efter tre timmar med argumentet att dom känts som åtta. Även om dom faktiskt har gjort det. Jag har haft jobb – ja det var mest sommarjobb i tonåren – där jag har räknat varje minut på dan, ja nästan sekunderna. Där åtta timmar har känts som tjugo. Och jag har – lyckligtvis – haft och har jobb där klockan alltid går för fort. Där dagarna bara rinner iväg.

Man kan se det negativt – som stress, som otillräcklighet, som en känsla av att aldrig nå ända fram, en evig mardröm där tåget alltid just har gått.

Men man kan också se det positivt – och så ser jag det – som en förtätning av livet, som att kunna leva mer på den klocktid som är, att leva med en intensivare känsla för tidens gång.

Om en del såna människor, de mest snabblevande bland oss, säger vi ibland att de bränner sitt ljus i båda ändarna. Men i efterhand är det svårt att säga att dom dog i förtid. Deras tid var en tid för sig. Dom hann med det dom skulle – och på den tid som var deras. Franz Schubert till exempel, hann med det han skulle på 31 år.

Schubert: Pianosonat i B-dur, D 960

Hur lång var den här satsen ur Schuberts sonat i B-dur?

Ett svar är att det beror på vem som lyssnade – och hur.

Ett annat är: 3’55 i Alfred Brendels version. Schubert skrev den i september 1828, några månader bara före sin död, tillsammans med så mycket annat som han just då skrev bara för att vi skulle få höra det. Själv hade han inte längre tid för att höra, bara för att skapa och skapa och skapa – det ena mästerverket efter det andra – fullt medveten om att hans ljus snart var utbrunnet.

Det här med att tiden är olika vid olika tider och i olika situationer och i olika livsmoment det vet vi ju alla av egen erfarenhet. Tiden kan stå still. Och tiden kan rusa iväg. Och ibland kan man resa i tiden.

Ja, inte på det där vanliga science fiction-sättet, med tidsmaskiner och sånt, det går inte.

Vi kan inte bara komma neddimpande i historien eller framtiden – skrida in i något avgörande skede av vår egen barndom till exempel, och ändra en smula på historiens gång – ge framtiden ett litet handtag här och en liten spark i baken där – även om det är tacksamt stoff för filmer och böcker. Som när Steven Spielberg i filmen Back to the Future tvingar den unge tidsresenären att gripa in i sin egen förhistoria – ja få ihop det mellan sina föräldrar – för att över huvudtaget bli född.

Vad hade hänt med filmen om han hade misslyckats?

Hur berättar man historien om hur Hitler dödar Hitler innan Hitler blir Hitler?

Hur berättar man en historia som kollapsar innan den har blivit till?

Nej, det går inte.

I min tidsresa däremot, kan man faktiskt möta sig själv – i en annan tid – och helt ofarligt är det inte – men inte omöjligt.

Det enda som behövs är ett stycke barndomslandskap – och i det här speciella fallet en pendeltågsbiljett och ett möte med tjugo människor.

Nu kör vi. Året är 1955. Platsen är Södertälje Södra. En rönnbärsträdskantad, gatstenslagd allé med separata gång- och cykelbanor kantad av efterkrigsbyggda trevåningslimpor, ett litet torg, en park och en järnvägsstation. I ena änden en skog, i andra änden en kanal och en öppningsbar järnvägsbro.

På radion i de små lägenheterna i de gulbleka trevåningshusen kan med lite tur få höra följande helt nyinspelade platta:

Billie Holiday: ”Come Rain, Come Shine”

”Come Rain or come Shine”. Precis som den här sommaren.

Jag var sju år och visste naturligtvis inte vem Billie Holiday var. Jag visste inte ens vem Elvis Presley var. Det vet jag annars bestämt att några visste redan då. Några i Södra höll på Elvis, andra höll på Tommy.

Minns någon Tommy? Tommy Steele? Han var stor, Tommy. Jättestor.

Åtminstone i Södra. Åtminstone en sommar – eller var det två?

Tommy Steele Rock with the Caveman

Tommy Steele… Dom som höll på Elvis höll förstås på rätt man.

Själv höll jag inte på någon. Jag luftspelade inte ens på elgitarr. Jag spelade på det mest otidsenliga, mest föraktliga instrument, som då kunde tänkas.

”Tarmgnidare”, hette det, när jag släpade min lilla låda genom ett landskap av ishockeyklubbor och elgitarrer. En fiol var lika exotisk i Södra som en tennisracket.

