Kolumn DN 2004-01-20

Välfärdsstaten mot mångfaldssamhället

VÄLFÄRD OCH MÅNGFALD är två positivt laddade ord som inte problemfritt låter sig förenas. I varje fall inte om man med välfärd menar nordisk välfärdsstat och om man med mångfald menar kulturell olikhet. Den nordiska välfärdsstaten med dess långtgående kollektiva åtaganden gentemot sina medborgare har inte byggt på mångfald utan på enhetlighet. Inte på medborgarnas kulturella olikhet utan på deras kulturella likhet. Svenskheten och danskheten och norskheten har alla varit mer eller mindre uttalade förutsättningar för en nordisk välfärdspolitik baserad på bred solidaritet, höga skatter och stora kollektiva transfereringar mellan grupper, individer och generationer. Bakom välfärdsstatens formellt kulturella neutralitet gömmer sig en informell överenskommelse om kulturell samhörighet. 
Detta har om inte annat blivit tydligt när välfärdsstaten knakar i fogarna och samhörigheten sätts på prov och dessutom måste fås att omfatta alltfler människor som inte ingår den informella överenskommelsen eller inte delar den. 
I en intervju i en norsk veckotidskrift säger den frispråkige förvaltaren av Danmarks allt hårdare asyl- och invandringspolitik, invandringsminister Bertel Haarder, att det inte är den danska politiken som är hård i sina krav på anpassning och integration utan att det är ”den nordiska välfärdsstaten” – som är ”bra på att betala ut pengar varje torsdag men dålig på att ställa de krav som fordras för att folk ska komma igång och få ett värdigt liv” (Morgenbladet, 2-8/1 2004). 
Jag anser att Bertel Haarders asyl- och invandringspolitik inte bara är moraliskt motbjudande utan också politiskt verkningslös eftersom den inte löser den nordiska välfärdsstatens problem utan bara förvärrar dem. 
Däremot anser jag att det dilemma som Bertel Haarder pekar på är genuint. Mellan kulturell samhörighet och kulturell mångfald finns en äkta konflikt. 
Den nordiska välfärdsstaten förutsätter en kulturell samhörighet som inte längre existerar – och som inte längre kan återupprättas.

KONFLIKTTECKNEN GÖR sig med jämna mellanrum påminda i alla nordiska länder, om än inte med samma politiska brutalitet som i Danmark där den officiella invandringspolitiken numera går ut på att minimera den utomeuropeiska invandringen och maximera fördanskningen av de utomeuropeiska invandrare som likväl, på grund av internationella förpliktelser, måste accepteras. 
Naturligtvis inte heller med brutaliteten hos partier som dansk folkeparti och norska fremskrittspartiet som båda säger sig vilja ”rädda” välfärdsstaten genom att begränsa den till etniska eller etniskt assimilerade danskar och norrmän. Vilket ju också är den bärande idén hos motsvarande partier som hittills utan framgång försökt etablera sig i Sverige, nu senast Pensionärspartiet som i ett nytt partiprogram vill ställa pensionärernas välfärd mot invandrarnas (DN 14.1.2004). 
Vanligare är då de återkommande tecknen på ovana vid, eller aversion mot, eller oförmåga att hantera, kulturell olikhet. Som när Norges kronprins Haakon i sitt nyårstal till norska folket sade att ”vi i en multikulturell vardag bör lära oss att uppskatta varandras olikhet” och därmed fick stora delar av det norska folket, eller åtminstone ett antal norska debattörer, att gå i taket eftersom de ansåg att kronprisen istället borde ha uppmanat invandrarna att rätta sig efter norska seder och bruk. I en efterföljande tv-debatt påpekade en av deltagarna att ”det som folk störs av är elementära saker som matos i trappuppgångar” och att ”det är lätt för kronprinsen och sitta och ha politiskt korrekta åsikter som bor i ett slott.” Under tv-programmet hörde flera tusen tittare av sig via SMS för att svara på frågan om invandringen varit positiv för norrmännen. 85 procent svarade nej.

SVERIGE HAR idag inga mångfaldsfientliga partier i riksdagen. Mångfald är i Sverige honnörsordet för dagen, i ständigt nya sammansättningar som mångfaldspolitik, mångfaldsarbete, mångfaldsstrategi och mångfaldsplan, vilket inte hindrar att svenska myndigheter och företag och organisationer och enskilda regelmässigt behandlar människor med fel namn och fel utseende och fel traditioner och fel matos i trappuppgångarna som om de utgjorde ett problem och inte en tillgång. Vi låter folk med höga utbildningar och goda språkkunskaper köra taxi eller städa samtidigt som vi med ofelbar intuition och precision skyller mångfaldens problem på dem. Exempelvis kräver att de ska kunna svenska, när vi vet att det alltför ofta inte hjälper att kunna svenska eftersom det inte är svenskan som är problemet. Somalier i England får jobb och lär sig engelska eller lär sig engelska och får jobb medan somalier i Sverige inte får några jobb vare sig de kan svenska eller inte. 
Det fina uttrycket för detta är institutionell diskriminering. Det mindre fina uttrycket är främlingsfientlighet.
Nu hör till saken att den ökade mångfaldens konflikter inte bara beror på inflödet av nya ”främlingar” utan i minst lika hög grad på upplösningen av gamla kulturella band mellan grupper och regioner och individer i en alltmer globaliserad ekonomi där nya förbindelser och nya samhörigheter etableras och upplöses över alltmer flytande gränser.
EMU-omröstningens tydliga sprickbildningar mellan en ny klass av platsbefriade och de fortsatt platsberoende, mellan den rännande klassen och den brännande klassen, blottade ett annat och djupare samhörighetsproblem än det som kan skyllas på invandringen. 
Frågan hur vi går från ett välfärdssamhälle byggt på stark kulturell samhörighet till ett välfärdssamhälle byggt på kulturell och individuell mångfald är en fråga som vi därför snarast bör söka ett svar på.
Annars går vi mot en mångfald utan samhälle och en stat utan välfärd.