Nå, det där skulle ju ändra sig med tiden.

Alltså, vad som behövs för tidsresan är ett stycke någotsånär bevarat barndomslandskap. En fläck bara.

Ett barndomslandskap är ett ganska litet område, kanske några kilometer åt alla håll, inte större än att ett barn kan genomkorsa det till fots – själv – och ofta. Det är nämligen det landskap där vi ser allting för första gången. Och då är det allting. Varenda grej, viktig som oviktig, utan att vi i förväg vet – av erfarenhet – om den är viktig eller oviktig. Vi sorterar inte bort nånting. Allt får här sitt namn och sin form för allra första gången. Sånt sitter i.

Ristningen i tallen i stationsbacken, lådan med Pomril vid ingången till bageriet och mjölkaffären, dödskallarna på det farliga fabriksstängslet i skogen, skalvet i träplankorna över järnvägsbron när stockholmståget dundrar förbi.

I sin roman Guddöttrarna låter Göran Tunström en människa återvända till sitt barndomslandskap. Ett landskap där, som han skriver ”spårens krökningar, landskapets kullar och små raviner, närheten eller avståndet till sjön, allt – betyder något… Rälsbussen dunkar och slänger sig allt längre in i de privata upplevelsernas rum. Det blir trängre och trängre. Som om det fanns, längst in, ett centrum, där allt oförlöst ska uppenbaras.” Slut citat.

Så stora förväntningar ska man kanske inte ha på en resa med Södertäljependeln, men inte så små heller.

För vad är ett barndomslandskap? Jo, något så enastående som ett rum fryst i tiden. Det som ses för första gången har ingen historia, ingen rörelse, förändras inte, kan inte förändras. Samma huslängor, samma rönnbärsträd, samma lösa gatstenar, samma stigar och cykelvägar.

Barndomslandskapet har den egenheten att när vi lämnar det, vilket det flesta av oss numera gör, så förändras det inte.

Därmed har det också den egenheten att när vi så småningom återvänder till det, vilket många av oss så småningom gör, slår oss förändringen som ett klubbslag i huvudet. En tidsrymd på fyrtio kanske femtio år trycks plötsligt samman till en sekund eller två.

Det alldeles konturskarpa och detaljerade barndomslandskapet lägger sig tätt över vad det nu är som finns kvar av det – och låter sig förväxlas med det.

Det förflutna tränger in i nuet – och tvärtom.

Vi vet inte riktigt längre var som är när – eller när som är var.

Vi reser helt enkelt i tiden.

Mig hände det i våras.

Jag tog visserligen inte pendeln, utan bilen. En pendeltågsstation som tvingats byta namn från Södertälje Södra till Södertälje Hamn, kan man ju bara inte gå av vid.

Det var den 20 maj. Sommaren 1998 var ännu fylld av varma, solskensmättade, fjärilslätta, löften och drömmar.

En perfekt dag för en tidsresa.

Ella & Ludde: Summertime

Ella Fitzgerald och Louis Armstrong. Summertime. En egen, evig, tidlös, klockfri, sommartid.

Min tidsresa börjar strax efter den labyrintartade avfarten från E 4:an strax söder om bron över Södertälje kanal. Någonstans bortom virrvarret av motorvägsramper, hamnterminaler, nya järnvägsbroar och industristängsel. In under den gamla järnvägsviadukten över Hertig Carls väg. Eller in på den lilla, resterande, nästan gömda, vägstumpen ut mot Näset och Torpa.

In i dom mirakulöst oförstörda resterna av det som en gång var min barndom. In i just den värld som jag såg för första gången.

Och den här gången – för att möta just dom människor som jag såg den världen tillsammans med. Och därmed egentligen dom första människor jag såg – på det där oförstörda sättet som man ser – när det är första gången.

Vad jag förstår är det inte särskilt vanligt att man i vuxen ålder återsamlar sin allra första skolklass. Man återsamlar sin avslutningsklass eller studentklass– men inte sin förstaklass. Man minns oftare slutet – skilsmässan – än början – mötet.

Kanske drar man sig för de praktiska svårigheterna att leta så långt tillbaka i tiden. Men kan man gräva fram släktingar från 1600-talet så kan man leta fram en svensk skolklass från 1955. I detta underbara land är allt bevarat och registrerat och offentligt. Till och med gamla handskrivna klassliggare, kompletta med namn, födelsedatum, pappans yrke, anmärkningar och frånvarodagar. Klass 1:22, Baltic skola, Södertälje. Klassföreståndare: Ingrid Bergerman.

Så det hade vi gjort, några stycken, hittat dom – i Kalifornien, i Spanien, i Ängelholm, i Halmstad, i Göteborg, i Köpenhamn, i Stockholm, och naturligtvis i Södertälje med omnejd, vi hade skrivit brev, ordnat mötesplats och mötesdatum: Torpa pensionat den 20 maj klockan tre på eftermiddagen. Kaffe klockan fyra, föredrag om gamla Södertälje klockan fem. Middag klockan halvåtta. Inget mer.

Tjugo hade tackat ja, inklusive fröken, flera kom långväga ifrån.

Tjugo personer som utan skyddsnät var beredda att kasta sig fyrtio år tillbaka i tiden. Träffa människor som dom inte hade sett sen dom var sju, åtta, tio år gamla. Ett gäng femtioåringar som kanske inte hade mer gemensamt med varandra än några sen länge förbleknade barndomsbilder.

Vad skulle hända när vi sågs? Tystnad? Förlägenhet? Besvikelse?

Jaså, ser han ut sån? Och vem är det där? Och vad hette hon nu igen? Och vad ska vi prata om nu? Och sen? Och sen? Och vems idé var det här?

Med viss bävan rullade vi in på grusparkeringen framför Torpa pensionat, den minnesmättade gulvita trävillan vid den sista oasfalterade strandfliken söder om Södertälje – jag och Brittmari.

Det var vår idé – Bittes och Majsans och min.

Och nu – var sanningens minut. Barndomslandskapet var riggat.

Bruce Springsteen: My Home Town

”My hometown”, Bruce Springsteen. My hometown, mitt Södra, mitt barndomslandskap, stod där och väntade i ena hörnet av den gulvita pensionatsvillan. Avvaktande, trevande, nervöst skiftande från ena benet till det andra. En gul kostym med fluga, en blå sommarklänning, en uppknäppt kofta. Ett ostadigt leende.

Frågan var bara – kunde jag ta mig dit?

Eller skulle vi alla bara undra vad vi hade där att göra? Var och en av oss fast i sin egen nutid. Med alla förbindelser emellan oss sedan länge brutna.

Svaret kom snabbt.

Inom loppet av någon minut – så snart igenkännandets första trevande ögonkast var besvarade – Solveig? Jörgen? Jan-Erik? Maj-Lis? – var klass 1:22 återuppstånden. Skratt, rop och viskningar steg allt säkrare mot den klarblå vårhimlen. Foton, dagboksblad och nötta, gulnade brev grävdes fram ur fickor och handväskor. Oglömda groll, gamla svartsjukor, obesvarade kärlekar och outtalade drömmar fyllde undan för undan det gamla pensionatet med hisnande rörelser i tiden. Tioåringars ansikten lyste fram i leenden och ögonkast, nästan igenvuxna minnesfläckar öppnades och vidgades och började lysa av egen kraft. Vad som nyss hade varit en högst oklar förbindelse i tiden och rummet, var nu en levande, pulserande, odelbar tidsvåg på vilken vi färdades fram och tillbaka över fyra årtionden, femtioåringar och sjuåringar om vartannat, med samma lätthet som någonsin litteraturens tidsresenärer. För några timmar mötte vi oss själva i en annan tid, i vår alldeles egen tid, oåtkomlig för alla klockslag och timkalendrar.

Jag frågade fröken om hon ville ha ett glas vin till.

Nej, sa hon och log.

Du kanske inte tycker om vin? sa jag. (Ja, det där Du kom med viss tvekan).

Jo mycket, sa hon, men ikväll ska jag bara dricka ett glas vin. Ikväll vill jag inte gå miste om någonting.

Och det gjorde hon inte. Av alla som reste i tiden den här kvällen – så tror jag att det var fröken som reste mest och längst.

Fast, det är sant – klockan gick och det blev natt och det blev gryning.

Och sakta, sakta, lättade morgondimman över vår lilla bubbla av tid.

Carl Nielsen: Tågen letter. James Galway.

Vad blev så kvar när Carl Nielsens dimma hade lättat, och den lilla bubblan av tid bränts bort i morgonsolen?

En dröm bara? Ett stycke inbillning?

Det där var väl ingen tidsresa, säger ni kanske. En nostalgitripp på sin höjd. En kväll av gamla minnen.

Minnas, kan väl alla. Och minnas är inte att resa.

Inte?

Men det som hände, hände ju onekligen. Och det som hände förändrade saker och ting för oss som var med. Och det som förändrade saker och ting var, tror jag, en stark – ja en förhöjd – känsla av tid. Av vår alldeles egen tid.

Av en tid som ingenting hade med klockor eller timmar eller minuter att göra.

En tid efter vilken det var helt naturligt att fråga sig: vad händer sen?

Vart skulle vår tid nu ta vägen?

Skulle vi bara skiljas, så där, som om inget hade hänt? Som om tiden bara hade gått sin gilla gång? Som om bara tjugofyra uppmätta timmar skilde den ena tidpunkten från den andra.

För så var det ju inte.

Tidens flöde under och efter vårt möte var ett annat än om mötet aldrig hade ägt rum. Saker som nyss varit döda var levande igen; förbindelser, tankar, minnen, ansikten, förhoppningar.

Nej, vart tiden för oss härifrån är det ingen som vet. För en del har mycket förändrats, för andra kanske ingenting.

Det enda vi säkert vet är att tid inte är en måttenhet – lika för alla.

Att vissa klockslag i livet tar tiden ett rejält språng.

Så rejält att man inte kan titta tillbaka utan att få svindel.

Så var det med den här tidsresan.

Jag får svindel när jag tittar tillbaka.

Dylan: The times they are a’changin’

Mästaren. Bob Dylan. För klass 1:22, Baltic skola, Södertälje Södra, 1955 och 1998.

Och, alldeles speciellt, för fröken Ingrid Bergerman.

När man reser i tiden får man respekt för den. Respekt för hur lite man egentligen kan överföra från en tid till en annan. Hur mycket som faktiskt skiljer människor i en tid från människor i en annan.

Och då talar jag inte om århundraden utan om årtionden, ja kanske ännu mindre.

Vi talar ju redan om 1980-talet – som om det befolkades av ett helt annat människosläkte – med helt andra värderingar och märkliga illusioner om det ena och det andra – för att inte tala om 60- och 70-talet.

Bara efter något årtionde är samhällets oskrivna koder numera så radikalt förändrade att människor i samma land, i samma stad, ja i samma familj, har svårt att tala med varandra över generationsgränserna.

Jag inser att jag när försöker säga något om hur man tänkte och tyckte i slutet på 1960-talet till någon som föddes på 1970-talet, så är det som när någon försöker berätta för mig hur man tänkte och tyckte på 1930-talet.

Jag hör vad dom säger, och jag ser vad dom skriver, men jag begriper inte. Inte riktigt. Jag kan inte riktigt fatta hur dom kunde tänka och handla som dom gjorde. Hur dom kunde vara så öppet rasistiska – rakt av i riksdan och i fina tidningar –, hur dom kunde tro att tvångssteriliseringar skulle göra samhället bättre, hur dom kunde skratta åt så töntiga pilsnerfilmer och läsa så fyrkantiga veckotidningsnoveller, hur dom kunde tolerera så provocerande klasskillnader.

(Nåja, det där sista verkar vara lätt att lära sig igen.)

Vad jag inte ser, och inte riktigt kan se, är allt det där som inte låter sig berättas, som inte syns på journalfilmerna, som bara mycket fläckvis och med stor möda kan grävas fram ur arkiv och klipp – det där som vi ibland kallar tidens anda.

Det där myllret av outtalade signaler och underförstådda förväntningar och inbillningar och tabun och konventioner, som hela tiden är i rörelse, hela tiden uppträder i nya formationer, virvlar runt i tidens vind.

Det finns år då tidens vind blåser starkare än annars. År då det där osynliga myllret tar sig mer dramatiska former och uttryck. År då tidens anda påverkar många – och påverkar dom djupt. Det är också år som är svårare att förstå i efterhand. När vinden har mojnat.

1848 var till exempel ett sånt år. För exakt hundrafemtio år sedan var Europa i uppror. Härskare avgick. Regeringar störtades, frihetsproklamationer utfärdades.

Det var också året då två unga tyskar vid namn Karl Marx och Friedrich Engels publicerade en pamflett som de kallade ”det kommunistiska manifestet”.

Det mesta det året gick i stöpet. Revolterna krossades och splittrades. Kejsare och självhärskare återinstallerades.

Jag är säker på att generationerna som följde strax efter, aldrig riktigt kunde förstå hur folk verkligen hade tänkt och känt det där märkliga året 1848, hur tidens anda hade rört om i deras sinnen, format deras bild av verkligheten, satt sina spår i deras konst, litteratur – och musik.

Chopin: Revolutionsetyden, Etyd nr 12 i c-moll, op 10 –

Mauricio Pollini. Revolutionsetyden av Frederic Chopin, en annan mästare som gjorde vad han hade att göra på kort tid. Han dog 1849, bara 39 år gammal. Det här inspirerades han inte till av 1848 – då var han redan svårt sjuk – utan av 1830, ett annat sånt där år när tidens vind i Europa svepte fram med extra kraft – året då Frederic Chopin fyllde tjugo år.

Det gjorde jag för trettio år sedan. 1968. Ännu ett ”sånt där” år.

För min del började det året redan den 20 december 1967 då en spontan men fredlig vietnamdemonstration i Stockholm slogs ner av ridande polis. Vi var många som den kvällen kände ridpiskorna och batongerna vina där vi stod upptryckta i portgångarna längs Kungsgatan.

Och det var bara början. 1968 blev ett år då så mycket hände med en sån kraft – och där det som hände såg ut att hänga samman, bilda ett mönster – att det skapade en väldig våg i tiden som drog med sig en hel ungdomsgeneration – och formade den.

Morden i USA på Martin Luther King och Robert Kennedy, de knutna nävarnas olympiad i Mexico City, Sveriges tennismatch mot Sydafrika i Båstad, den stora tetoffensiven i Vietnam, studentrevolten i Paris som sånär välte de Gaulle, den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien, studentrevolterna i Tyskland, USA, Sverige – ja lite här och var – demokraternas blodiga partikonvent i Chicago, den mytomspunna kulturrevolutionen i Kina. Överallt känslan av brytningstid, av att någonting var förbi, av att en tids illusioner och förhoppningar hade förbrukats.

Ur det här föddes många falska förhoppningar, många självbedrägerier, många galna föreställningar om världen – men det var en äkta storm i tiden.

Och för dom som var med – förändrades världen.

Mikael Wiehe: Titanic

Mikael Wiehe. En av mina generationskamrater. Det går inte att ta fel på.

Också dom i min generation som idag låtsas som om dom gick oförändrade eller obemärkta genom 1968 – eller det som 1968 kommit att symbolisera – också dom som idag kräver att andra ska be om ursäkt för vad dom tänkte och gjorde – också deras bild av världen krängde kraftigt i 1968 års orkanvindar. Inte heller för dom var världen vad den nyss hade varit.

Men en del människor har ju förmågan att alltid placera sig i orkanens öga. Allt och alla runt omkring må blåsas omkull – utom dom själva. Som stadiga cementklumpar rullar dom rättfärdiga och självbelåtna genom historien, utbristande sitt vad-var-det-jag-sa, än åt höger än åt vänster.

Utan att märka att dom själva tumlar än hit och än dit.

I tidens vindar vajar vi alla.

1968 var inte ett stort år därför att stora saker åstadkoms, tvärtom åstadkoms mycket som var smått och obetydligt och förgängligt och oförsvarligt, föddes illusioner som var ohållbara, tänktes tankar som var verklighetsfrämmande.

Nej 1968 var ett stort år därför att det kastade så många unga människor på en och samma gång ur en tid – och in i en annan. En ny spricka öppnades i världen. Och med den sprickan lever vi fortfarande idag.

Den obotliga skepsisens och det ständiga ifrågasättandets spricka.

Inte på länge än, tror jag, kommer vi snällt att låta oss sorteras in i Pete Seegers små lådor av förvissning och förutsägbarhet.

Pete Seeger: Little Boxes

Mina yngsta döttrar, 17 och 19 år, har knappt hört talas om Pete Seeger. Än mindre formats av den tidsanda som han på sitt sätt speglade och gestaltade. Den enda version av We Shall Overcome som dom säger sig känna till är Birgit Friggebos – fast här tror jag bestämt att dom driver med sin far. Det gör dom faktiskt rätt ofta – när jag tänker på saken. En annan tidsanda, som sagt.

Vad är tid? frågade en gång Augustinus. Och han svarade själv: ”Om ingen frågar mig,så vet jag. Men om jag tvingas förklara för en som frågar, så vet jag inte.”

Själv tror jag i allafall att tid hänger samman med förändring. Där absolut ingenting förändras finns heller ingen tid. Tid, förändring och liv hänger samman. På samma sätt som tidlöshet, stillastående och – död.

Ofta ser vi inte förändringar hos oss själva – trots att dom är nog så uppenbara – därför att vi så gärna vill få allt att hänga samman. Vi ruckar på verkligheten en smula, undan för undan, för att skapa mening och kontinuitet. När vi ser tillbaka på oss själva till exempel, ser vi hellre det som förenar våra olika skepnader än det som skiljer –vi tycker vi är ungefär samma person nu som då.

Det där är ett effektivt och förmodligen nödvändigt självbedrägeri.

Men bedrägeri är det.

Det räcker med att läsa sina brev och dagboksanteckningar från tonåren för att upptäcka att i vår kropp har en gång bott en annan människa. Det är inte alla som i sina tonårs dagböcker formulerat sig så väl och så charmerande och så avväpnande insiktsfullt som Per Wästberg – i dom två volymer som gavs ut häromåret – och visst ser man att av den brådmogna tonåring som där hållit i pennan – kommer att bli någon som i hög grad liknar Per Wästberg – men samma person är det inte.

Att plötsligt möta sig själv i en helt annan tid – på en filmstump eller ett ljudband till exempel – är inte en odelat angenäm upplevelse. Det är inte alla främlingar man möter som man gillar – nämligen.

Men vad gör man inte för att illustrera en poäng i ett sommarprogram.

Så häromdan tog jag fram ett band som legat ospelat i mina gömmor sen den 1 september 1972.

Den dagen flyttade jag in i ett rum i korridor 2B här i radiohuset i Stockholm, jag var snart 23 år fyllda och nyanställd reporter på Dagens eko – och jag började dagen med att tömma skåp och lådor på gammalt skräp.

I en av lådorna låg några gamla ljudband som jag förstrött tittade på innan jag lade dom i soppåsen.

Men inför en av dom oranga bandkartongerna hajade jag till. På baksidan fanns en rad namn antecknade med spretig kulspetspenna. Tage Erlander stod det. Anders Carlberg stod det. Ja, en massa andra namn också, som jag inte ska genera i det här sammanhanget. Och minsann – stod det inte också Göran Rosenberg.

Det var ett oredigerat radioband inspelat på hotell Malmen i Stockholm den 14 maj 1968. Vid en konferens arrangerad av regeringen för att diskutera demonstrationsrätten med den ungdom som hade fått dom där batongerna i huvudet den 20 december och som fortsatt att bråka sen dess – om demonstrationsrätten, om Vietnam, om universiteten, om kapitalism och socialism.

Jag tog hem bandet och la det i en annan låda.

Jag har aldrig någonsin lyssnat på det. Inte förrän nu. Jag ville inte möta den där nittonåringen som stod där i talarstolen på Malmen och la saker i min – i sin – mun. I en annan tid.

Band: Göran på Malmen – tona efter 40’ och mixa

Ja, så där gick det på, talare efter talare, för så där talade många studenter våren 1968.

Jag undrar vad han skulle tycka om mig idag. Skulle han lyssna på vad jag hade att säga? Om tolerans, tålamod och farliga utopier. Eller skulle han bara tycka att jag var en reaktionär stöt ur mediaetablissemanget som inte fattade vad det hela handlade om.

Själv är jag nog rätt tacksam mot honom – trots allt. Allt han sa var inte galet. och det som var galet har jag lärt mig mycket av.

Klipp efter klubbslag och ”nästa talare…”

Det som tydligt skiljer en tid från en annan är den värld som skapas av det vi tror – eller tror på.

Det är svårt – ja nästan omöjligt – att leva sig in i vad som får människor i en annan tid att handla och tänka och tro som dom gör, att acceptera det som vi idag tycker är oacceptabelt, att roas av det som vi idag tycker är tråkigt, och att låta sig styras av sånt som vi idag tycker är vidskepelse.

Historieskrivning när den är som bäst försöker ändå göra just det. Historia är inte att tala om hur hemskt och efterblivet allt var förr och hur fint det är nu, att lägga vår tidsanda över gårdagens, utan att försöka förstå hur det som vi tycker är hemskt idag kunde vara helt normalt, ja till och med eftersträvansvärt, igår.

Vi bör på förekommen anledning vara väldigt försiktiga och väldigt ödmjuka när det gäller att ha synpunkter på vilken generation och vilken tid som är den mest upplysta.

Förmågan till inlevelse är inte mindre viktig när det gäller andra människor och andra värden och andra levnadsformer – i vår egen tid. Det där var kanske inte så viktigt när vi levde i slutna samhällen – bland likar och likasinnade, bland människor formade och bundna av starka gemensamma normer och trosföreställningar – men idag lever vi inte så. Och vi kommer inte göra det – om vi inte vill acceptera den etniska rensningens logik. Olikhet mellan människor, mångfald i livsmönster och livsvärden, är vår tids existensvillkor.

Vi kan förneka det. Stänga dörrarna om oss. Bygga barrikader. Dra gränser.

Men vi kan också försöka lära oss att leva med det, bejaka nya impulser, möten, utmaningar, konflikter, öva upp vår förmåga till – inlevelse.

Det betyder också att vi inte kan se svenskheten som någonting en gång för alla givet – till vilket alla nykomlingar eller avvikare ska anpassas och integreras.

Svenskheten är i ständig rörelse, i ständig förändring – där själva resan är vägens mål – och där det som plockas upp längs vägen ofta har visat sig bli svenskhetens nya kärna.

Vad vore den svenskaste av musik utan bluesen, jazzen, den argentinska tangon – och en och annan samba.

Vreesvijk: En viss sorts samba

Svensk musik – antar jag. Men en samba var det. Och Cornelis Vreesvijk – var inte han född i Holland? Och Georg Riedel som han gjort den här samban tillsammans med – ja han som skrivit Sveriges nya nationalsång, Idas sommarvisa – kom inte han som flykting från Tjeckoslovakien? Snacka om att hota svenskheten – inifrån.

Efter ett ganska långt liv som svensk, ja visserligen med några inledande år som statslös, blir jag allt oftare ombedd att ha ett sk invandrarperspektiv på saker och ting. Min bakgrund har plötsligt kommit i förgrunden. Man vill veta var jag kommer ifrån egentligen. Och det framgår oftast av sammanhanget att Södertälje Södra inte räknas som ett svar.

Så jag svarar numera att jag är född i Sverige – av icke-svenska föräldrar, båda kom hit efter kriget som överlevande spillror från Hitlers koncentrationsläger. Mitt kulturarv är svenskt och icke-svenskt. Jag är uppväxt med svensk litteratur, svenska sedvänjor och svensk natur – liksom med minnet av andra erfarenheter, andra ljud, andra seder och andra tankar.

Liksom den nära femtedel av Sveriges invånare som inte har två svenskfödda föräldrar. Liksom deras barn – och mina.

På vad sätt jag eller dom skulle vara mindre svenska än nån annan är en smula svårt att förstå. Om man inte menar att svenskheten sitter i blodet.

Men jag antar att jag numera är klassad som något slags invandrare i den offentliga statistik som alltsomoftast används för att bevisa att svenskheten är hotad och att svenskarna – dom som nu är det – skulle bli tryggare och lyckligare och mer harmoniska om Sverige åter blev lite mera – svenskt – eller som man oftast säger – integrerat.

Åter blev… Om man bara kunde rensa lite i rabatten… Ta bort lite av det obekanta, det främmande, det utsocknes, det avvikande…

Stoppa tiden, är egentligen vad de säger. Stoppa rörelsen. Stanna världen. Frys dagen – eller ännu hellre gårdagen. Återupprätta. Återställ. Återskapa. Gör ogjort.

För inte så länge sen var jag invecklad i en offentlig polemik som från början handlade om det rimliga och det anständiga i att stämpla vissa misshagliga idéer i debatten som osvenska – till skillnad från stämplarnas egna ursvenska, vikingaättade tankegångar – men ganska snart kom det att handla om huruvida jag själv var riktigt svensk eller inte. Hade jag minsann inte setts på Moderna Tiders femårsfest med en kippa, en judisk kalott, på huvudet? skrev en debattör. Och hade där inte spelats omisskännligt judisk musik? Så vad hade jag att säga?

Ja, så blir det med såna här försök till gränsdragningar mellan svenskt och osvenskt, man ser till sist bara det man vill se. Naturligtvis hade jag ingen kalott på mig (jag brukar inte ha det, förutom den ljusa fläck på skulten som jag numera bär för mina synder skull), och även om jag haft det förstår jag inte på vad sätt det hade gjort mig mera osvensk. Och musiken – ja bortsett från att jag var helt oskyldig till valet av den – spelades av några glada pojkar med förrädiskt svenskklingande namn. Sabbath hela veckan kallade dom sig, och det dom spelade var klezmer, den dans- och festmusik som föddes på 1800-talet i mötet mellan kringvandrande judiska spelmän och Östeuropas mångskiftande folklore. Efter Förintelsen hölls klezmertraditionen vid liv – i USA – där den inte bara har överlevt – utan också utvecklats och förnyats.

Klezmer är idag på väg att bli en lika självklar del av det rika musiklivet i Sverige som jazz eller hip hop eller country och western eller reggae eller någon annan av dom många utländska musikimpulser som slagit rot i det här landet och nu växer och frodas här av alldeles egen kraft.

Fast som sagt – vad hjälper det mot dom som har bestämt sig – en gång för alla – vad som är svenskt och vad som inte är det.

Så här ändå lite äkta svartimporterad klezmer.

Klezmatics och Chava

Från en alldeles nyinspelad CD med amerikanska Klezmatics och israeliska sångerskan, poeten och kompositören Chava Alberstein.

Chava träffade jag första gången 1967, i Tel Aviv, vi hade blivit kusiner genom ingifte och hon var ett ungt finnigt löfte med akustisk gitarr och en EP-skiva bakom sig. Sen dessa har våra vägar skilts och korsats igen på de mest märkliga och oförutsägbara vis. Såsom det alltid är i det verkliga livet.

Det finns annars berättelser där man i förväg vet vad som ska hända med dom inblandade personerna – och där dom själva på något sätt förväntas veta det. Allt dom gör och säger i berättelsen färgas av det som kommer att hända sen. Berättaren tilldelar sig själv – och oss som läser – en kunskap som vi inte kan ha – och ett överläge gentemot berättelsens personer – som vi inte har rätt till.

Det där kan ibland vara ett sätt att skapa dramatik – men för mig är det ett otillständigt och ointressant sätt att skildra människor på.

Att skriva utan facit, att leva sig in att inte veta hur det ska gå, att göra resan samtidigt som man skriver den, att låta berättelsens gestalter leva som om varje dag är ett oskrivet blad – är den stora utmaningen. Få med glädjen, drömmarna, förhoppningarna även i ett skeende som vi – med facit i hand – vet slutar i katastrof, att inte låta skuggan av framtiden lägga sig över nuet. Man kan inte förstå 30-talets människor – hur och varför dom handlade som dom gjorde – utifrån kunskapen om Auschwitz. Auschwitz var under hela 30-talet en liten polsk stad vid namn Oswiecim – ingenting annat.

Också för den tidens människor låg framtiden öppen. Ingenting var givet. Hitler kunde ha fått en hjärtattack eller blivit skjuten. Historien kunde ha tagit en annan väg. Kan alltid ta en annan väg.

Därför är jag lite rädd för det yviga användandet av ordet ”framtiden” i den politiska debatten. Framtiden som en klubba att slå nutiden i huvet med. Några vet hur det ska bli – och använder det för att tala om hur det ska vara.

Men sanningen är att vi inte vet hur det ska bli. Varje ögonblick är ju laddat med tusentals möjligheter och vägval.

Livets mening – sa filosofen Isaiah Berlin när jag intervjuade honom förra året, strax innan han dog – livets mening är livet. Dom som tror att livets mening är framtiden – en alldeles bestämd framtid – berövar oss, menar jag, samtidigt en del av känslan för livet här och nu.

Dom kan också få för sig att vissa liv är mer värda att levas än andra. Att framtiden är mera betjänt av ett liv än av ett annat.

Det finns en sedelärande historia, återberättad i senaste numret av Moderna Tider. En läkare ombeds av sin kollega att ta ställning till om en pågående graviditet ska avbrytas: ”Den blivande fadern”, berättar kollegan, ”har syfilis och den blivande modern aktiv tuberkulos. Av fyra tidigare barn är ett blint, ett dövt, ett har tuberkulos – och ett har dött.”

”Jag skulle inte tveka att avbryta graviditeten”, svarar den tillfrågade läkaren.

Kollegan är tyst en stund. Sen säger han:

”Då skulle du ha dödat Beethoven.” ´

Beethoven: Sonat nr 8, Pathetique, adagio

Det sångbara adagiot i Beethovens Pathetiquesonat. Van Cliburn spelade.

Tiden i studion har – som jag anade – rusat iväg, ja bara tiden här naturligtvis, säkert inte tiden hos er.

För – tiden är olika för oss alla.

I olika tider och i olika skeenden av livet.

Även om vi kan vara överens om att idag är det den 7 augusti 1998.

Och Lena Persson fyller år. Lenas lilla ordkrönika var ett av Moderna Tiders mest lästa och älskade inslag – från första numret till i höstas – då hon blev svårt sjuk.

Nu är hon sakta på väg tillbaka.

Grattis Lena – framtiden är öppen.

———————-

Lena Persson avled i mars 1999.